Från vilodag till ovanligt hög stressfaktor

Helga vilodagen

Ja så var den helgad. Vilken dag. Den längsta sen jag var tio år. Minns ju söndagar, sommarlov, jullov och påsk, hur oändligt långa dagarna kunde vara. Jag läste, lekte, hälsade på gamla människor, cyklade, åkte skidor, läste, sjöng, spelade, och dagen tog aldrig slut. Igår upplevde vi samma sak. Dagen var ljus och kall. Började bra med hundpromenad och träffade en ny bybo som vi fick en trevlig pratstund med. Hem och njöt en lång frukost med söndagsintervjun på P1. Fick höra ett samtal med en intressant kvinna som bott i Bagdad på sjuttiotalet, varit ambassadör och diplomat och som dessutom är arabist. Bara en sån sak. Ja så gick minuterna. Skrev nåt viktigt papper, läste, löste korsord på norska ( kallas hopplöst projekt), stickade en mössa tre gånger eftersom den blev för liten hela tiden, lagade mat, åt, tvättade, diskade, rastade hundar, pratade, läste, stickade om eländet, gick husesyn, åt, lyssnade på mer radio, pratade i telefon tills ingen svarade mer och till slut kom kvällen. Härligt att få avsluta årets förhoppningsvis längsta dag. Hade vi varit i det vanliga livet hade vi förutom allt jobb kanske klätt på oss och tagit fram snöskorna och gått en liten fjälltur. Men nu har vi ju semester- och  disputationsfestkläder med oss. Inget som är nog varmt för tre timmar utomhus och framförallt fel skor.

Idag är det måndag. Tack för det. Vardagar är fantastiska. Inga förväntningar bara det vanliga slit och släpandet och konsten att göra det trevligt. Nu skiner solen och det är fortfarande kallt. Det positiva i kylan är att vår mat i kylskåp och frysar kanske inte blir förstört. Det är ju värdefullt. All skrei, alla egenplockade bär, allt hembakt surdegsbröd och bullar. Det lever vi länge på och kan dessutom ta med till nära och kära när vi åker på besök. Så fortsätt med kylan bara. Blommorna är ju döda sen säkert en vecka tillbaka. Stackars! Jag är så kär i mina blommor. Har dessutom en svaghet när det gäller blomster, finns minsta lilla liv så får de stå och krya på sig. Det kan ta lång tid. Blommor som vanligt folk slänger när de inte blommar längre de får leva så länge de orkar hos mig. Med lite tur blir de starka och fina.

Bla, bla, bla, bla…

När jag satt och skrev som bäst om blommor och vilodagen så ringde Patrik och sa att nu är de igång med att sanera utanför vårt hus. Så jag hoppade i skorna och stegade hem. Där var grävmaskinen i full gång. Hjälp! En polis stod där och bevakade så honom tog jag kontakt med. Vilken stjärna! Det var inte bara han som var det visade det sig. Grävmaskinisten var också så hjälpsam. Så fort jag såg en CD-skiva eller nån bild eller nåt annat som gick att rädda stoppade han grävandet. Jag stod där i fem timmar. Räddade massor av cd-skivor med bilder på. Så nästa steg är att det går att rädda bilderna från skivorna. Nu finns hopp!

Räddade en del fotokopior, en passepartoutskärare, en del diabilder och en kalender. Fick se massor av tyg och garn åka i soporna, min färgskrivare, min ljusmätare, inramade bilder och kläder. Farmors soffbord, mammas bäddsoffa, köksbordet från barnens farfar och skrivbordslampan från mormor och morfar. Jag registrerade alla saker och tänkte att det kunde ha varit mycket värre.

Var också in i huset med den sympatiska polisen. Det gick bra. Ingen angenäm syn men det var inte värst. Vi har ett fantastiskt vackert hus, så fint inrett med enkla medel, Det mesta är där och ser nästan ut som vanligt. Blev ledsen över att den fina bilden vi fick av Andreas i somras var trasig, scannern likaså, en massa saker i min ateljé. Men med hjälp av våra snickare som kom dit på slutet, lyckades vi rädda alla mina negativpärmar. Fatta lyckan! Vi fick också rädda de kvarvarande bilderna från väggarna, fotografier i kartonger och en oljemålning.

Jag frös något så fruktansvärt, det var en kall vind. Men det var omöjligt att lämna platsen förrän de var färdiga för dagen. När klockan var tre fick jag ta med mig lite mat från kyl och frys och lite kläder.

Nu är jag helt slut. Det känns fantastiskt att det gick att rädda så mycket trots att det låg där ute i en hög av trä och bråte från brandsläckningen. Allt som de var tvungna att riva för att släcka elden är nu borta. Vi går in i nästa del, brandteknisk utredning och försäkringsbolagets besiktning. BRA!

Nu kan jag andas bättre, när allt detta är gjort. Nu hoppas jag vi snart har möjlighet att komma in i rummet där alla instrument och en hårddisk med bilder ligger. En hårddisk är borta men den andra ska vara där. Önskar också att ett fönster snart blir stängt, men just nu kan man inte gå in där, det är alldeles för osäkert. Så nu får den delen av huset stöttas upp och sen tar vi nya tag.

Kan bara säga att gårdagens långsamhet står i total kontrast till dagens utgrävning.

Livet är spännande!

2 Replies to “Från vilodag till ovanligt hög stressfaktor”

  1. Ja jäklar Lena, hur allt kan bli. Skönt att det gick att rädda åtminstone några viktiga saker. och inte minst, att polis och grävmaskinist var snälla och fina människor.
    Gör ont att läsa om minnesspäckade soffor och annat personligt som blir till sopor. Situationen blir extra tydlig när du skriver att det enda ni har i klädväg är semesterkläderna från islandsresan och festblåsan från Angelikas disputation. Jag vet inte vad jag ska säga! Behöver du låna kläder Lena. Skor har jag ju några par av, som du vet….
    Jag väntar på nästa rapport.
    Kram från Maggan

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *