Author: Lena Lahti

Vi har ju alla våra morgonrutiner.
Jag har stort behov av en god frukost. Utan den är jag en sämre människa vad gäller produktiviteten. Blir en seg råtta i halvfart. Men förutom det har jag behov av att sminka mig. Inte mest för andra men för mig själv. Jag tittar ofta i speglar, medvetet och av gammal vana. Kanske för att kolla att jag är jag eller för att se om jag är mig lik sen sist. Man vet aldrig vad som händer.
Har registrerat att företrädesvis män har en annan vana. I alla fall på små platser. Rättare sagt har jag sett det här fenomenet i byarna. I städer kan det ju vara svårt att se det, om man nu inte sätter sig i bilen eller på cykeln och förföljer mannen i fråga.
Jag har förstått att de tar en runda med bilen. Antagligen för att se att allt är sig lik. Precis som mitt spegeltittande. Bilrundan kan vara ett resultat av kontrollbehov eller kanske bara ett tidsfördriv. Ingen aning men intressant.
Jag har en släkting som år ut och år in tog sig en bilrunda i byn. Tror inte han gjorde liknande rundor när han var yrkesverksam i storstan, men det har jag inte frågat om. Hur som helst delade han nöjet eller rutinen med sin kusin. Tror att kusinen fick en inbjudan att närvara efter några års ensamkörning eller kanske han bad om det, vad vet jag. Men släktingen körde varje morgon och hämtade upp sin kusin och sen tog de rundan runt byn gemensamt. Jag hade planerat att bjuda in mig själv på turen när jag var i byn men prioriterade fel, tiden gick och släktingen blev dålig. Så blev det slut på bilkörningen och den dagsrutinen fick avslutas.  Hade så velat höra vad som avhandlades i bilen. Tror det hade lärt mig mycket om byn, folk och förändringar. Om in annat en närstudie av karlarnas tankar och förehavanden.
Nu har jag bott i en liten by norröver några år och ser samma sak här. Varje morgon noterar jag att en man tar sig en runda. Ser honom aldrig kliva ur bilen, bara köra runt. Inte flera varv, han nöjer sig med ett. Men han är inte ensam för jag har uppmärksammat en annan karl som också kör runt men det är på dagtid och han kliver ur,  öppnar bakluckan, tar en öl, sätter sig vid ratten och tar en cigg till ölen. När njutningen är över så kör han vidare. Intressant.
Nu väntar jag på att se någon kvinna med samma beteende. Men det verkar vara ovanligt. Så jag spanar vidare.
Jag tillhör den gamla stammen som går utan att ideligen titta i telefonen och om jag väntar på någon sitter jag gärna och studerar medmänniskor. Det är en fantastisk underhållning. Så får jag förundras över beteenden, grunna på mina egna konstigheter och ibland snappa upp nåt användbart i vardagen. Med tanke på miljön är bilturer dock inte aktuellt.
Kanske har jag missat någon annan vardagsritual som skulle ge de gråaste dagarna ett guldskimmer.

Det finns stunder då jag ångrar att vi flyttade till Lofoten. Just nu ångrar jag mig. Orsaken är oväder i form av hård vind. Vilken blåst! Jag blir så arg och det är av ren och skär ilska!
Man känner sig så liten och hjälplös. Vad kan jag göra? Inte mycket.
Den här natten har vinden slungat båten mot kaj så stålrören under gett vika. Inte bra!
Ovädret började vid sjutiden eller kanske närmare åtta. Det ska sluta vid åtta imorgonbitti. Nu är klockan snart ett, så sju timmar kvar…
Vad gör man under tiden? Jag sitter och tänker goda tankar. Säger högt:
-Sluta blås nu räcker det tack så mycket lugn och fin.
Det är som ett mantra. Där emellan går jag på toaletten. Konstigt så mycket en kropp kan rymma och släppa ifrån sig. Det tar inte slut i första taget.
Mitt i allt malande av önskningar kan jag försöka mig på att läsa men det brukar inte vara länge, oron tar över hand efter några minuter.
Så dricker jag vatten. Det blir några liter. Blir så torr i halsen och munnen.
Planen för den här kvällen var att jag skulle på fest några mil bort. Eftersom vädret var dåligt var jag i valet och kvalet men det slutade med att jag  körde iväg och intalade mig att jag inte skulle låta  katastroftankar få fäste. Efter en dryg mil eller två vände jag om. Höll så hårt i ratten så jag fick huvudvärk. Det blåste så hårt att jag var övertygad om att  jag skulle blåsa av vägen. Kom mig hem helskinnad och var stolt över att jag vände hemåt och inte fortsatte bara för att trotsa vädret. Men så trist att inte få vara med på festen!
Något missnöjd ägnade jag kvällen åt att laga vegetariska burgare, bakade brödet till och vispade en majonäs. Som underhållning hade jag SISU radio med önskemelodier. Inte mitt favoritprogram men passar på att öva mig på det finska språket.
Blev helt förundrad över att det tog en och en halvtimme innan det kom en kvinnlig artist i etern. Det var Eino Grön hit och Eino Grön dit och Tapio den första och Tapio den andra. När kvinnan äntligen tog över bjöd hon på en sån anskrämlig punkrocklåt för dansgolv så jag var nödd att stänga av. Det var osmakligt. Varför valdes just den låten. Nej, då är det bättre med både Eino och Tapio.
Under middagen kände vi hur båten slog mot kajen så huset skakade och så började eländet. Vädret var inte nådigt. Patrik gick ut med jämna mellanrum och ändrade tamparna i förhållande till hur vattnet steg och sjönk. Annat fanns inte att göra.
Mellan Patriks tampkorrigeringar försökte han sova och jag ägnade mig åt att följa båtens rörelser från fönstret. En otroligt lång natt ljusnade vid halv sex och då blev vädret lite lugnare och  jag kunde äntligen lägga mig.
Det blev tre timmars sömn.
Nu är det morgon och frukost. Sen blir det kajrenovering och jag känner mig rätt ointresserad av att ha en båt i den här delen av världen. Såna här vaknätter avstår jag gärna.

När våren kommer ska det knoppas. Det ska vara prunkande fönster men här är det mera knapert trots att jag är verksam som intensivvårdsavdelning för floran. Den planta som kommer innanför min port får all omsorg till sista bladet faller. Jag slänger inte den hårdast drivna plantan trots att alla blomblad saknas. Den får stå på vänt med extra näring och vattning tills den inte visar något livstecken, och det kan ta några veckor bara för att vara helt säker. Ibland har jag bara en brunaktig stam i kruka och så länge den ändå känns lite varm får den stå kvar men sen måste vi ta avsked.
En sommar för längesen, vi snackar 1900-tal. Jag bodde i Härnösand och hade fått sommarjobb på ett ålderdomshem. Inte för att ta hand om de gamla utan för att städa. Jag har nämligen kroppsvätskeskräck. Allt av vätska ur en kropp skyr jag. Det är inte heller så att jag vänjer mig. Så jag städar hellre och skäms över att jag inte är en bättre människa. För det största av allt en människa kan företa sig under ett liv är väl att vårda och bota sina medresenärer. Tyvärr, jag är ute.
Fick i alla fall städa under en månad på äldreboendet och lyckan var fullkomlig de stunder när jag fick prata med de gamla. Stal till mig någon rast med en gamling och njöt. Sen hade jag ångest när jag skulle göra storstädningen hos Bernhard som drack sprit med mjölk dygnets alla timmar. Vilken stank och vilken sorg. Men han var nöjd i dimman.
En morgon när vi kom på jobbet var alla handtag i en korridor kladdigt bruna. Jag såg det men hade inte en tanke på vad det kunde vara. Det var antagligen förträngningen som slog in automatiskt. Min kollega Solveig som var fastanställd sen länge upplyste mig om att det var Ingvar på femman som hade fått ett bajsryck. Jo, han hade kletat bajs i hela korridoren. Begripligt. Det skulle jag också kunna göra i ren desperation över att måsta vara inlåst på stället.
Men jag var på städet så vi fick äran att göra fint. Hur det gick till har jag också förträngt.
Men till saken. Denna sommar på boendet tog jag hand om en blomma som antagligen skulle slängas för att ägaren dött eller att någon överarbetande kvinna tyckte att den hade blommat ut. Vet inte vad sorten kallas men du ser de i rött, orange eller gult och de finns numera i någon minivariant. Våreld, höstglöd – kärt barn har många namn.
Jag tog hem blomstret och vattnade omsorgsfullt. Hade inte så mycket kunskap om växter mer än vattning och det årliga jordbytet. Hur som helst följde blomman med mig under många år. Den blev härbärgerad hos modern under någon period och var bara grön. Men mitt i allt var den i full blom. Den där blomman var startskottet för min intensivvårdade uppgift, den visade att det ynkligaste kan blir det mest livaktiga bara man är i rätta händer.

För ett år sen när det brunnit i huset stod fönster öppna och vi var utan ström i månader vilket naturligtvis fick allt att frysa. Blommorna särskilt. När våren kom och det blev värme inomhus försökte jag rädda livet på allt i kruka. Men det enda som klarade sig var hortensian och fetbladet.
Men det jag har kvar är bilder av förödelsen och minnet av de prunkande vackra fönsterna.
Nu är det vår och jag tror det ska blomma igen.

ETT ÅR SENARE
Så här ser det ut.

Långt ifrån färdigt.
Eftersom vi inte fått något besked om brandorsaken från någon myndighet ringde Patrik polisen för att höra om det fortfarande pågår en utredning. Nej. det har de slutat  med för länge sedan. De har lagt ner utredningen i brist på några fynd eller ledtrådar. De har skickat meddelande till oss för länge sen, och dessutom flera gånger.
Hur meddelanden har skickats vet vi inte men hit har det i alla fall inte kommit. Kan det vara Post Nord eller är det något annat som inte fungerar? Klart man undrar! Vem vill inte veta varför det brann?
Jag har dock inte tänkt mala och älta om olika teorier om orsaken eller hänge mig åt konspirationer. Det tror jag inte förgyller tillvaron.
Jag väljer att gå vidare. Se det vackra ljuset och den nya vita snön, drömma om Italien, Tasmanien, Australien, Mesopotamien eller Storlien.
Spela roll, gummitroll.
Apropå troll så är det väldigt populärt här i Norge. De finns på husfasader, i bokhyllan, på kläder eller i trädgården. Vad ska man tycka om det?
FULT.
FINT var det att ha semester, att inandas annan luft, vara med de som är närmast hjärtat och fyllas med välbehag.
God vår!

Det kommer en vår. Den kommer med all sannolikhet både till Götaland, Svealand och Norrland, till och med till Nordland.

Jag som älskar snö tänker att det är bra för hälsan. Gratis fysisk träning om man kan skotta med förstånd.

Ja, det är ju lätt att säga, som det har snöat. Jag vet. Har upplevt precis detsamma.

Men jag tror det är gott att vara i olika årstider och en riktig vinter är inget att förakta.

Så bara njut.

Finns en vackrare mening. Jag blir helt lugn av att bara tänka på den  ordföljden. Det är vitt, det är rent, det är stilla och det är ljust. Jag blir harmonisk. Kanske kan känslan jämföras med en djupandning för den som gillar det. Jag har problem med djupandning. Blir så fokuserad på hjärtat och att maskineriet verkligen går. Nej, det blir mer för mycket tankar och andningen blir allt annat än lugn och djup.
Men en djupandning borde vara vit som snö. Eller vad snön gör med en människa. Ja, kan hända gäller inte heller denna upplevelse hela mänskligheten.

Hur som är vintern min favoritårstid. Om det är vinter vill säga. Det ska vara vitt. Det ska vara torr luft, klara dagar av magiskt ljus eller snöfall. När det faller kan det komma dramatiskt eller som stora singlande lappvantar.
Så får man njuta av att se långt, andas gott och skotta. Jag mår bra av att skotta. Tror min kropp är byggd för snöskottning. Jag är kort, har nära till marken och gillar att gneta. Det är en fröjd. Nej, okej inte när man ska iväg, sen i starten som alltid och snön är blöt och tung. Då är det en pers.
Förr i tiden när jag bodde i Avan utanför Luleå i Norrbotten i landet Sverige, var det en del dagar med gigantiska snömängder.
En tidig morgon skulle jag med flyget till Stockholm för ett möte. Uppe i tid, packad och klar gick jag ut för att skotta fram bilen. Det gick bara bra. Men det hade kommit mycket snö och den anlitade traktorn för att ploga lillvägen upp till byvägen var inte i sikte. Så jag startade bilen och backade ut för att se om det var möjligt att köra upp till storvägen.
Nej!
Jag har aldrig haft någon fyrhjulsdriven bil utan den billiga plåtvariant som helst ska köras på plan mark i Korea. Det här var för mycket för koreanen, det gick inte att komma fram, inte bak heller.

Ut och greppa spaden och så skotta hela vägen fram till byvägen, kanske hundra meter, har inte mätt upp sträckan och har ingen avståndsbedömning. Det var tack och lov lätt snö men jag var helt svettig eftersom jag trots allt hade viss tidsbegränsning och ett flyg att passa.
Så var jag färdig, satte mig i bilen och körde mot stan. Det var inte plogat någonstans. Men min lycka var ett hjulspår. Det enda  jag tänkte på i två mil var att ingen bil skulle komma mig till mötes. I så fall skulle jag inte köra ur spår, det klarar inte min bil, kommer aldrig upp. igen. Men jag fick inget möte och kom till Kallax och hann med flyget.
Fantastiskt träningspass!
Igår skottade vi nästan lika mycket för att komma in i soprum och kunna öppna ytterdörren utan att slita sönder dörr eller arm. Vi skottade ur en och en halv båt, en bil och  fick fram en halvfärdig kaj ur snömassorna. Vi  funderade på att hyvla av ett tak men där tog det stopp.
Idag är det ingen ny snö men däremot har uttern kommit tillbaka. Såg tydligt spår av den i snön. Inget annat liknar utterspår. Var den har hållit hus i två år vet jag inte men den var här en hel fiskesäsong och roade oss varje lunch när den kom upp ur havet, gick till över vägen och fortsatte ner i havet på andra sidan.
Ja mer underhållning är så behövs inte. En utter i rörelse och så snö förstås.