Det sker plötsligt. Efter en evighets väntan kom plötsligt både elektriker och rörmokare för att se på skadorna i huset. Fantastiskt. Jag hade nästan gett upp om att det skulle hända något den här veckan. Var i färd med att jaga någon ansvarig men nu slapp jag.
Fackmännen har sett både rör och ledningar och nu ska det räknas och sen börjar jobbet. Vilken dag vet vi naturligtvis inte men jag tänker måndag. Låt mig slippa bli besviken.
De här veckorna i ovisshet har vi hela tiden sagt till varandra att det tar nog två veckor tills saneringsfirman börjar jobba, sen tar det ytterligare två veckor innan vi kan flytta in. Nu säger jag samma sak: två veckor tills vi får flytta hem. Det kommer att visa sig om det blir så. Men för att uthärda detta gungfly till leverne är jag tills vidare inställd på detta magiska talet två.
Så denna solskensdag är en positiv dag.
Så himla positiv är den ju inte om man sticker ut näsan lite utanför sitt eget universum. Hatar krig och nu hatar jag dessa människors spel med fred, där de utmanar varandra med olika hot om insatser i Syrien. Vedergällning heter det. Det kan man hålla på med i år. Har inte dessa stackars syrier utstått nog med helvete? Kan de inte besinna sig. Jag föreslår FRED! Men världens styrande verkar inte ha det som alternativ. Vad ska vi göra?
Kanske som vanligt. Bli lagom nervös, dämpa oron med att ta en kaka och en kopp kaffe. Det är alltid bra för nerverna. Jag är i alla fall uppvuxen i fikandets läkekonst. Om det var nåt jobbigt som hänt så fanns en välbeprövat medicin : kaffe med dopp. Hos mormor kunde det räcka med kaffe på bit. För er som inte är invigd: Häll upp kaffet i koppen , häll kaffet från koppen till fatet, ta en sockerbit mellan läpparna och sug sen in kaffet genom sockret. Mmmm. Så gott! Eller inte. Ja, i min mun är det inte gott men mormor tyckte det var gott. Det var inte bara hon, det var allmänt vedertaget som något mycket smakfullt. Nu vet jag inte var denna konst har tagit vägen. Tror inte jag känner en människa som dricker kaffe på bit. Kanske beror det på att det är så onyttigt med socker. Det var inte så onyttigt när jag växte upp. Det stod ju sockerskålar på bord i alla hem och det var bara att ta för sig om man inte hade nåt annat att roa sig med. Nej, det var inte sant. För många bitar var inte tillåtet men ingen hade ju tid att hålla koll på vad barnen gjorde, så nog har jag roat mig med en sockerbit emellanåt. Nu tycker jag inte om sockerbitar längre, men jag har en sockerskål om någon vill dricka på bit. För er andra finns en lingonkaka. Så blir man lite lättare till mods för en stund, tills smaken av det goda inte känns längre.