Det är en lång färd att ta sig från hem till hem. Jag körde ensam och var efterhand allena på vägen. Ingen långtradare eller husbil att parera , bara jag. En räv såg jag smita ner i diket och en älg stod och vaktade en sjö i motljus. Jag njöt av radion. Inget är som Sveriges Radio P1.
Så fick jag två dagar i Avan med omnejd. Sorterade i garage och förråd, lyckades till och med slänga en del icke fungerade ting. Inte min melodi att slänga men det slängdes.
Dotter den ljuva fick jag dela kvällarna med och sen kom sönerna med sina fina. Vi tog oss till landet där ursprunget finns och där jag absolut känner tillhörighet. Humorn är helt begriplig och samtalen är livsberättelser från då och nu. Tornedalen!
Vi hade släktträff med en del av den stora hopen. Alla kan ju inte komma. Det är ju så långt bort och semestern är alltför kort. Så är ju livet. Men vi som var där var glada och rörda.
Inte bara det att träffas var märkvärdigt utan också att två farbröder gjorde slag i saken och ordnade med en ny gravsten så att det som skavt blev rätt en gång för alla. Nu är det graverat med den omsorgsfulla farmor överst och den obegripliga farfar nederst. Så ska det få bli. Inte ett öga var torrt när den ena av de handlingskraftiga höll tal om vad det betyder att få stenen rätt och hur världen rasade när hans allt, mamma dog.
Jag har alltid varit släktkär. Inte så att alla i släkten är de käraste men om inte kära så väldigt intressanta. Funderar på varför jag är så mån om släkten och tror att det med en familjs fördel och nackdel att man uppför sig lite hur som helst mot de som är självklara. I det självklara får jag en bild av liv och relationer som gör mitt eget liv både begripligare och än mer förunderligt. Av alla de här farbröderna och fastrarna har jag fått historier och massor av en särskild slags humor, Nu har mina barn och deras käraste träffat en del av de som präglat min uppväxt.
Vi har också njutit av kusinerna sommarstuga med bastu och sjöbad. Simmade över sjön, sjönk ner i näckrosorna, delade vatten med fisk , skrattade med barn och bror. Blev kall, blev varm. En av sommarens finaste dagar.
Men vad är en dag eller två. Det är kort.
Så snart satt jag där igen och styrde en farkost genom Norrbottens skogar, myrar och fjäll. Från 25° for jag mot Atlanthavets 11°.
Huset står kvar, hålet är fortfarande en turistattraktion, mängden av tvätt har minskat och det råder någorlunda världsordning på många kvadrat.
Vi har tack och lov fått besök av kusinen som var min blivande man vid sexårsåldern. Det blev inget med det bröllopet och ingen var ledsen för det. Nu har vi fått umgås lite med nästan hela hans familj och det gjorde ju att släktträffen inte tog slut utan ebbade ut.
Nu väntar vi på fler besök, att bygget snart kommer igång och att sommaren kommer.