Efter fjorton dagars frånvaro kommer vi hem och möts inte längre av ett aggressivt hål i väggen. Det gapande, sotiga, trasiga har ersatts av ett skelett i trä. Min oro för att allt ska rasa när stormen kommer kan jag släppa, nu ser konstruktionen stadig ut. Reglar och balkar i räta linjer, rena och väldoftande. Jag mår så bra när jag hör hur det spikas och sågas i andra änden av huset.
Det bästa hade varit att kunna åka på långresa. Hälsa på alla barn och vänner tills allt var färdigt. Jag köpte en trisslott i Sverige som hade kunnat göra dröm till verklighet men tji fick jag. Så enkelt ska det inte vara.
Igår hade vi en journalist på besök som ska skriva nåt om oss och projektet efter branden. Hon undrade varför vi flyttat hit och sen om vi inte funderat på att ge upp och dra härifrån. Båda frågorna är ju relevanta. Man brukar inte släppa alla säkerhetslinor och sociala band i den här åldern och starta ett till synes omöjligt projekt. Dessutom brukar man inte bli kvar när man inser att det inte går som planerat. Vet inte om det finns nåt enkelt svar på frågan om varför vi inte bara dragit. Men en sak är nog att vi inte ger oss i första taget och en annan är frågan vart vi i så fall skulle ta vägen. Om vi kommer på nåt bättre så ska vi höra av oss. Tills dess jobbar vi på.
Under arbetstiden lyssnar jag på radio. Drömmer om att få prata med någon människa men i brist på det dämpas min längtan av att höra andra prata med varandra. Jag kan konstatera att det är omodernt att prata i telefon. Ibland ringer jag folk, tar de i bokstavsordning och det är sällsynt att någon svarar. Jo, barn och föräldrar svarar plikttroget men de andra… Har förstått att jag är gammeldags. Det må så vara men det känns sorgligt. Att vi är så upptagna att vi inte har tid att prata eller kanske har det blivit obehagligt att höra en levande röst. Antar att det mesta av socialt umgänge bedrivs via skriven text. Men sen är det ju stressen… Eller i de bästa av världar har folk så mycket umgänge i det verkliga livet så att de helt enkelt inte hinner annat. Hoppas det är så!
Njut av varandra, här och nu i verkligheten.