Ja man ska inte gratulera den här dagen, det är ju nästan lika dumt som att gratulera på världshungerdagen, sa någon i etern. Vi få jobba på, det finns fortfarande mycket kvar att göra för att vi ska bli jämlika. Är i alla fall imponerad av metoorörelsen, den har gjort skillnad. För egen del gjorde jag inget för jämlikheten idag, jag arbetade med vår hemsida och fortsatte rengöra bilder och cd-skivor, funna i rivningsmassorna. Det går framåt. Spännande är det och jag gläds över varje fynd som inte är förstört. Försöker torka en kalender från 2016, det ser lite tveksamt ut men det ska nog ordna sig . En gång på nittonhundratalet bodde jag och Annika på en husbåt i Stockholm. Det var sen höst när vi flyttade in. Primitivt boende men vi hade i alla fall tak över huvudet. Vi mådde illa bägge två av det gungade hemmet, värst var det för Annika. Sjösjuka kallas det. Båten låg ankrad vid ett båtupplag granne med Gröna Lund. Eftersom vi inte hade toalett fick vi sätta oss under båtarnas presseningar på land och uträtta det som behövdes. Vatten hämtade vi i dunkar på butiken. Det blev en rejäl vinter och snörekord. Vi hade lovat killarna som ägde båten att vi skulle skotta taket om det blev mycket snö. Det blev inte så mycket före jul och så vi åkte hem till Norrbotten och Ångermanland för att fira julen. Efter en vecka eller två var firandet över och vi åkte tillbaka till storstan. Nu var det väldigt mycket snö och när vi kom till kajkanten hängde båten väldigt märkligt. Halva båten låg under vatten och resten var ovan vattenytan. Vi började dra i tåtarna men det hände absolut ingenting. Så då började vi grina. Vad gör man? När vi lugnat ner oss en smula och tagit oss till nån kompis som bodde på fast mark, ringde vi killarna. De var på party i Härnösand och förstod inte vad vi sa. Så första samtalet slutade med att Kennet sa: – Fy fan vilket skämt! Sen la han på. Vi fick ringa upp flera gånger innan de tog oss på allvar. Både jag och Annika har förträngt mycket av historien men vi minns att killarna blev arga så vi drog oss undan. Vet att de ordnade med nån länspump och lyckade få båten att flyta igen. Vi var inte längre aktuella som hyresgäster i alla fall. Våra ägodelar lades upp på kajen och vi hämtade hem lite i sänder. Färdades med tunnelbana och buss. Isiga frusna lakan, täcken, kuddar och kläder såg ut som stora textilskulpturer. Folk tittade väldigt intresserat. Noter, böcker, husgeråd och allt annat man samlat på sig efter att ha bott hemifrån i fyra år fick vi också med oss. Vi torkade och tvättade men vi fick slänga allt elektriskt. Allt av papper blev lite vågigt men det har vid det här laget jämnats ut. Så med den erfarenheten i minnet torkar jag det jag hittat i pappersväg. Efter några decennier kommer det ju att ha plattats ut.
Dagen har också bjudit på ett möte med försäkringsbolaget. Så nu vet vi mer om vad som gäller och hur renoveringen går till. Men det är inte dags att börja än. Polisen är inte klar, de utreder vidare. Vi hoppas att de är färdiga i morgon, fredag. Det skulle innebära att vår helg blir ett nöje annars blir det ett fortsatt väntande. Naturligtvis är det viktigaste att vi får veta varför branden uppstod och så länge svaret dröjer måste vi bara stå ut med väntan. Ingen jobbar väl övertid men det är min dröm att utredningsgruppen gör det ikväll. Önska kostar ingenting. Kvinnodagen var präglad av män. Polismän, brandmän, försäkringsmän, elektrikermän och så våra två hundmän och sist men inte minst min bästa man. Men dagen till ära tycker jag ändå att min önskan är viktigast: GUBBAR JOBBA ÖVERTID, DET ÄR JU ÄNDÅ 8 MARS!