grå, grå,grå

Idag är det grått på utsidan och insidan. Gårdagen var bättre, då var det både sol och leken om en vanlig dag på jobbet. Idag är en dag som jag egentligen älskar, arbete hemma med både renovering, planering, bilder, hemsidor, musik, konst och  städning. Men idag är jag fortfarande inte hemma och idag vet vi fortfarande inget mer än igår och dessutom är solen borta.

Jag väntar besked från polisen igen. Kan inte bara sitta och vänta på att de kanske ringer så jag ringer och nu ska de ringa upp. Så nu blev det väntan ändå.

Nej, opp och ut och gå, tradiradiradiralla, svarta gåskor på tradirairalla…

Gå, gå, gå…

Det hjälpte inte att gå. Då upptäckte jag hur mycket det blåser. Inte bra. Såg huset från hamnsidan och det är många fönster öppna. Kan någon myndig människa vara så vänlig och gå in? STÄNG FÖNSTREN! Kollade på nätet så jag har stavat rätt. När jag pratar säger jag fönstrena.  Det var fel. Jag blir själv irriterad när andra inte uttalar ord rätt. Mitt hatobjekt är interjuv. Hallå! Ja så finns det ju professionella språkvetare som kanske säger att språket förändras så det skulle inte förvåna mig om det nu är den riktiga stavningen av det ordet. Fel. Eller en annan sak som höjer blodtrycket är de som har ett engelskt ord varannan mening. Det är säkert ett sätt att berätta för omgivningen att man är en modern människa men snälla hör ni hur det låter. Det låter ointelligent. I och för sig är ju inte det nåt farligt i sig att låta ointelligent. Värre egenskaper finns. Annars är mitt favoritord just nu: spökbajsa. Det kom från Knyffe. Ja ni kanske inte har träffat honom. Synd för er. Bra ord. Har dessvärre inte bruk för det just nu. Det funkar inte när man är ensam. Kommer till sin rätt när man är i ett socialt sammanhang.

Ingen polis ringer. Jag väntar. Ute blåser det. Radio jobbar på.

Inget är som väntans tider.

Alltså hur lång kan en dag vara, eller en timme? Jag brukar ha problem med att tiden går för fort, nu har den stannat. Det började på fredag när de ringde och det brann. Då stannade tiden men den kom ju igång igen, tack och lov. Hade kanske hjärtstillestånd, alltså nån minivariant. Ja men sen har det i alla fall gått, om än sakta. Men idag vet jag inte, det sackar nåt oerhört. Eller hasar nåt fruktansvärt och så är det tyst. SCHHHH!

Blomman är ju säkert död men om det snart stängs i huset så klarar sig den vackra krukan. Krukan går också att ersätta. Skit i den men om det stängs kanske mina bilder klarar sig. De går inte att ersätta!

Denna gråa dag måste jag ändå tacka för alla som bidragit till återuppbyggnaden. TACK!

ANDAS! När inte polisen ringer efter tre timmars väntan så måste jag ringa och fick prata med en karl. SÅ skulle han prata med en annan och efter ett antal minuter återkommer karln och undrar om jag är där,  i luren. Ja! Han säger då att jag inte får gå in i huset eftersom det är en brottsplats. Förklarade då att jag inte behöver gå in personligen men vill att de gör det. Men det var NEJ! För de jobbar med saken och ingen får gå in av säkerhetsskäl och för att platsen inte är undersökt. Jag försökte då förtydliga att det är bra om inte mer blir förstört i huset av väder och vind och dessutom har jag bilder i hårddiskar och på negativ som jag vill rädda. Men nej! Sen upplyser han mig om att det är förbjudet att gå in där både för mig och andra. Då blev jag faktiskt förbannad och svarade att jag inte är dum i huvudet, att jag är väl informerad om vad som gäller en brottsplats och att det var utav den anledningen som jag ringde dem och ingen annan nisse för att få hjälp. Ja då var vi överens på den punkten. Men i morgon sa han att jag kunde ringa igen. Frågade försiktigt om han visste om det var något särskilt som skulle hända i morgon till vår fördel men det kunde han naturligtvis inte svara på. Stackars!

Det som inte dödar härdar. Sant! Känner mig redan stärkt.

Opp och ut och gå, TRADIRADIRALLARALLA…

Nej, jag är ingen tjoochfaderittantyp, men jag kan ju bli.

Leken gick hyfsat

Det fungerade att leka idag. Barnen blev väldigt tagna av min berättelse om vad som hänt i fredags och varför jag inte hade något instrument idag. Så den här dagens arbetsinsats är inget att skämmas för. Men en vanlig dag på jobbet var det ju inte. Samtalsämnet var nytt och jag hade svårt att förtränga det som hänt. Nuförtiden är jag mer av “bättre fly än illa fäkta”-typen. Att vara här och nu i verkligheten är inte så mysigt. Att älta och tycka synd om mig själv har jag varit bra på men med tiden har jag insett att det är rätt trist för omgivningen så de senaste åren har jag kört med den optimistiska stilen. Funkar ganska bra. Nån gång hamnar jag i “ingen idé”-geggan men det är korta intensiva perioder som är i minoritet av tillstånd.

Nu när middagen är uppäten känns det lite tungt. Trodde i vår enfald att vi skulle få säkra upp huset idag och rädda något av det som står galet till inne i huset. Men polisen var inte utav samma åsikt. Så det är bara att vänta. HATAR ATT VÄNTA! Det är därför jag alltid kommer för sent. Egoistiskt men det är förklaringen. I morgon ska jag köra på med egoismen och ringa polisen och försöka få de på min linje. Håll tummarna!

Bonusfamiljen väntar. Jag har bara skrattat fyra gånger idag så det är sex kvar. De borde kunna leverera!

Vi leker “en vanlig dag på jobbet”

Ännu en vacker morgon och vi äter frukost. Idag ska vi leka att allt är som vanligt, Patrik ska vara optiker och jag ska vara musiklärare.  Tänkte att det ska bli skönt att leka den leken men nu är jag mer tveksam. Har inga instrument och inga rör till barnens klarinetter. Allt ligger i huset.

SUCK!

Igår var vi på förhör hos polisen. Det var bra. Vi avslutade med en önskan om att få komma in i huset och hämta instrument, hårddiskar och annat som man vill rädda. De sa att en patrull skulle kontakta oss och följa med in. Men patrullen hörde inte av sig. Jag ringde under kvällen men fick ingen kontakt. Det drog ned energin!

Men vill göra ett dåligt jobb? Inte jag. Så nu gäller det att vara extra kreativ och inspirerande.

Energislukare nummer två är att jag tittade på vårt hus från andra sidan hamnen när jag var ute med hundarna. Där står fönstrena på vid gavel. Det ser inte bra ut. Det kanske är bra för att det vädrar ut en massa brandrök men allt fryser och hur går det med konst, foton, böcker och allt annat? Nej, det här är inte kul. Aptråkigt.

Men nu var det inte tal om det var tråkigt eller kul nu är det enda intressanta att ordna opp i röran. Så då biter vi ihop, äter upp frukosten, borstar tänderna och åker på jobbet. Ja leker att det är en helt vanlig dag, för det är det ju.

verkligheten

Ja, då var det gjort. Det jag gruvat mig för ju närmare Henningsvær vi kom var inte så fruktansvärt som jag trodde. Har väldigt bra fantasi! Så nu är jag än mer tacksam över att det inte var värre. Nu vil jag komma in i huset och rädda det som räddas kan och få börja en renovering innan allt rasar ihop men det är avstängt tills polisen gjort sitt. Väntan är vår sämsta egenskap och det gör oss rastlösa. Hade vi varit hemma är rastlöshet en tillgång, nu är det ett stort besvär. Så tänker jag på att man brukar säga: ja, ja det är ju bara materiella ting. Ja det är sant men jag älskar materiella ting. Jag är en samlare som älskar allt som väcker minnen. Hittade ett virkat kuddöverdrag på gatan som min mormor virkat på tidigt sextiotal. Det tog jag med mig. HÄRLIGT! Är så lycklig över saker som är gjorda med händerna. Små och stora vedermödor, viljan att skapa, viljan att göra fint eller till och med vackert.

Nu har vi fått tid för ett möte med polisen klockan två och det är en bra början. I min rastlöshet konstaterar att hjärtat håller. Jag är inte typen som går på läkarkontroller utan tänker att allt är bra. Men man vet ju inte hur ett hjärta håller förrän det är testat i skarpt läge. Nu är det testat och det tickar på. Så nu fokuserar jag på den goda nyheten eller konstaterandet. Det ska förhoppningsvis inte utsättas för så mycket mer elände den närmaste tiden.

Batteriladdare

Idag har vi suttit i en batteriladdare. I en farkost har vi färdats i sol genom det vackraste av vackra Norrbotten och dess fjällvärld. En liten detalj: notera att jag skrev Norrbotten och inte Norrland. Lika väl som jag inte berättar att jag semestrat i Svealand eller har min bästa vän i Götaland är jag noga med att prata mer specifikt om Sverige.Allt annat anser jag vara obildat och arrogant. Jaja.

Så genom detta soliga vinterparadis landade vi i det vackraste av Norge: Lofoten. Vi har just kommit in i ett hus i Henningsvær. Inte hemma. Känns nytt att öppna väskorna hos Kristine och Paula. Men ett hjärtligt hem är ett HEM.

Vårt älskade hem ska vi se på i morgon, när det är ljust igen. Nu ska vi förvalta energin som vi är full av och i morgon kavlas ärmarna upp, något rejälare uppkavling än tidigare men med tydligt mål i sikte. Sitta i skiten var inte kul så nu har vi ställt oss upp, spolat av resterna och vässat både armbågar och verktyg.

Jag är TACKSAM. I sociala medier är ju tacksamhet, bekräftelser, emojies i form av hjärtan och annat gulligt, vanligt förekommande. Jag är inte bekväm med det språket, känns inte naturligt. Tillhör en annan generation. Inte så att jag är emot vänlighet men en glättig yta gör mig misstänksam även om der är ärligt menat. Nu när vi plötsligt inte är i fasen av att äntligen få skörda fem års hårt arbete, utan backar bakåt några år, är jag faktisk tacksam.

Jag är lycklig över Wenche och Stein Tore som härbärgerar våra snickare och över Kristine och Paula som låter oss bo i deras hus när de är på resa. Hur mycket det underlättar vår situation är svårt att beskriva.

Att min dotter Noomi startat en insamling för reparationen på Facebook, är så klart stort. Min första reaktion var : NEJj, vi behöver ingen hjälp. Men en sekund senare hade förnuftet tagit över och JO, vi behöver hjälp. Vi har startat ett projekt utan ekonomiska tillgångar. Ett stort problem i vårt arbetet har varit bankernas ovilja att låna ut pengar. En lokal bank svarade vår förfrågan med orden: -Det finns ingen utvecklingspotential i Henningsvær. Men tack och lov fanns det en annan bank med större visioner och tro på framtiden. Så med små medel har vi köpt begagnat, använt återvunnet material, sparat och sökt billigt för att få ett fint hus. Nu ska det göras om en del och bygget ska färdigställas – det kostar.

Alla bidrag är välkomna, både hurrarop, ett handtag eller en slant.

TACK!

Nu börjar ett nytt kapitel: EFTER BRANDEN

Ja det finns många kapitel i livet. Ett av de hade rubriken: STARTA ETT NYTT LIV. Det började i juli 2012 när vi flyttade in på Hellandsgata 75 utan vatten och el. Vi hade köpt ett hus som den tidigare ägaren ville riva och när han inte fick tillåtelse till rivning hoppades han att det skulle brinna upp eller blåsa bort. Det gjorde det inte. Så han sålde det till oss. Jag och Patrik hade träffats några år tidigare och nu skulle vi äntligen flytta ihop. Vi ville börja på nytt och gärna starta ett projekt. Hittade huset på Finn.no och gjorde ingen research utan tänkte att det här blir både bra och kul. Det blev det också. Dessutom blev det ett projekt kantat av många motstånd från människor med makt. Men utmaningar kan både knäcka och stärka. Vi valde att tänka positivt. Så vi blev stärkta och jobbade med att renovera 1200 kvadratmeter hus som fått förfalla i decennier.
Nu hade vi kommit till en punkt när det började gå framåt. Vi såg äntligen en möjlighet till att få lite inkomst av huset och inte bara utgifter och arbete.
Men plötsligt utan vår inblandning när vi precis landat i Stockholm efter en semester på Island, får vi samtalet som ingen vill få.
-Det brinner i huset!
Vi satt på ett kafe och tiden stannade.
Sen tickade det på igen och jag sa till Patrik att nu är det bara att gå. Så vi gick. Jag har aldrig sett så lite under en tretimmars promenad. Medan vi gick försökte Henningsvær- och Svolvær brandkår släcka branden. Det var inte lätt. Vi hade kontakt med en snickare som jobbar i fastigheten närmast oss. Det var tre väldigt sorgliga samtal. Jag som är lagd åt det mer pessimistiska hållet sa till mig själv så att Patrik hörde, att nu är det bara att tänka positivt. Som ett mantra gick mina tankar i ljuset och att branden skulle stilla sig.
Brandmännen lyckades!
TACK!
Vi är så tacksamma.
Tack för att ingen blev skadad, tack för all hjälp och tack för att huset står kvar.
Nu börjar en spännande tid. Vi kan varmt rekommendera en resa till Island innan ni är med om en husbrand. Stärkta av varma källor, vänliga människor och fantastisk natur är vi nu full av kraft för att ta itu med det som kommer.
Jag ska skriva om vår fortsatta resa.
Vi har sovit en natt och en solig dag har börjat.
I morgon ska vi köra hem och se allt.
Välkommen att följa med!

Snowshoeing, the seasons starts with snow, sun, blue sky and sea

snowshoeing in the mountains of Lofoten Islands

Grab a pair of snowshoes and have some fun in the slopes and mountains in Lofoten Islands. its easy if you are able to walk then you have the basics for snowshoeing.  It is a short learning curve and you are able to enjoy even the first hour.

All you need is a pair of snowshoes, appropriate footwear and clothing (wind proof and layer styled) and a pair of poles if you need some speed or like to go a bit steep
.

So what are you waiting for.