Det finns stunder då jag ångrar att vi flyttade till Lofoten. Just nu ångrar jag mig. Orsaken är oväder i form av hård vind. Vilken blåst! Jag blir så arg och det är av ren och skär ilska!
Man känner sig så liten och hjälplös. Vad kan jag göra? Inte mycket.
Den här natten har vinden slungat båten mot kaj så stålrören under gett vika. Inte bra!
Ovädret började vid sjutiden eller kanske närmare åtta. Det ska sluta vid åtta imorgonbitti. Nu är klockan snart ett, så sju timmar kvar…
Vad gör man under tiden? Jag sitter och tänker goda tankar. Säger högt:
-Sluta blås nu räcker det tack så mycket lugn och fin.
Det är som ett mantra. Där emellan går jag på toaletten. Konstigt så mycket en kropp kan rymma och släppa ifrån sig. Det tar inte slut i första taget.
Mitt i allt malande av önskningar kan jag försöka mig på att läsa men det brukar inte vara länge, oron tar över hand efter några minuter.
Så dricker jag vatten. Det blir några liter. Blir så torr i halsen och munnen.
Planen för den här kvällen var att jag skulle på fest några mil bort. Eftersom vädret var dåligt var jag i valet och kvalet men det slutade med att jag körde iväg och intalade mig att jag inte skulle låta katastroftankar få fäste. Efter en dryg mil eller två vände jag om. Höll så hårt i ratten så jag fick huvudvärk. Det blåste så hårt att jag var övertygad om att jag skulle blåsa av vägen. Kom mig hem helskinnad och var stolt över att jag vände hemåt och inte fortsatte bara för att trotsa vädret. Men så trist att inte få vara med på festen!
Något missnöjd ägnade jag kvällen åt att laga vegetariska burgare, bakade brödet till och vispade en majonäs. Som underhållning hade jag SISU radio med önskemelodier. Inte mitt favoritprogram men passar på att öva mig på det finska språket.
Blev helt förundrad över att det tog en och en halvtimme innan det kom en kvinnlig artist i etern. Det var Eino Grön hit och Eino Grön dit och Tapio den första och Tapio den andra. När kvinnan äntligen tog över bjöd hon på en sån anskrämlig punkrocklåt för dansgolv så jag var nödd att stänga av. Det var osmakligt. Varför valdes just den låten. Nej, då är det bättre med både Eino och Tapio.
Under middagen kände vi hur båten slog mot kajen så huset skakade och så började eländet. Vädret var inte nådigt. Patrik gick ut med jämna mellanrum och ändrade tamparna i förhållande till hur vattnet steg och sjönk. Annat fanns inte att göra.
Mellan Patriks tampkorrigeringar försökte han sova och jag ägnade mig åt att följa båtens rörelser från fönstret. En otroligt lång natt ljusnade vid halv sex och då blev vädret lite lugnare och jag kunde äntligen lägga mig.
Det blev tre timmars sömn.
Nu är det morgon och frukost. Sen blir det kajrenovering och jag känner mig rätt ointresserad av att ha en båt i den här delen av världen. Såna här vaknätter avstår jag gärna.
