Bild av ett inre

Nej, det här är inte en bild av mitt inre. Det här är vårt hus, kameran riktad mot den saknade väggen. Man kanske kan tappa lusten för en lysande framtid men jag ser en möjlighet till att få göra fint. Det är ett starkt karaktärsdrag. En del gör sig lustiga och tycker jag har städmani eller kanske rent av är pedant. Helt ok om jag kan glädja andra. Men nej det är inte så allvarligt med manin; jag kan kissa i en offentlig toalett, sova i hus som stått tomma i 25 år utan el och vatten, överleva att en bajspåse med hundens senaste fekalier brister i min hand och äta en osköljd frukt i Rabat. Min strävan kan sammanfattas med: ” varför ha fult om man kan ha fint, varför äta dåligt om man kan äta gott, varför lukta illa om man kan lukta gott, varför ha tråkigt om man kan ha roligt” osv. Nej, man kan inte alltid ha det perfekt. Åtminstone inte jag, men det är en stilla önskan.
Nu har jag en bit kvar till det läget, då jag lutar mig mot väggen och konstaterar: SÅ VACKERT!

Vi väntar på att saneringen ska avslutas. Här ser ni kaoset efter fas ett i saneringen, då vi bar ut allt från alla rum och saneringsfirmans två damer skurade väggar golv och tak medan jag städade lösöret och organiserade allt i rum med färdigsanerat och osanerat. Det tar tid att tvätta allt och sen ställa tillbaka var sak på sin plats.
-Hjälp!
-Ja, det kommer…
Mamma, dottern och hennes knyffe kommer. Som det ska bäras och donas. Om vi bara får ett klartecken att sanering fas två är klar.
På måndagkväll fylldes huset med någon slags ånga som tar bort det sista av rökdoften. Den ska sen vädras ut, när den verkat färdigt. Vi väntar på det magiska ögonblicket. Samtidigt som vi väntar på rörmokare och polisens brottsutredning.
När jag nu sitter här och väntar vill jag passa på att gratulera den käraste kören i Sverige. GRATTIS RAFSET! De har äntligen fått Luleå Kommuns kulturstipendium. Så dagen till ära har jag tagit på mig jackan. Gul dag.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *