Kan vara ett norrbottniskt uttryck, om inte rikssvenskt. Hur som helst den bästa rubriken jag kom på till de här raderna.
Det här är alldeles snart färdighaft, syftar på skrivandet.
Jag började blogga i hopp om att det skulle verka som någon slags terapi efter branden. Kände behov av en slags tröst i form av att skapa något nytt. Mycket av skapande kan fungera som ångestdämpning och det här fungerade.
Återupptäckte nöjet att skriva. Blev på gott humör av att formulera och eventuellt dela. Men med tiden blir skrivandet ansträngt eftersom den röda tråden är svår att hålla, renoveringen bjuder på knaper utveckling och emellanåt känns som om det aldrig blir klart. Jag trodde mitt pladder skulle kretsa kring vårt projekt, huset. Men det händer så lite och är kantat av så mycket motstånd att jag blir snudd på aggressiv av bara tanken på att förmedla. Det slår mig att det inte är terapi utan bara känslan av dystopi. Försöker hitta annat att skriva om för att det ska skrivas men lusten verkar försvunnen.
Det är vår och sommaren kommer med stormsteg. Snart har byggfirman semester och jag tänker inte skriva om hur trist det är att bygget ännu en gång tar paus i veckor. Det är så tålamodsprövande att jag sedan länge inte nämner pausandet.
Innan jag lägger bort tangentbordet vill jag dela med mig av en betraktelse jag upplevde häromdagen. En man ville antagligen inte ha mer vinter så han tog resolut fram vattenspridaren och placerade den på snön, på gräsmattan och vips, några timmar senare var snön borta.
Så ni som har lika obegränsad tillgång av färskvatten – vattna på.
Det var det.
Tack för läsandet och ha en fin vår, sommar, höst och vinter…
