Category: Uncategorized

Kan vara ett norrbottniskt uttryck, om inte rikssvenskt. Hur som helst den bästa rubriken jag kom på till de här raderna.
Det här är alldeles snart färdighaft, syftar på skrivandet.

Jag började blogga i hopp om att det skulle verka som någon slags terapi efter branden. Kände behov av en slags tröst i form av att skapa något nytt. Mycket av skapande kan fungera som ångestdämpning och det här fungerade.
Återupptäckte nöjet att skriva. Blev på gott humör av att formulera och eventuellt dela. Men med tiden blir skrivandet ansträngt eftersom den röda tråden är svår att hålla, renoveringen bjuder på knaper utveckling och emellanåt känns som om det aldrig blir klart. Jag trodde mitt pladder skulle kretsa kring vårt projekt, huset. Men det händer så lite och är kantat av så mycket motstånd att jag blir snudd på aggressiv av bara tanken på att förmedla. Det slår mig att det inte är terapi utan bara känslan av dystopi. Försöker hitta annat att skriva om för att det ska skrivas men lusten verkar försvunnen.

Det är vår och sommaren kommer med stormsteg. Snart har byggfirman semester och jag tänker inte skriva om hur trist det är att bygget ännu en gång tar paus i veckor. Det är så tålamodsprövande att jag sedan länge inte nämner pausandet.
Innan jag lägger bort tangentbordet vill jag dela med mig av en betraktelse jag upplevde häromdagen. En man ville antagligen inte ha mer vinter så han tog resolut fram vattenspridaren och placerade den på snön, på gräsmattan och vips, några timmar senare var snön borta.
Så ni som har lika obegränsad tillgång av färskvatten – vattna på.
Det var det.
Tack för läsandet och ha en fin vår, sommar, höst och vinter…

 

 

Min man han kan han och ibland går det undan. Som förra helgen när han skulle klättra upp på kajen efter att ha dragit upp en liten plastbåt. Eftersom det ändå var en bit upp fick han en hjälpande hand av en ung och stark och då gick det snabbt. Så snabbt att huvudet fick en rejäl smäll i en utskjutande järnbit. Han hörde att det kraschade inuti och så kom han in och bad mig se. Jag ville svara nej men man måste ju ställa upp när det är kris trots att jag har blodskräck. Han tog av sig mössan och jag tittade. Det såg inte värst ut, ett jack och en strimma blod. Tack och lov att det inte var köttigt och blodsprut. Hur som helst hade jag ingen möjlighet att titta in i huvudet och det är jag också glad över så vi bestämde oss för att köra till akuten. Under färden frågade jag med jämna mellanrum hur han mådde och fick varje gång ett positivt svar. Hade ingen plan på vad jag skulle gjort om han svarade att det var dåligt. Nåväl vi kom till sjukhuset, han fick träffa läkaren efter fem minuter och efter en kvart var han klar med fem stygn på skallen och besked om att allt var i ordning även på insidan.
Det var ju fantastiskt bra. Som den katastrofmänniska jag är hade jag redan gjort upp planer på hur jag skulle göra med hundar och annat när han skulle vidare på behandling i Bodö. Men mina katastrofplaner behöver sällan användas och tur är ju det.
Annars är det ju en jämn katastrof att inte bara maken skadar skallen utan att även min får stångas blodig på grund av att den ständiga bristen på DEN GODA VILJAN.
Jag kan bara konstatera att om människor med stora visioner bara får nej så låter man sig inte nedslås utan gör om sina planer. Nu är vi inne på att den paradisträdgård vi planerat i flera år istället ska bli ett parkeringshus.  Varför inte? Det är ju bara att tänka om och tänka så rätt att oviljansbröderna blir tillfredställda. För det är det enda som har betydelse. Hur män med makt ska må så bra som möjligt. Blotta din strupe och låt de gärna svepa med den sylvassa eggen några gånger såpass att det syns hur fint eggen tar, sen så får du lugn och ro. Snart finner de en ny slagpåse att hantera.
Det var det, och i morse gick en lavin över vägen in till Henningsvær. Fjorton spydde men ingen dog.

 

Har avverkat årets första vinterbad. Fick sällskap av Sonja och det hjälper att vara två. Man är överens om att det ska göras, pratar på väg till stranden om att det kanske ändå är för kallt. Väl framme blir det inte mycket sagt. Man hoppar i och hoppar ur.
Men det går bra trots att luften och vattnet bara är några plusgrader.
Vilken kick! Får energi av att det kalla vattnet och jag känner mig otroligt stark. Härligt att känna sig stark.
Styrkan kan behövas för att brottas med frustration.
Tror i alla fall att det är något sånt jag är drabbad av. Är ganska säker på att det kommer av allt som har med  huset att göra.
Trodde vändpunkten kom förra veckan när det efter månader av stiltje plötsligt hände något. Det var inga stora insatser men snickare gick in och ut, det kom något hammarslag genom väggarna och ett surr av borrmaskin. Men det var en dag eller två och den här veckan är det oroväckande stilla. 
Några kompisar började bygga ett nytt hus i september och flyttade in på julafton. Så kan det också vara…
Vi är inte i närheten av något färdigt varken utom- eller inomhus.
Det är stilla. Så stilla…

Men i morgon blir det storm.

 

 

 

Jag har varit på hastigt besök i en annan värld. Det var ett flytande herradöme på elva våningar som hade ankrat Svolvær. Vi var inbjudna för att roa befolkningen en liten timme i livet. Det gjorde vi med glädje klädda i bunad. Jag som inte är norsk har ingen bunad men Astrids mamma Anne-Mor lånade ut sin.

Färdigklädda och uppsjungna fick vi lämna passet hos en kontrollant på land och sen blev vi transporterade ut till skeppet i en tender. Väl på båten var det bagagekontroll som på en flygplats. När väskorna åkt igenom var vi välkomna.
Publiken bestod av mestadels äldre människor som fick njuta en blandad kompott av norsk klassisk körmusik, norsk folkmusik, Uti vår hage och  en låt av Björn Afzelius – nej,  ingen  av hans progglåtar utan en kärleksvisa.  Det blev en bra konsert och varma applåder.

Så fick vi en liten guidad tur på skeppet. Såg den fullstora tennisbanan, poolen, de olika restaurangerna och drivingrangesimulatorn. Ja, den sistnämnda handlar om golf.
Någon av de 165 lägenheterna fick vi inte se, det hade varit intressant. Utifrån det vi fick se kan man konstatera att detta flytande samhälle håller hög klass och det stavas LYX.

Ett hyreshus på vatten av typen “gate community”.
Det är många stora skutor som drar omkring runt Lofoten och den här som många andra kan inte prisas för några miljöinsatser. Det räcker inte pengarna till. Men med ett lite annat fokus skulle det också gå att ordna…
För min del blir det ingen kryssning men gärna en och annan konsert.

 

Jag lyssnar på andra personer än Jimmy Åkesson för att få kunskap om jordens tillstånd. Utifrån det jag lärt, försöker jag undvika att bara färdas med bil. Idag var en sån dag. Men hav TÅLAMOD!
Företaget som trafikerar i min region kallas Boreal. Det är en stor firma, med stora ambitioner att tjäna stora pengar. Är säker på att de lyckas men att få trogna kunder kanske inte är lika framgångsrikt.
Jag skulle åka från Leknes till Henningsvær.
Så kl 11.55 stod jag beredd på busshållplatsen för att ta mig hemåt efter en affärsresa- ja, det brukar heta så.
Bussen kom 12.10. Chauffören gick ut så snart vi resenärer gått in. Tillbaka kom han med en dricka och en elcigarett i munnen. Ja, kanske heter det inte elcigarett, men jag kallar den för det. Hur som släckte han saken och körde kl 12.15. Så långt var vi ju bara 20 minuter försenade och inte ett ursäktande eller förklarade ord om tidens gång. Men så som han körde förstod jag att han jobbade på att köra in lite förlorad tid. Det gick ganska bra. Vi var i Rørvik 13.05. Bara 10 minuter sena. Eftersom jag läst tidtabellen innan jag bestämde mig för att åka buss visste jag att det var nu jag skulle byta buss. Men där fanns ingen buss att byta till. Så innan jag klev av frågade jag chauffören när bussen till Henningsvær skulle avgå. Jag hade ju köpt biljett till den platsen så han borde ju vara lite med på noterna. Han gräver fram nåt slitet papper och sa att den går om 25 minuter.
-Jasså, en  ny avgångstid, sa jag.
-Det är ingen sak att vänta ute i solen , svarar den serviceinriktade mannen.
Ja, så sant. Inte något att klaga över i 17,5 plusgrader om det inte vore för att jag hade en tid att passa i Henningsvær. Jag kollade tidtabellen på min telefon och där fick jag en annan information: avgångstid 15.25.
Så elcigarettpajasen menade att jag skulle stå ute och vänta i 2 timmar och 20 minuter. Jag slår vad om att den där karln aldrig åker buss, han bara kör. Så att vänta på en buss har han aldrig provat på. Det är synd det, annars kanske han hade varit lite mer tillmötesgående.
Jag ställde mig och liftade. Så förbannad!
Det tog 10 minuter, en och annan kändis från byn passerade och så stannade en japansk turist. Vackert! Vi samtalade om Norge och han var så glad över allt jag berättade under den korta bilturen på 8 kilometer.
Sen när jag hoppat ur bilen och promenerade den sista biten hem, ringde jag bussbolaget.
Ja, vad skulle han säga?
Jag sa i alla fall vad jag tyckte om servicen och undrade om det är meningen att jag ska lita på att tidtabeller följs, att om jag köper en biljett till Henningsvær, kommer fram i tid enligt tabellen?
-Absolut, sa han.
Ja men då så. Det sa jag inte, jag sa lite annat mindre smickrande. Sen ställde jag mig mitt i gatan så att bussen som just kom mig till mötes var tvungen att stanna. Det var just den bussen jag skulle ha suttit på om den hade väntat in den försenade Leknesturen.
Så fritt från hjärtat talade jag om min reseupplevelse idag.
Han beklagade att det blivit så fel och förklarade att hans chef hade sagt till honom att köra till Henningsvær utan att vänta på Leknesbussen.
Ja bad honom hälsa chefen att han hädanefter jobbar professionellt och fokuserar lite på resenärerna, så att man kan åka buss hela sträckan man betalat för.
Sen tog jag ett djupt andetag.
Även denna dag gick som smort, eller som det brukar. Det blev kväll.
Hur det än var så lyckades jag i min strävan att minska bilkörandet och åka mer kollektivt.

 

Idag har vi den 17 maj och det är folkfest i hela Norge. Det spelas marschmusik av bästa sort och drillflickorna gör sitt för att piffa upp den stora massan av välpressade eller gällivarehängande uniformer.  Det är levande orkestrar både i stad och by.
I Henningsvær marscherar fortfarande en blåsorkester. Men de spelar på sista versen. Medelåldern är hög. Ingen skolorkester i sikte som kan ta över när det blir alltför falskt. Nej, då är det bara att kånka upp högtalaranläggningen på en lastbil, smycka den med så många flaggor att det motsvarar en hel blåsorkester och sen ratta på rattarna och köra gatlopp. De stackars småbarnen som går närmast musikvidundret får dieselångor för hela året på en enda dag men ingen behöver frysa om händerna , få ont i läpparna av blåsandet eller kli på benen av gabardinbyxan.

Idag var vi i Lofotens storstad Svolvær. Stadens tåg hade borgmästare, barnorkester, vuxenorkester, trumtropp av damer, skolklasser, flaggor och vimplar till ackompanjemang av gråtunga skyar och en isande vind. Det var bunader med broderier, hättor och sjalar. En och annan man med bunad och stickade knästrumpor. I detta folklore fanns också vanliga finkläder med klackiskor från butikskedjan som heter samma sak var du än befinner dig på jorden.
Alla korta kjolar med nylonstrumpor bet ihop och lät benen skaka i marschtakt. Kalla fingrar klämde på klarinettklaffarna och trumpinnarna viftade i luften och längtade efter ett långt trumsolo för att få värme i kroppen.

Hela tåget passerade, vi vinkade och hurrade men sen gick vi på kafe´. Fick fönsterbord med utsikt över torget där firandet fortsatte med tal och musik. Det var gott i värmen.
Sen for vi hem och fortsatte dagen utan kalas med städande och bärande. Funderade på folkdräkter, att så få orkar öva på ett instrument och att jorden förhoppningsvis snurrar oavsett.
I morgon är firandet över och jag hoppas ingen har tagit ledigt så vi får ordning på både vatten och avlopp.
Tills dess önskar jag fred på jorden, god gemenskap mellan folk, fler musicerande barn och en smaklig kopp kaffe med dopp.