Där rosor aldrig dör.

Tänkte nog att det är hemma hos mig. Där ska inga rosor dö. Inte på något sätt vill jag ta död på någon ros, blomma eller människa. Men nu konstaterar jag att alla mina rosor verkar vara på en annan planet. Rosor och rosor, menar blommor i allmänhet. Jag har inrett en intensivvårdsavdelning för de stackare som inte klivit över på andra sidan än. De får bara vara, samla livslust och komma igen. Jag ger dem lite vatten och om en dag eller två ska de få ny jord. Det kanske är en livräddande åtgärd. Vi får se. Hörde på radio att döda blommor tar energi. Det ska man inte omge sig med. Jag kan inte säga att jag omger mig med döda blommor men jag brukar gömma dem bakom en gardin eller nån sten utomhus för att ge de en andra chans. Mår så dåligt när folk slänger levande växter. Förstår att de vill ha nytt och fräscht men det är inte snällt mot de små liven.
Idag har vi en solig måndag och jag vaknade med inställningen att den här dagen ska starta med yoga. Det var bra. I lördags före körövningen hade vi äran att få yoga med Heidi. Blev än en gång övertygad om att en stel kropp är en ond kropp och den trivs jag inte med. Så varför gör jag inget. SLÖ! Det är ordet. Idag är jag inte slö, har inte knaster i nacken eller någon annanstans. Allt är mjukt, lättrörligt och glatt. Med denna glada kropp trodde jag att jag skulle få glädjen att låsa upp dörren till en elektriker och rörmokare. Men nej! Ingen bultar på dörren så det blir en vanligt dag. Utan större sensationer. Eller inga sensationer alls. En dag i väntans tider.
Går på hundpromenad. Njuter sol. Mailar. Planerar framtiden på rätt adress. Förbereder morgondagens musiklektioner. Tänker på blommor och tror än en gång att det blir en prunkande och blomstrande idyll på framsidan av vårt hus. Till trots för alla kalla vindar norr om polcirkeln. Om inte det lyckas så har vi ju midnattssol, det övervinner allt!