Sol! Det gör dagen vacker och så får vi energi igen. Däremot fick vi inget samtal om polisens arbete. Jag körde till Svolvær på morgonen och mötte först en grävmaskin och sen sex lastbilar. Perfekt tänkte jag, nu ska det sättas stöttor under huset och så ska polisen börja jobba på plats. Ringde till Patrik och förberedde honom att gå dit och be att få rädda det som räddas kan. Men när jag kom tillbaka efter mötet på Kulturskolan så var det inget nytt. Ingen grävmaskin, ingen lastbil, ingen polis. ALLT STÅR STILLA! Tack och lov har vinden stillat sig.
Blev så glad över att träffa kollegorna på Kulturskolan som var peppande och kärleksfulla. Jag sa att jag börjar älska hela mänskligheten efter branden. Det är så mänga fina människor runt oss nuförtiden. Jag brukar vara snabb på att döma ut folk för att de är snål, rasistiska, miljöhatare, vapenivrare och allt annat galet som jag inte tål. Plötsligt träffar jag inga såna bara den där otroligt kärleksfulla typen. Fantastiskt!
Så fick jag träffa Vibeke och hennes vänner och tack vare Vibeke fick vi sälja vår båt. Den sjönk för ett år sen, fastnade under kajen när vattnet steg. Det var ett perfekt sceneri för alla som satt i solen på andra sidan hamnen och de njöt av föreställningen tills båten hade sjunkit klart. När allt var färdigfilmat och lagt ut på sociala medier, då kontaktade de oss. VI fick upp båten med en stor kranbil och sen skulle den repareras. Som ni säkert förstår fanns inte obegränsat med tid så den är fortfarande ett projekt. Nu fick vi en liten känsla av att vi kanske inte skulle få så mycket tid över till båtreparationer så nu får någon annan den äran och vi slipper bli stressad av att båten står och väntar. Skönt! Vibeke gav oss en stor flaska av nåt som jag inte provat förr. Spännande! Så vänligt!
Ja vi har så många vänliga att prata och skriva med, det lättar upp stämningen! Jag sitter och äter bönor och tänker på vad som hände i torsdags, ett dygn FÖRE BRANDEN. Vi hade precis landat på Arlanda efter fantastiska dagar på Island och skulle ta tåget när vi träffade Amanda Kernell. Jag fick äntligen tacka henne personligen för den fantastiska filmen Sameblod. Ja, jag har träffat henne förr så jag anföll henne inte, men ibland gör jag sånt också. Hur som helst stod vi där och pratade och så kommer ett meddelande om tåg som kom in på spår 1 och spår 2. Men under samtalet såg vi inga tåg komma så jag sticker ut huvudet ur den där glaskuvösen mellan spåren och ser att det står tåg inne men långt ifrån oss. Så jag bara sliter tag i resväskan ( modell äldre med hjul) och säger -Tågen står där! Så sprang jag ut. Patrik hakade på och mest troligt rusade Amanda till det andra tåget. Lyckliga över att hinna med, rullar tåget och då får jag panik eftersom jag inser att min axelväska var kvar i kuvösen. Jag drog inte i nödstopp utan började direkt söka något telefonnummer att ringa. Patrik gjorde samma och det tog en evighet innan nästa station dök upp: Upplands Väsby. Väl där hoppade jag ur och fortsatte ringa. Patrik åkte vidare eftersom vi hade planerat att träffa barnen, så var det nog om en uteblev från det roliga. Så där stod jag utan vantar, mössa, pengar, pass, glasögon, dator, kamera och lite smått och gott som finns i en väska. Mitt i stressen tänkte jag : hur svårt kan det vara i den övervakande tid. Det är ju kameror överallt och det kryllar av folk som sitter och stirrar på folket som åker fram och tillbaka. De går väl bara och tar hand om väskan tills jag kommer. Ringde SL, Svedavia, nåt tågbolag som jag inte minns bokstavskombinationen på och nåt annat bolag som samlar allt som folk glömmer och fick ingen hjälp, så då började jag ringa runt ett varv till och fick till slut en vuxen människa i luren. Hon sa först att de inte har med det att göra och jag sa att jag vet men nu har jag ringt alla och ingen har med saken att göra så jag tar ett varv till. -Ok, vänta, jag ska kolla en sak, sa hon. Jag väntade och frös. Efter en LÅNG stund var hon där igen och talade om att jag hade tur. Väskan står i biljettförsäljningen på Sky City. TUESN TACK! Åkte dit och fick väskan, allt var kvar. Där började den goda tiden med goda människor runt omkring oss. Jag berättade hela historien för barnen lite senare under middagen och la till att nån hokuspokustant för länge sen sa att jag hade så vackra änglar runt mig. Så de jobbade väl idag eftersom jag fick tillbaka väskan.
Ja sen har änglarna jobbat igen, uppenbarligen. Alltså inte vet jag vad som finns och inte. Får mest ångest av att tänka stora tankar av andlig karaktär. Men om ifall så är det ju märkvärdigt. Nu sitter jag i de fina människornas hus, ja, Kristin och Paula och de har änglar i huset. Så plötsligt var jag omringad av änglar i olika material som glas, keramik och trä tror jag. Vilket sammanträffande. Ja om de nu finns, alltså de andra änglarna. Inte vet jag men nåt vänligt surrar omkring helt klart.
Nu är frågan om jag ska fortsätta jaga polisen? Antagligen har de gjort ett stort svart kryss med feta tuschpennan över mitt namn på stationen för att varna varann om ifall att jag ringer så slipper de svara. Sån fruktansvärt tjatig människa. Ja jag håller med. Det är precis min bild av mig själv, och den är inte angenäm men vad skulle ni själv gjort i min situation? Sett på TV och peta näsan. Nej, det tror jag inte ett ögonblick på. Man gör ju så gott man kan.