Har tappat räkningen på hur många gånger jag ringt polisen idag. Ville veta hur läget är och så ville jag komma in i huset och rädda lite mat ur kylar och frysar. Först hade de inte tid att svara och sen hade de inte tid att komma. Hur läget var det hade de inget svar på. Jag kommer att höra av mig i morgon. Det är inte mycket att tillägga om vårt väntande. Suger energi. Bedövar entusiasmen i oss och färgmättnaden går ned några hack. Kan vara på plats med en glad överraskning. Välkommen! Det ska helst vara nåt som för processen framåt eller en sjutusan till underhållning i form av levande själars glada upptåg. Det är kanske lite väl mycket begärt, jag vet. Men om det är lättuppnåeliga drömmar är det inte nån större vits att sitta här och önska. Hoppades att biografen skulle visa något bra i helgen. Det gör de : “Utøyafilmen”. Men tyvärr, det funkar inte den här helgen. Tror den är för tung just nu. Nej, jag går ut så får jag gå in och då har ju redan två saker hänt. Räknar aktiviteter…
Så går en dag och jag tycker alla liknar varandra. Säg finns det flera som känner så, jag undrar ibland. Det var några strofer från någon slagdänga på sjuttiotalet, tror jag. Nu börjar alla dagar likna varandra. Det är inte mitt idealliv. Tycker mer om när alla dagar är olika. Kanske därför jag inte sökt mig till “åtta till femjobb”. Eller så har jobben inte sökt sig till mig. Vet inte vilket? Men nu har det gått två veckor sen branden. Den släcktes nån gång mellan fem och sex den fredagen. Vi trodde förstås att vi skulle vara i ett annat läge idag. Huset skulle vi fått tillbaka, utredningen skulle vara klar och arbetet med att sanera skulle ha startat. Så vad gör man? Åker till Bahamas en vecka och fixar brännan. Ja, en del kanske har den möjligheten men här var det mera knapert. Så jag tror vi försöker uppmuntra varandra, kanske söker vi upp någon människa som får oss att för en stund glömma verkligheten eller så sätter vi oss i en bil och kör tills soppan tar slut. Ni kommer att få veta vilket…