Igår fick vi brev från kommunen angående fiskskallens verksamhet och frågan om alla medborgare blir lika behandlade. Utifrån de svar vi fick skulle man egentligen hoppa ner i hamnen och bli ett med fiskavfall och diesel. Men nu är jag inte lagd åt det hållet. Tycker livet är så spännande att jag inte vill missa fortsättningen. Det är som en thriller, vem vill missa slutet?
Nej, istället lutar jag mig framåt , vippar på benet så där enerverande som man kan reta ihjäl sig på, om det är någon annans ben som skakar. Kom att tänka på huset igen och hur vi försökt renovera på billigaste sätt eftersom det inte fanns några pengar undanstoppade. Ett sätt var att ha volontärer. Det blev fyrtiofem stycken under tre år. Vilken resa. Det hade kunnat bli en riktig såpa från verkligheten om någon hade kommit på att dokumentera. Efter att vi skapat en profil på en viss hemsida fick vi erbjudande från hela världen. Det var väldigt många intresserade, blev i perioder jobbigt att tacka nej. Överenskommelsen är att man erbjuder säng och mat mot fem timmars arbete, fem dagar i veckan. Vi började med att säga ja till sju stycken som kom med en veckas mellanrum. Det var för många samtidigt, då det hände inte igen. Den första som kom, Ettan, var en ungdom från Tyskland. Efter att ha introducerat honom några dagar och sett att det fungerade, reste vi till Sverige en vecka. Under tiden kom en orkan. Stackarn var helt olycklig och tröstade sig med att skypa med familjen. Ja, ingen visste att orkanen skulle hälsa på. Men det är ingen lek. Hela huset skakar! Killen blev kvar i två månader och fick efter orkanen sällskap av en annan tysk ungdom. Tvåan, han var väldigt speciell. Hade brutit med familjen och hade sitt liv i en resväska. Med resväskan hade han stått ute en natt i ett parkeringshus när orkanen passerade eftersom färjan till Lofoten var inställd och han inte hade råd hyra ett rum. Han fick nog någon slags månadspeng hemifrån annars hade han inte kunnat komma till oss, resor är ju inte gratis. Han var i alla fall väldigt bestämd på hur man gör saker och inte intresserad av att ändra sina metoder. Till exempel ansåg han att man skulle halvera brädor med slägga istället för såg. Det vägrade han ändra på tills släggskaftet gått av och vi inte köpte något nytt. En annan egenhet var att han inte hade något stopp när det gällde mat. Han åt så länge det fanns nåt på bordet. Om det bara var honungsburken kvar åt han upp hela burken. Nej, inte glaset men innehållet. Varannan dag tog han en simtur i havet och det är friskt i mars. Men det upphörde efter att han och ettan lånat vår båt och rott ut för att fiska. Ingen av de tänkte på att det blir väldigt tungt att ro motströms i motvind. Så efter att ha kämpat ett tag, ringde de i panik när båten drev mot klipphällarna. De var så pass nära att vi kunde se dem genom fönstret. Patrik fick låna en båt och for ut och hämtade dem. Men det gick inte så bra när de skulle hoppa över från den ena båten till den andra. Tvåan föll i havet och var i panik av kyla när de kom hem. Det var annat som också hamnade i vattnet, bland annat en verktygslåda. Den hoppad inte upp i båten. Någon fisk blev det inte heller på den resan.
Ettan har varit här två gånger efteråt men tvåan vet vi inget om. Hoppas de har det bra, bägge två. Mer om de fyrtiofem kommer en annan gång.
Nu ska jag ringa och höra hur det är där ute till havs. Patrik är på böljorna även idag men nu i gråväder och vind. Flaggstången här utanför svänger fint. De har lovat 13 meter/sekund idag. Usch! Kan bara hoppas att det går bra. Jag för min del fattar inte att någon vill vara ute och fiska i detta grå blåshål. Nej, tack. Min thriller klarar sig utan det äventyret…
