Spännande så här nio veckor senare

Vad är väl nio veckor? Ingenting. Men det känns som en evighet. En evig tid av hopp som sedan grusas av kalla fakta som säger att vi måste vänta på det ena eller det andra. Nu har vi el och vatten men inget saneringsbolag. Men vi väntar. Kanske måndag? Under tiden tömmer vi inte bara möblerade rum, nu ska vi också tömma första våningen. Det är en byggarbetsplats där vi skulle ha vår näringsverksamhet. Alla gipsplattor måste bytas ut eftersom röken sätter sig i pappen på skivorna. Så det är ton av gipsplattor som måste bytas ut. Börja om från början…
Livet här är spännande inte bara för att vi har ett brandskadat hus. Nej, spänningen är att resa till och från den här ön, Henningsvær. Det är  broförbindelse hit, så det är inget problem att ta sig över vattnet. Det är vägen som är spännande. Den är lite krokig och det var ett äventyr de första gångerna men nu är jag van. I och för sig kan det vara en otäck upplevelse när det kommer stora långtradare i ishalkan, mitt i vägen, bakom ett krön. Men tack och lov kör de flesta försiktigt. Då är hotet större med alla husbilar från när och fjärran. De kör mitt i vägen. Inte precis alla men merparten. Vägen är visserligen smal men så pass bred att två stora bussar kan mötas, om än backspeglarna smeker varandra. Men husbilsägarna tror att deras fordon är störst, så de kan inte hålla sig till den högra vägdelen. Det är en trafikfara. Dessutom parkerar de på mötesplatser, det har plötsligt blivit campingplatser. Lite mer privat med plats för en campare i taget. Så när du som bäst behöver köra åt sidan då sitter herr och fru Wienerwaltz och grillar bratwurst och tar en stor stark i väntan på het korv. Bon appétit!
Men förutom möte på väg så finns en ännu värre utmaning och det är rasrisken. Jag hatar kvalitén på de här fjällen. Stenen är inte pålitlig, den rasar emellanåt och då är det inte någon lek. När jag kör under den mörka delen av året i regn och storm, då håller jag andan.
Har fortfarande inte förstått varför man har de där skyltarna som varnar för ras. Vad ska jag som bilist göra? Köra fortare, köra saktare, se upp eller absolut inte se upp, bara se rakt fram? Ingen aning? Önskar att skyltarna försvann. Det enda de ger är ångest. Jag menar, faller det sten kan jag ändå inte göra nåt. Jag håller andan och hoppas att stenen faller när vägen är tom. När jag klarat mig genom bergskanten med livet i behåll kan jag andas djupt och njuta av utsikten och konstatera att jag har den allra vackraste vägen hem.