Om min nästa i det här fallet är min granne så låter jag bli. Det är en svårälskad varelse.
Jag kanske ska backa bandet? Innan dess kan jag berätta att vi inte kört än, så soppan är inte slut. Men energin och full förståelse har tagit slut…
När vi flyttade till Henningsvær i juli 2012 hade vi ingen aning om vem som var vår granne i ett till synes tomt hus. Men det blev vi varse så snart vi ställt något mot vår egen vägg. Då visade sig ägaren som inte ens hälsade utan bara fick ur sig en salva om advokater och polis. Allihop skulle komma och ta oss om vi inte omedelbart flyttade det vi placerat på grannens mark. Maken till karl hade vi inte sett. Denna lilla förseelse utvecklade sig till en riktig surdeg. Degen jäste och till slut satt vi på ett möte i kommunens borg och fick veta att vårt hus faktiskt stod på en del av grannens mark. Han hade således sålt ett hus och behållit en del av marken som huset stod på. Är inte det fantastiskt. Att någon är så dum att de köper ett hus på de villkoren är ju nästan osannolikt. Det var inte vi som var köparen den gången, det blev vi senare och vi köpte huset av en annan ägare. När vi köpte var det placerat på en arrendetomt. I kontraktet framkom inte på någon punkt att vi inte hade hela huset på arrendetomten. Det är en överraskning som dyker upp långt senare. Efter mycket om och men slutade hela surdegen med att vi inte hade huset på någon annans mark men grannen hade arrendetomten mellan våra hus utom typ två meter närmast oss som kommunen äger. Ok, det här har jag ju skrivit om förr men det är så komplicerat att jag måste ta det igen. Alltså på detta degmöte med grannen beslutades att ingen får förvara något på kommunens tvåmetersbit eftersom man ska kunna åka fram och tillbaka med något som ska någonstans och någonstans är antingen ner i hamnbassängen eller in i sidoingången till vårt hus. Ja, klappat och klart! MEN det gällde bara så länge grannen ägde huset. Så sålde han till karln som har ordet HÄSTKUK i sitt vokabulär – han jag citerade en dag förra veckan. Denna nya ägare var vi till en början väldigt positiv till eftersom det inte kunde bli värre än det varit. Men så kom fiskesäsongen och då var den heliga regeln om att ingenting får förvaras på tomten närmast vårt hus bortspolad. Det var också så att avloppet i marken mellan dessa hus, mynnade ut under oss, alltså hade vi ett hav av blod och fiskrens under vår brygga. En härlig smältdegel som inte är tillåten enligt miljödomstolen i vårt kungarike. En handläggare kontaktade oss eftersom vi inte har tillstånd att släppa ut föroreningar. Vi fick krav på oss: att vi måste söka tillstånd och installera en reningsanläggning. Så var vi plötsligt involverade i ett fiskebruk utan att ens bli tillfrågad. Märkligt! Å andra sidan är ju detta kungadöme matad av fisk sen urminnes tider. Så småpåvarna har ju gärna stormhatt och en fiskekrok i ögat. Men hur vi blev inblandade var en gåta. Hur som helst hoppade vi av hela verksamheten när den nya grannen kört sönder vår vägg. Där är vi fortfarande, VI ÄR INTE MED I FISKERIBRANSCHEN!
Se nu på bilden. Den är helt färsk. Fotograferad för några timmar sedan. Var sker verksamheten? Jo, mot vår vägg. Jag bara undrar: skulle ägaren till detta fiskebruk acceptera en likvärdig behandling? Skulle den splitternya ägaren av fastigheten acceptera att vi solkade ner hans vita hus på det här viset. Jag bara undrar?
Annars skiner solen, det droppar från taken och våren är kommen, Men vi har inte ens förmåga att njuta för nu är frustationen total. Jag håller på gå upp i limningen. I morgon ska jag uppsöka en läkare och öppna mitt inre. Berätta om hur avföringen ser ut, vad bristen på sömn gör med en människa och sen ska jag fråga om inte den rätta lösningen är : BÄTTRE FLY ÄN ILLA FÄKTA. Enligt hela kungadömet har det alltid varit så här och så ska det förbli. De starka gör som de vill och resten håller sig i skinnet. Jag håller mig inte i nåt skinn. Jag sparkar och spottar och vägrar tro att de små inte har några rättigheter. Ok, 160 cm människa är inte stort men jag kräver min ändå min plats.
Frustrationen är också det här med väntan. Vi har även idag önskat få kontakt med en polis för att få komma in i huset. Hade tänkt att få bära bort allt i köket som nu står utsatt för väder och vind. Konst, böcker och textilier mår inte bra i utsatt väder. Kan vi få tillåtelse att rädda det som räddas kan? Eller ska vi bara bestämma att vi låter allt gå i graven? Bort med skiten i havet!
För övrigt önskar jag alla en fin kväll.