Måndag kanske är den bästa av veckans dagar. Den öppnar för nya möjligheter. Den här dagen var dessutom solig efter flera dagars grå, grå, grå… Ja, så kom saneringsfirman, precis som det var sagt. Två polskor har gnidit och gnott hela dagen. Dessvärre vet jag inte om det har gått enligt planen eller när vi kan flytta in. Jag kan inte polska och de kan inte svenska eller norska eller engelska. Har inte testat finska, provar det i morgon.
Själv har jag flyttat allt det som räddades från min ateljé från en lägenhet till en annan. Det var en positiv syssla. Det ser ut som att alla negativ är intakta liksom lådor med bilder. Lådorna är svedda av brand på utsidan men det mesta är fint inuti. Otroligt.
Hittade mitt diplom från sångtävlingen på Barnens dag 1974. Det såg inte lika fint ut, vattenskadat och ramen har börjat rosta. Men det syns i alla fall vad det står. Tycker mitt namn är skrivet med en så otroligt vacker handstil! Den har jag vilat ögonen på många gånger. Hade den på väggen i mitt mörkrum. Så när mörkrummet fick ljus och jag väntade på nåt som skulle skölja klart funderade jag på den där handstilen och det där med musiktävlingar.
Jag minns precis hur det kändes. Nervositeten, önskan om att både sjunga och spela rätt och inte minst att jag såg bra ut. Att kläderna var fina och håret. Mamma hade sytt något nytt efter min beställning, kanske var det ett par korts eller en midikjol. Tyckte jag var modig men kunde inte begripa hur man skulle kunna slappna av. Jag var på helspänn och glad om inte det blev för mycket vibrato på rösten. Vann inte, kom inte ens tvåa. Min småkusin Ronny vann med Après toi. Imponerande att kunna sjunga på franska! Minns inte vad jag sjöng, kanske var det Nocturne av Evert Taube, med eget pianoackompanjemang eller så var det My way. Inga vinnarlåtar i alla fall.
Som sexåring bestämde jag mig för att bli musikpedagog. Jag skulle bo i Paris i ett gammalt stenhus ,utan folk men med katter och undervisa i piano. Det tänkte jag tills jag kom till Uppsala som elvaåring, då ändrade jag Paris till en våning i Uppsala. Skulle säkert ha katter och lika säkert ingen man. Det där med man och barn var inte aktuellt. Skulle leva ensam. Trodde inte på familjelivet, nej jag skulle bryta traditionen och leva som en stark kvinna och fri konstnär.
Ja, sen när jag börjat musiklinjen på gymnasiet ändrade jag mig igen. Nu skulle jag bli orkestermusiker och så skulle jag bo i ett vackert hus men nu var jag lite mer vidsynt och öppen för nya platser bortom både Paris och Uppsala. Men efter sju års envetet strävande för att komma in på musikerutbildningen i Sverige, Danmark eller Finland gav jag upp. Var helt enkelt inte bra nog. Kom in på musiklärarutbildning både i Piteå och Arvika men jag hade ju släppt det där med pedagog redan som sextonåring så det blev inget med det.
Det var då det, men nu jobbar jag i alla fall som musiklärare, nån timme då och då. Men jag bor inte i Paris eller Uppsala och jag har inte en enda katt men jag har både man och barn. Tack och lov!