Jag älskar kalas. Vad går upp mot ett kaffekalas med sju sorter: mormors anisbröd, jitterbuggar, kolakakor, tornedalska bakelsi ( troligen felstavat), chokladbiskvier, kanelbullar och citronkakor från Holland. . Vackert dukat bord med solstrålar som slår i de tunna kaffekopparna…
Mätt och belåten
Inför en födelsedag kan jag fyllas av vemod vid tanken på hur trevligt det skulle vara att ordna kalas med nära och kära. Vemodet handlar om avstånd och att ingen levande själ åker 75 mil för att nån fyller 57. Jag gör inte den prioriteringen. En nyårsafton beslutade jag i mitt inre att detta nya år ska jag åka till familjemedlemmarna på födelsedagen. Jo tjänare, det blev inte en resa till ett enda kalas. Vad ska jag skylla på?
Å andra sidan är inte avståndet hela sanningen, jag hade ju inte årliga bjudningar när jag bodde i Avan heller. Det var väl som det är med livet, vem kommer ihåg och vem har tid. Orka.
Men nästa år kanske jag bjuder på tårta? Inte bara kaffekalas, kanske smörgåstårta med en god Cava och sen sötorgien efteråt.
Bästa presenten det här året var i alla fall att polisen meddelade att huset är tillbaka i vår ägo. De är färdiga med undersökningen efter tre månader, men vad de kommit fram till har vi inte fått veta.
Men nu kan bygget starta. Så har vi kommit vidare till fas 2 i “Efter branden”. Eller är det kanske fas 3. Ja, en ny fas är det i alla fall.
Apropå brand så överhörde jag ett samtal med en knickedick i byn. Det var tal om vad han hade gjort för uppgraderingar på sitt hus för att kunna hyra ut rum. Alltså, utifrån brandsäkerheten. Han hade inte behövt göra nåt, fanns inga krav på det.
“- Det är ju ändå bara utlänningar som bor där så…”
Är han unik med den åsikten om att utlänningar är andraklassens medborgare eller finns det fler män med makt i kommunen som har samma inställning. Man bara undrar?
Man och man, jag undrar. Kvinna bara undrar…