Ja det var det här med blommor

torkad blomma

När våren kommer ska det knoppas. Det ska vara prunkande fönster men här är det mera knapert trots att jag är verksam som intensivvårdsavdelning för floran. Den planta som kommer innanför min port får all omsorg till sista bladet faller. Jag slänger inte den hårdast drivna plantan trots att alla blomblad saknas. Den får stå på vänt med extra näring och vattning tills den inte visar något livstecken, och det kan ta några veckor bara för att vara helt säker. Ibland har jag bara en brunaktig stam i kruka och så länge den ändå känns lite varm får den stå kvar men sen måste vi ta avsked.
En sommar för längesen, vi snackar 1900-tal. Jag bodde i Härnösand och hade fått sommarjobb på ett ålderdomshem. Inte för att ta hand om de gamla utan för att städa. Jag har nämligen kroppsvätskeskräck. Allt av vätska ur en kropp skyr jag. Det är inte heller så att jag vänjer mig. Så jag städar hellre och skäms över att jag inte är en bättre människa. För det största av allt en människa kan företa sig under ett liv är väl att vårda och bota sina medresenärer. Tyvärr, jag är ute.
Fick i alla fall städa under en månad på äldreboendet och lyckan var fullkomlig de stunder när jag fick prata med de gamla. Stal till mig någon rast med en gamling och njöt. Sen hade jag ångest när jag skulle göra storstädningen hos Bernhard som drack sprit med mjölk dygnets alla timmar. Vilken stank och vilken sorg. Men han var nöjd i dimman.
En morgon när vi kom på jobbet var alla handtag i en korridor kladdigt bruna. Jag såg det men hade inte en tanke på vad det kunde vara. Det var antagligen förträngningen som slog in automatiskt. Min kollega Solveig som var fastanställd sen länge upplyste mig om att det var Ingvar på femman som hade fått ett bajsryck. Jo, han hade kletat bajs i hela korridoren. Begripligt. Det skulle jag också kunna göra i ren desperation över att måsta vara inlåst på stället.
Men jag var på städet så vi fick äran att göra fint. Hur det gick till har jag också förträngt.
Men till saken. Denna sommar på boendet tog jag hand om en blomma som antagligen skulle slängas för att ägaren dött eller att någon överarbetande kvinna tyckte att den hade blommat ut. Vet inte vad sorten kallas men du ser de i rött, orange eller gult och de finns numera i någon minivariant. Våreld, höstglöd – kärt barn har många namn.
Jag tog hem blomstret och vattnade omsorgsfullt. Hade inte så mycket kunskap om växter mer än vattning och det årliga jordbytet. Hur som helst följde blomman med mig under många år. Den blev härbärgerad hos modern under någon period och var bara grön. Men mitt i allt var den i full blom. Den där blomman var startskottet för min intensivvårdade uppgift, den visade att det ynkligaste kan blir det mest livaktiga bara man är i rätta händer.

frusen blomma

För ett år sen när det brunnit i huset stod fönster öppna och vi var utan ström i månader vilket naturligtvis fick allt att frysa. Blommorna särskilt. När våren kom och det blev värme inomhus försökte jag rädda livet på allt i kruka. Men det enda som klarade sig var hortensian och fetbladet.
Men det jag har kvar är bilder av förödelsen och minnet av de prunkande vackra fönsterna.
Nu är det vår och jag tror det ska blomma igen.

pion Ön

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *