Någorlunda bra vill väl alla ha

Jag vaknar väldigt tidigt. Tankarna har en fantastisk hastighet. Både igår och idag ser jag en bild när jag vaknar. Den fina kossan som Kasper gjorde på lågstadiet av papier mache. Det var en relief byggd på kartong. Av all väta under skapandet hade den böjt sig, så det hängde inte plan på väggen som planerat. Men den var så fin! När jag satt vid mitt ljusbord i ateljén hade jag den precis i blickfånget. Det ljusbordet var lämnat åt sitt öde när grävmaskinen gjorde sitt och väggen framför försvann den också. Stackars kossa! Så när jag ligger där och saknar kon kommer ju alla andra saker upp. Jag har ett bildminne. Så blev jag varse att Kasper också gjort gula pilar i trä, det var på mellanstadiet. En sån hängde också där på väggen vid sidan om en vacker bild på Patrik som jag själv tagit. Det var många inramade bilder som försvann. Ett fiskebruk från Vardö, porträtt på olyckliga människor till en utställning om miljöförstöring och kartonger med bilder från en tangoorkester på turné i Finland, moster Annas begravning…

Men inte bara minnen utan också mina fantastiska arbetsredskap, scanner, skrivare, hårddiskar, tangentbord, ljusmätare, mörkrumsutrustning, fotopapper och bläckpatroner för tusentals kronor.

Konstaterar att det har varit ett olycksbådande halvår. Det började i september då jag tappade min fina nya kamera i golvet med ett splitternytt objektiv på. Objektivet klarade sig men inte kameran.              I november körde jag från Leknes och hemåt efter en fantastisk kul dag hemma hos Gine och hennes vänner, då jag plötsligt känner att jag kört ner i en grop i vägen. Den var  så djup att bilen blev förstörd. Fick lämna den där över natten och Patrik fick hämta mig.  Senare visade det sig att fjäderben, drivaxel, hjul och spoiler var helt mosat. Så gick en hel månad med ivrig korrespondens mellan mig och en handläggare på Statens vegvesen. Jag var helt övertygad om att det inte kan vara möjligt att jag ska rå för att bilen gick sönder på en statlig väg. Det kändes till en början hopplöst men efter en månads skrivande fick jag beviljad ersättning av vegvesendet. TACK!
Så strax före avresan till Island, typ för en månad sedan,  skulle jag överlämna ett kuvert med 500 kr till vår granne och göra mig oskyldig. Vi gick ut med hundarna och jag hade kuvertet i en påse med en burk honung. När jag lämnat honungen dit den skulle, la jag kuvertet i fickan. Så knackade jag på hos grannen och precis då upptäckte jag att kuvertet var borta. Så började en vandring i mörker och kyla på jakt efter  500kronorskuvertet. Men varken jag eller Patrik hittade det. Så nästa dag gjorde jag ett nytt kuvert och så var saken biff. Nu så här efteråt tycker man att 500 kronor är en fis i universum. Vi har lite andra proportioner  på kostnader idag.                                                                                Dagen före den förskräckliga branden tappade jag väskan, eller rättare sagt lämnade jag väskan på perrongen på Arlanda. Väskan med allt viktigt så som pengar, pass, kamera, vantar, mössa, läppstift, kalender, penna och sånt. Men det är  en solkskenshistoria för väskan kom ju tillbaka. Hur som helst ökade ju pulsen, blodtrycket steg och under en timme var det panik.

Ja, så brann det som sagt och det är ju ingen solskenshistoria i nåt avseende. Eller det är det ju, eftersom ingen blev skadad och huset står där men solsken och skolsken… Nå, idag hade polisen och brandkåren sin tekniska utredning i huset. Nu när allt är borta av rivningsmaterial och inredning syns tydligt var det brunnit och det ser ut som att det var i ett rum där vi förvarade träspill från renoveringen, som vi skulle använda både att elda med och till inredning.                                               Trots att det körts lastbilslass i parti och minut från det som revs av vårt hus, låg Noomis fina ylletröja från Island plötsligt så fint på marken vid husknuten. Det var ju en fröjd. Av alla ylletröjor som låg i rummet som nu inte finns,  så var i alla fall en tröja kvar oskadd.

Den här texten kan ju verkligen låta som nån monolog på tema: tyck synd om mig. Det var inte meningen, det är ju synd om alla människor nån gång då och då, en del har det inte alls bra. Men det är ju det man önskar, att alla ska ha det bra. Någorlunda bra.

Igår när jag pratande med min kompis Monika berättade hon om ett samtal hon hade med sin sambo, om min blogg och att jag skrivit  så positivt om alla vänliga själar runt oss och hur tacksamma vi är över alla människor som hjälper till. Då svarade han: – Ja, det går över!
Det kallar jag humor och det är säkert sant, för när vardagen kommer så är man samma skit som innan allt hände. Kan förstås ha som ambition att bli mer ödmjuk i framtiden. Hur som helst hoppas jag att vardagen snart är tillbaka!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *