Doppas medan tid är

Värmen håller i sig. Semestern är slut, åtminstone för de som skulle börja bygga upp vårt hus. Har inte noterat någon verksamhet, de lyser med sin frånvaro. I och för sig kan jag förstå att de tar ut all sin övertid den här veckan. När kommer den här värmen tillbaka? Det känns sällsynt. Jag njuter.
Vi har badat vid lågvatten på en liten sandstrand omgiven av höga fjäll. Ensamma på stranden. Vilket lyx. Ingen trängsel. Dessutom kan hundarna springa och simma hur de vill utan att skrämma livet av barn och vuxna. De har en väldig fart, så det är bra att hålla sig undan. Man kan bli omkullvält även som stadig vuxen.


Det är något av det bästa jag vet, att bada, se vatten och höra vågor och annat skvalp. Har fått det av mormor, mamma och farfar. Mormor älskade att doppa sig i havet , Bottenviken, vid finska gränsen. Mamma badar bara det inte är för kallt, för höga vågor eller bråddjupt. Men ingen sommar utan havsbad, är mammas devis.
Farfar badade isvak. Vet inte om det var ofta förekommande men jag minns ett bad i en finsk paradissjö. Friskt! Vet inte om det hade blivit nåt bad om det inte varit så många tävlingsinriktade män med vid samma sjö. Många dopp blev det.
Här i Lofoten badar många på vintern. Jag har också anammat kulturen. Det är ett elände. Kallt är bara förnamnet. Det är inget fusk med bastu innan doppet utan av med kläderna på stranden och sen ner i havet. Men efteråt är det en lisa för själen. Att stoppa ner fötterna i en plastbalja fylld med en varmvatten från den medhavda termosen, det är rening och energin strömmar. Man blir liksom genomsköljd och frisk invärtes och ut. Allt illa har stannat i vattnet och kroppen liksom förnyar sig. Ja, det är svårt att övertyga skeptiker men det är värt att prova.
Nu är det inte kallt i vattnet. Tror det är  +18°, det är fint. Dessutom är vattnet klart. Du ser allt på botten. Krabbor, fiskar, eremitkräftor, sniglar, snäckor, maneter och annat märkligt liv. Jag kan inte studerar allt levande för länge,  då går fantasin i spinn och risken för att rädslan tar över är överhängande. Så jag simmar, tittar lite lagom och trycker ner fötterna i sanden på vägen upp.


Om jag ska flytta någon gång i livet ska det vara till en strand så jag kan gå ut ur huset rätt ner i vattnet året om. Ja, om det inte är is förstås. Jag kan inte tänka mig att bo varken i södra Norrland, Svealand eller Götaland. Eller för den delen nån sydlig del i nåt annat land. Jag älskar Nordpolen och dess omgivningar. Frågan är om jag kan dela boplats med fästingar. Kanske gränsen går där. Fästinggränsen. Men efter den här sommaren kanske gränsen är flyttad ännu längre norrut?
Nej, nu ska jag ut i den härliga medelhavsvärmen, hänga tvätt, städa en bil som hyrs ut i morgon och kanske måla en bräda. Sen simmar jag med glädje under fjällväggen innan kvällen går mot natt. Plask!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *