Det fungerade att leka idag. Barnen blev väldigt tagna av min berättelse om vad som hänt i fredags och varför jag inte hade något instrument idag. Så den här dagens arbetsinsats är inget att skämmas för. Men en vanlig dag på jobbet var det ju inte. Samtalsämnet var nytt och jag hade svårt att förtränga det som hänt. Nuförtiden är jag mer av “bättre fly än illa fäkta”-typen. Att vara här och nu i verkligheten är inte så mysigt. Att älta och tycka synd om mig själv har jag varit bra på men med tiden har jag insett att det är rätt trist för omgivningen så de senaste åren har jag kört med den optimistiska stilen. Funkar ganska bra. Nån gång hamnar jag i “ingen idé”-geggan men det är korta intensiva perioder som är i minoritet av tillstånd.
Nu när middagen är uppäten känns det lite tungt. Trodde i vår enfald att vi skulle få säkra upp huset idag och rädda något av det som står galet till inne i huset. Men polisen var inte utav samma åsikt. Så det är bara att vänta. HATAR ATT VÄNTA! Det är därför jag alltid kommer för sent. Egoistiskt men det är förklaringen. I morgon ska jag köra på med egoismen och ringa polisen och försöka få de på min linje. Håll tummarna!
Bonusfamiljen väntar. Jag har bara skrattat fyra gånger idag så det är sex kvar. De borde kunna leverera!