Author: Lena Lahti

Inget nytt på byggfronten. Men efter nyår hoppas vi på aktivitet. Räknar inte längre hur många veckor det stått still men som vanligt lever vi på hoppet.
Under hoppandet har jag tagit lite paus i väntandet och rest söderut.
En långresa. Det började med 24 timmar och avslutades med 27. Nej, det var ingen flygning till varken Thailand eller något annat varmt och härligt land långt borta. Jag tänkte om och tänkte rätt och tog tåget till Stockholm.
Resan med buss i 4 timmar och så klev jag på tåget i Narvik.
Vilket lyckat val! Jag är visserligen social men sällan hamnar jag i timslånga konversationer på flyg. Nu satt jag från Narvik till Stockholm i samtal med en kvinna från Holland. Nej, det var inte ett oavbrutet samtal, under natten delade jag liggvagn med fem andra och var tyst och stilla.
Men alla restimmar blev korta timmar tack vare trevligt ressällskap.
Min holländska medresenär reste ensam med tåget via Polen, Vitryssland och Ryssland, för att stiga av i Murmansk. Därifrån buss till Kirkenes och så Hurtigruten till Tromsø. Buss till Narvik och tåg till Stockholm. Jag har visserligen åkt tåg i Polen och Ryssland men inte på senaste tiden så det var väldigt intressant att höra hur resan varit så långt.
Hon var väldigt förvånad över att vi satt på ett så gammalt tåg. Den här resan var minst komfortabel hittills. I Ryssland var det väldigt fina sovvagnar med service av tågvärdinnan som fanns i varje vagn och serverade te.
Hade inte mycket att säga mer än att det gamla tåget säkert beror på att vi till största delen färdas genom Norrland och den delen av Sverige inte fått del av någon större satsning på tåg. Det har satsats på vägnätet.
Ja, så var jag i Stockholm i några dagar för att umgås med sönerna. Lycka!
Sen hoppade jag på tåget igen för att åka hem. I huvudstaden fick jag en sovvagn att dela med en kvinna från Trieste, Italien. Det blev ytterligare en fantastisk färd med en intressant människa.
Hon hade tagit tåget från Slovenien till Lübeck för att besöka julmarknaden. Sen båt till Malmö och så vidare med tåg till Stockholm. I Narvik tog hon buss till Tromsø för att sen åka vidare med Hurtigruten till Bergen och så tåget hem igen.
Under resan tecknade hon. Som så många hade hon hört om det totala mörkret i norr vilket oroade henne. Men jag lovade att hon skulle få uppleva Sveriges vackraste tågrutt mellan Kiruna och Narvik. Under den sträckan var det molnfritt och ett fantastiskt ljus. Hon tecknades intensivt genom hela fjällvärlden. När vi steg av i  Narvik var hon salig över det fantastiska landskapet hon fått uppleva i ljus.
Jag åkte vidare i buss och klev av utanför hemmet efter 27 timmars resande. Så nöjd över att jag inte valt flyget!

Och i skrivande stund stinker det bensin i huset.
Det visade sig vara en av alla galtar som aldrig hör på nyheterna. Han har hällt bensin på asfalten mellan oss och grannen. Varför man nu gör det?
I mitt primitiva inre skulle jag leta upp svinstian och  bjuda på liknande doftkrus. Men det stannar vid tanken. Mitt hjärta har ett större miljöengagemang… Nöff nöff.

Det har kommit till min kännedom att en del av mänskligheten tror att vi som bor ovan polcirkeln lever i totalt mörker en tid av året.
Det är antingen  förtal eller avundsjuka.
Vad är sanningen? Ja, här får ni se hur eländigt det kan vara en molnig dag i november.
Nu är vi i det som kallas mörkertid och vi mår bra. Det är inte dags för någon depression på grund av årstiden. Nej, vi strävar på i det ljus som spiller över trots att solen inte kommer upp över horisonten. Inte så illa. Eller snarare väldigt vackert. Otroliga färgskiftningar när solen går vidare och dagen går mot kväll. Jag njuter. Dessutom har vi en hel del klara nätter då vi badar i både månljus och norrsken. Det går absolut ingen nöd på oss.
I morgon är det nio månader sedan det var brand i huset. Vi nedkommer inte med varken barn eller något annat värt att fira. Snarare fortsatt väntan. Det vi nu väntar på är att huset ska uppnå nog hög temperatur för att röksaneringen ska bli klar. Men det är ett stort hus och den delen som nu är återuppbyggd är några hundra kvadratmeter. Att få upp värmen till över trettio grader den här årstiden verkar ta en evinnerlig tid. Åtminstone med de här värmeanläggningarna.  Det blåser varmluft från otaliga maskiner och elektriciteten flödar. Efter snart tre veckor av uppvärmning borde någon ansvarig ta tag i plan B. Det går mot vinter och har det inte blivit nog varmt än så tvivlar jag på att det sker utan ny insats.
Jag har varken kunskap eller mandat att åtgärda problemet. Håller mig i skinnet och koncentrerar mig på annat.
Med andra ord inget nytt på byggfronten.
Däremot är det full jul i byn. Här är evenemanget “förjulsäventyret” i full gång. Då är hela Henningsvær smyckad med ljusslingor, adventsstjärnor och öppna butiker, restauranger och kaféer. Det kommer folk från när och fjärran för att mysa, eller kosa sig som det heter i Norge. Man tar en kosehelg i Henningsvær. Äter gott, dricker gott och handlar bra. Så får näringslivet en extra inkomst och så blir alla lyckliga och glada hela vägen fram till jul.
Jag säger som de andra i den här världsdelen: kos dokker!

Dagar och veckor och månader och vi närmar oss år…
Så här ser det ut. Blått och nytt och fönster. Men dessvärre fel storlek, på fönsterna. Eller rätt yttermått men ljusinsläppet är reducerat med 22%. Det är för mycket. Så pass mycket att det känns när man kommer in i rummen. Enkelt beskrivet: du kommer in i en koja istället för ett slott. Inte vad jag önskar när jag nu en gång flyttat in i ett slott. Ja, ni förstår säkert att jag inte menar slott men…
Nåväl det ska ordnas med andra fönster men först ska röklukten bort. Nu värms huset upp till fyrtio grader och sen ska folk med god näsa in och lukta. Om det finns kvar någon rök så kommer de med en ångmaskin och ordnar resten. De sprutar in nån ånga och sen väntar vi ett antal dagar.
Så vi har tömt allt från den delen av huset som fanns kvar.  Lite pyssel…
Med lite tur så är röksaneringen klar nästa vecka. Sen börjar snickarna spika ytterpanel och bygga en insida. Där ser det nu ut som när vi flyttade hit.
Lite tröttsamt att stå på ruta ett men å andra sidan väldigt uppiggande att det inte längre gapar ett stort hål i huset.
Annars så regnar det. Inte hela tiden men ofta. Det är grått. Tror att snön på fjällen har regnat bort man ser inte topparna över molnen.
Det ser ut ungefär som det politiska läget i Sverige. Grått.
Jag följer utvecklingen och mår illa av bristen på empati som sprider sig som en välgödd virus. Ännu mer illamående blir jag av klimatrapporterna. Eller illamående räcker inte. Ångest är väl det rätta ordet. Men vem bryr sig. Lite ångest har väl ingen dött av och jordklotet har ju snurrat i miljoner år så det snurrar säkert i flera miljoner år till. Så säger de med minst förmåga att tillgodogöra sig forskningsresultat. Eller de som bäst trivs med hela huvudet i sanden. Tycker mig se mycket sand  flyga från många skallar.
Själv ska jag inte ta någon weekendresa med flyg, inte äta kött, inte äta odlad fisk, inte köra bil i onödan, inte använda teflonprodukter som innehåller polytetrafluoreten, minska plastanvändningen och för övrigt njuta av naturen så långt det går. Det är säkert en massa annat jag inte ska göra eller ändra på. Jo, plocka skräp och så har vi börjat dumpstra, det ger lite spänning i vardagen. Ja ungefär så får det bli.
Och annars har vi haft en fantastisk vecka med sonen och svärdottern. Lycka!
Och lycka till med klimatångesten eller sand i ögonen.

Förväntar mig inte att någon har tid eller lust att läsa, ändå skriver jag.
Men till min förvåning har jag blivit informerad av en vän i Sverige som har läst, att det i princip är omöjligt att hitta mitt telefonnummer.  Hon som jag saknar telefonsamtal och bestämde sig för att ringa när hon hade läst min blogg. Som hon hade fått jobba för att kunna ta kontakt. Så fick  jag en förklaring till varför ingen ringer. Jag som trodde livet gick utför, att vi blir alltmer isolerade och därmed ensamma. Nej, det gäller inte alla men troligen mig, trodde jag.
Men stackars alla människor som inte önskat annat än att få prata med mig, och så fick de inte tag på numret. Det var ju tokigt. Varsågoda: +4746633502. Så nu kanske jag gnällt i onödan. Troligen är det inte någon minskad aktivitet med samtal om man bara hittar telefonnummer. Så enkelt!
Förutom att telefon ringde så händer det grejer på byggfronten. Nu har vi byggställning utanför huset igen. Det har vi haft konstant på olika ställen under dessa år men nu känns det märkvärdigt. Med denna ställning kommer snart en fasad att resas. Det är flera män som pinnar på, upp och ner i ställningen och det rivs och det byggs.
Annars har jag  som vanligt lite tjall med sömnen. En hund har haft krångel i magen. Så häromnatten var det många snabba turer ut för paniktömning. Sen är det svårt att somna om. Jag ligger och vrider både mig och mitt inre för att somna eller lösa problem. Det avlöser varann. Miljön tänker jag mycket på. Det har jag i och för sig alltid gjort, eller i alla fall sen jag blev vuxen. Stor oro. Så sätter jag mig till slut upp i sängen och vad ser jag. Mitt i den mörka natten på det ena och andra huset: FASADBELYSNING. Varför? Varför i hela äckelfjäll har man lampor efter husväggarna? För att hitta hem? För att man är mörkrädd? Eller för att man har ett särdeles vackert hus som alla måste glo på, även nattetid?
Jag är ledsen och det ser fruktansvärt ut. Dessutom signalerar det en enda sak: VI SKITER I MILJÖN!

Härligt, så var det sagt. Jag går dock inte så långt att jag säger upp bekantskapen med er som har fasadbelysning. Men eftersom ni säkert undrat vad jag tycker om lyset så är nu allt tillkännagett.
Japp,  då säger vi så.

 

Efter fjorton dagars frånvaro kommer vi hem och möts inte längre av ett aggressivt hål i väggen. Det gapande, sotiga, trasiga har ersatts av ett skelett i trä. Min oro för att allt ska rasa när stormen kommer kan jag släppa, nu ser konstruktionen stadig ut. Reglar och balkar i räta linjer, rena och väldoftande. Jag mår så bra när jag hör hur det spikas och sågas i andra änden av huset.
Det bästa hade varit att kunna åka på långresa. Hälsa på alla barn och vänner tills allt var färdigt. Jag köpte en trisslott i Sverige som hade kunnat göra dröm till verklighet men tji fick jag. Så enkelt ska det inte vara.
Igår hade vi en journalist på besök som ska skriva nåt om oss och projektet efter branden. Hon undrade varför vi flyttat hit och sen om vi inte funderat på att ge upp och dra härifrån. Båda frågorna är ju relevanta. Man brukar inte släppa alla säkerhetslinor och sociala band i den här åldern och starta ett till synes omöjligt projekt. Dessutom brukar man inte bli kvar när man inser att det inte går som planerat. Vet inte om det finns nåt enkelt svar på frågan om varför vi inte bara dragit. Men en sak är nog att vi inte ger oss i första taget och en annan är frågan vart vi i så fall skulle ta vägen.  Om vi kommer på nåt bättre så ska vi höra av oss. Tills dess jobbar vi på.
Under arbetstiden lyssnar jag på radio. Drömmer om att få prata med någon människa men i brist på det dämpas min längtan av att höra andra prata med varandra. Jag kan konstatera att det är omodernt att prata i telefon. Ibland ringer jag folk, tar de i bokstavsordning och det är sällsynt att någon svarar. Jo, barn och föräldrar svarar plikttroget men de andra… Har förstått att jag är gammeldags.  Det må så vara men det känns sorgligt. Att vi är så upptagna att vi inte har tid att prata eller kanske har det blivit obehagligt att höra en levande röst. Antar att det mesta av socialt umgänge bedrivs via skriven text. Men sen är det ju stressen… Eller i de bästa av världar har folk så mycket umgänge i det verkliga livet så att de helt enkelt inte hinner annat.  Hoppas det är så!
Njut av varandra, här och nu i verkligheten.

 

Juli 2012

Jag trodde att jag skulle få anledning att rapportera varje vecka om hur renoveringen fortskrider. Men det sker så lite att det inte är lönt att skriva om. Det mest händelserika den senaste tiden var att grävmaskinen som förberedde nästa gjutning slet sönder grannens avloppsrör. Men det är åtgärdat, så nu kan all skit åka ut i hamnen som vanligt.
Så har vi upptäckt fem batterier som ligger under huset, i havet. De ska naturligtvis upp och levereras till en miljöstation. Det är mycket annan skrot som ligger där som är svårare att få upp, olika föremål av järn. Det behövs ett kompani av folk för att baxa upp allt.
I brist på bilder från brandrenoveringen kan jag bjuda på bilder från förr och som kan jämföras med nu. Då blir det ganska tydligt vad vi åstadkommit på sex år. När jag ser hur det såg ut när vi köpte huset, undrar jag hur i hela friden vi trodde att det skulle öppnas galleri och cafe inom ett år. Ja, så kan det bli när man ser möjligheter och i det ruset blir så förblindad att man inte ser husets egentliga skick. Men det var husets räddning att vi var så blinda annars hade det nog inte stått kvar. Den förra ägaren hade  inte gjort något under sina år som ägare, mer än försökt få rivningstillstånd. Ägaren innan det hade heller inte gjort nåt på eviga tider, jo kanske bytt ett fönster på sjuttiotalet.
Hur som helst var vi vid gott mod och tog i med nya friska tag. Det har blivit ett nytt tak, nya fönster eller rättare sagt begagnade som helrenoverats, vi har isolerat, vi har spikat gips i väggar, tak och golv innan vi klätt rummen med nya trätak och -golv, vi har tapetserat och målat. Så har vi behållit rumsindelningen och karaktären i huset men flyttat någon dörr så det blivit fyra lägenheter. Ja, så hade vi en ateljé´ och två gästateljéer, men de är ju inte kvar…
Minns första månaden i Henningsvær hur det plötsligt slog mig att jag faktiskt hade lämnat ett fint hus i Avan med bekvämligheter, om än med en del renoveringsbehov, familj och en stor vänkrets. Nu befann jag mig i ett hus utan el och vatten, och dessutom var jag ensam om dagarna. Vad var det för fel på att bo och leva i Luleå? Det var inget fel på det. Saken var den att jag ville göra annat, se nytt, prova något ovant och få lite spänning i livet.
Det blev både nytt och spännande!

augusti 2018

 

 

HUSET SOM DET SER UT IDAG

Idag är det sex månader sen huset brann. En evighet sedan som gått i snigelfart. Det har varit långa väntetider på polis, på sanering och på att huset ska byggas upp igen.
Vi har klarat oss och är fortfarande otroligt lyckliga över att ingen människa strök med och att huset står kvar. Det vi förlorat är en sorg men i sammanhanget är det överkomligt. Allt kunde ha varit borta.
Vi bor kvar och håller fortfarande på att tvätta en del men framför allt tömma de delar av huset som ska renoveras, organisera det som har flyttats omkring. Det som fanns kvar i min ateljé är snart ompackat, en del negativ ska tvättas men det mesta är gjort.
Vi har inte gett upp, vi ska slutföra vår plan med huset. Det ska renoveras färdigt. Vårt galleri, kafé, mörkrum, träverkstad, nanobryggeri och spa ska färdigställas.
Vår granne tillika byggfirma har sanerat hörnet av huset och där är det gjutet ett nytt fundament mot gatan. Det ska gjutas ett fundament till och sen ska en del jobb göras under huset innan väggarna byggs upp.
Hur lång tid det tar innan huset är tillbaka i samma skick som före branden, vet vi inte. Kanske ett år…
Tills vidare får vi lägga tid och lust på de delar av huset vi kan jobba i. Det finns en hel del att göra på första våningen.
Vi är så tacksamma för allt stöd vi fått. Först och främst otroligt tacksamma över att brandkåren lyckades släcka branden! Och så alla samtal, brev, mail, pengar och arbetskraft som vi fått under dessa månader. Sist men inte minst var det guld värt att vi fick låna hus att bo i under de månader vi inte fick eller kunde bo hemma.
Vi hoppas att vi får mycket besök framöver så vi får omsätta en del av tacksamheten i god mat att dela med de som betytt så mycket under den här perioden.
Ja, det går att tacka och rita hjärtan i all evighet men jag tror alla förstår att det är en gåva att inte stå ensam när det händer – det som inte skulle hända.
T A C K !

Min ateljé

2012

2015

aug 2018