Jag bara undrar: vem har kommunikationsproblem?

På fredagkväll flyttade vi. Nu bo vi på solsidan igen, har fått låna ett fint hus av några väldigt empatiska människor som inte kommer förrän till sommaren. Men vi ska inte bo här så länge. Tänker att vi får komma hem om nån vecka. Det låter väl rimligt.
Vi har sovit gott trots dunkadunka halva natten från nån restaurang på andra sidan, som avlöstes av fiskebåtarnas dunkadunka vid femtiden. Men nu har vi vant oss vid ljuden. Sover gott!

Vi har dock inte vant oss vid en synnerligen otrevlig granne. Det borde vi gjort, och jag tror på mänskligheten och att ont kan bli gott. Nu verkar det ta tid för den här tjommen att bli nåt annat än det han är. Han vi kallar honom så, har ett fiskebruk och förra året staplades fiskekaren mot vårt hus så när säsongen var över hade väggen tryckts in nån decimeter. När Patrik ringde och undrade hur vi skulle lösa det svarade Han att det var vårt problem eftersom det är vårt ansvar att se till att väggen tål allt som deras verksamhet kräver. I så fall borde vi väl fått en specifikation på vad som krävs?  Vi anmälde det till polisen som till dags dato inte har gjort ett dugg åt saken. Eventuellt är anmälan slängd och därmed glömd. Vi kontaktade försäkringsbolaget men de hade väl nåt undantag i försäkringen som gick att gräva upp ur den berömda skjortärmen eller så var besiktningsmannen kusin med nån viktigpetter i nån specialnisseförening, så det blev inte en krona där. Så istället för att lägga mer tid än nödvändigt på specifikationer, klubbar och nissar byggde vi om väggen med vetskapen om att det är vårt ansvar att stå emot eventuella skador från fiskebruket. Vilken fisksoppa!

Nå, på fredag var Patrik till vår brygga och ser att fiskebruket gör: FAVORIT I REPRIS. De har nu staplat fiskekar mot vårt hus, igen. Trots att våra papper (som den förra ägaren av fiskebruket fått kommunen att godkänna ) säger att det inte är tillåtet att förvara något eller parkera fordon på den sidan mot vår brygga, gör Han om det igen. Patrik skrev ett mail och påminde om tingslysningen, där det står att det  inte är tillåtet att lagra något mot vår brygga. Då ringde har upp och utbrast: -Vi har rätt, enligt vår advokat,  att placera vad som helst hur vi vill och att ni kan köra slalom om ni behöver lassa eller lossa något! Och alla säger att du är den största HÄSTKUKEN i Henningsvær!

Klick så var samtalet avslutat.

Vad ska man säga? Det känns en aning oprofessionellt att uttala sig på det viset. Men det kanske ger en bild av hur det hela ser ut.Så nu hoppas vi att fisken tar slut så han snabbt får packa ihop sitt och dra för det här året! Vi har lite annat att lägga energin på än socialt begränsade människor med aggressiva beteenden.

Igår körde vi till Leknes och lite längre än så. Gjorde nåt som vi sällan tycker vi har tid med, hälsa på folk. Vi var till Astrid och Oddjo, njöt av det fantastiska rum som nyss blivit klart, som ett kyrkorum fyllt av fjäll och hav. Vilken natur! Där satt vi i timmar och njöt av platsen och folket. Det var en perfekt batteriladdning. TACK!

Tänkte på vad det gör med psyket att vara bland fina människor. Det är terapeutiskt. Minns när jag för hundra år sen gick på familjerådgivning utan familj men med eventuell rådgivning. Alltså gick på samtal för att stå ut med en separation. Det var inte det bästa av samtal men det var gratis och bättre än inget samtal alls. När kuratorn skulle ta semester undrade hon hur jag skulle klara ett uppehåll på fem veckor. Jag sa att det går bra, jag har ju kompisar att prata med. Då undrade hon om jag inte var rädd att trötta ut mina vänner med att prata om mig själv. Det var det sista jag hade väntat mig att hon skulle säga. Jag trodde det var det man har vänner till, att dela sitt liv med.Jag är av den typen att jag gärna pratar om mitt privata med vänner, dessutom tycker jag om att prata. Har inte förmåga att lösa allt själv. Är kanske rent av dålig på det. Behöver ofta formulera tankar med min omgivning. Men så är det väl för de flesta. Sen tycker jag inte att det är någon belastning om någon i min omgivning delar sitt inre med mig, även om det är tungt och hopplöst. Det är väl därför vi bor så många på det här klotet. Vi är väl beroende av varandra? Men att för den skull bara vända andra kinden till går ju inte hur länge som helst. Den där kinden blir ju väldigt sårig och misshandlad efter några år. Hur man än försöker kommunicera så går det ju inte alltid att lösa på direkten. Människor som har stort behov av att visa sin makt och trycka ner sin omgivning måste ju uppfostras. Vi ska väl inte backa utvecklingen. Är det någon som önskar oss tillbaka till slaveriet? Storpåvarna får slappna av. Vi är väldigt lika, en del kan kommunicera och andra är bra på att slå men till syvende och sist ska vi alla äta, sova, kissa, bajsa och eventuellt nåt mer. Det är det som kallas för LIV. Inte så himla märkvärdigt, fort går det och så är det en bergochdalbana. Eller…

första besöket

 

Japp! Nu har Patrik fått komma in i huset. Jag är så glad att jag slapp se eländet. Men när han ringde efter besöket påväg till jobbet så hade han sin vanliga röst, talade sammanhängande och lugnt. Alltså det var ingen kul upplevelse men det kunde ha varit värre, sa han. Nu vet vi att många av våra trettiosju fönster på våning två och tre är trasiga. Men han har nu säkrat de så att de inte står och slår. Sen är ju mycket annat trasigt bland annat mina fina scanner men sen vet jag inte vad av allt annat. Lika bra det! Men det var inte den värsta röklukten, det är ju också bra. Kanske saneringen interiört går att få till. Det är så märkligt att jag kan vara så positiv ? Men jag har ju jobbat med att inte hänfalla åt allt elände utan försökt blanda upp skiten med lite gott och vackert. Det blir mest troligt mindre bitterhet och färre depressioner. Eller det blir som det blir.

Hur som helst började det röra på sig tack vare försäkringsbolaget. De påtalade vikten av att inte ödelägga mer än nödvändigt och därför blev vi insläppt. Nu vet vi också att det ska säkras upp och undersökas nästa vecka och om planen håller kan vi vara igång på torsdag. Det känns som om jag pratar om en månad framåt. Känslomässigt är det en månad dit. Med andra ord kan jag glömma att få tag på mina instrument   till på tisdag. Ännu en spännande dag som musiklärare väntar. Tjoho!

Så har jag börjat städa ut oss ur Kristin och Paulas hus. Vill att det ska vara så fint som möjligt när vi låser dörren . För i morgon kommer de hem och då ska det helst inte finnas ett spår av oss. De ska känna att de kommer hem och inte hälsar på hos Lena och Patrik. Men jag är för det mesta en bra städerska. Sitter i generna. Ja det gör det på folk från fattiga familjer. Kommer från de bästa av världar men utan både piga och husa. Det var dessutom fara för liv att bli sedd som en knapsu så jag är helt övertygad om att det är kvinnorna som dammat, skurat och fejat. Mycket av den varan blir det för att röja alla misstankar om fattigdom. Det är en gyllene regel i hela världen, om möjligt ska de inte kunna lukta sig till min klasstillhörighet. Utifrån mina besök bland de bäst ställda i samhället kan jag säga att det luktar skit och girighet i många fina hem. Spännande! Ja jag håller med om att det inte är kul att städa och att det känns viktigare att göra andra saker i livet. Visst men om alla tog hand om sin egen dynga så skulle fler människor få göra just det: andra saker i livet än städa. Nu är det så illa ställt att en massa folk inte bara ska hålla undan sin egen skit utan dessutom ska de gno och piffa i andras gegga. Det är ingen rättvisa! Nej, men det skapar ju arbetstillfällen. Vilken tur! Nu är jag ironisk. Tror på en annan arbetsfördelning och en annan penningfördelning och en annan inställning till medmänniskor och en annan inställning till sitt ego och ett större engagemang till miljön.

Så här kan jag nu sitta och rapa i brist på bättre sysselsättning. Nej, det duger inte. Städar vidare, packar ihop, går ut med hundarna och sen jobbar jag vidare med en hemsida med övertygelse om att det är viktigast just nu. Under tiden rör sig molnen, en solglimt får tränga igenom, en örn svävar förbi, stilla i luften, snö på fjällen och fiskebåtarna drar upp skrei. En helt vanlig dag.

sol i sinne, sol i minne

Sol! Det gör dagen vacker och så får vi energi igen. Däremot fick vi inget samtal om polisens arbete. Jag körde till Svolvær på morgonen och mötte först en grävmaskin och sen sex lastbilar. Perfekt tänkte jag, nu ska det sättas stöttor under huset och så ska polisen börja jobba på plats. Ringde till Patrik och förberedde honom att gå dit och be att få rädda det som räddas kan. Men när jag kom tillbaka efter mötet på Kulturskolan så var det inget nytt. Ingen grävmaskin, ingen lastbil, ingen polis. ALLT STÅR STILLA!  Tack och lov har vinden stillat sig.

Blev så glad över att träffa kollegorna på Kulturskolan som var peppande och kärleksfulla. Jag sa att jag börjar älska hela mänskligheten efter branden. Det är så mänga fina människor runt oss nuförtiden. Jag brukar vara snabb på att döma ut folk för att de är snål, rasistiska, miljöhatare, vapenivrare och allt annat galet som jag inte tål. Plötsligt träffar jag inga såna bara den där otroligt kärleksfulla typen. Fantastiskt!

Så fick jag träffa Vibeke och hennes vänner och tack vare Vibeke fick vi sälja vår båt. Den sjönk för ett år sen, fastnade under kajen när vattnet steg. Det var ett perfekt sceneri för alla som satt i solen på andra sidan hamnen och de njöt av föreställningen tills båten hade sjunkit klart. När allt var färdigfilmat och lagt ut på sociala medier, då kontaktade de oss. VI fick upp båten med en stor kranbil och sen skulle den repareras. Som ni säkert förstår fanns inte obegränsat med tid så den är fortfarande ett projekt. Nu fick vi en liten känsla av att vi kanske inte skulle få så mycket tid över till båtreparationer så nu får någon annan den äran och vi slipper bli stressad av att båten står och väntar. Skönt! Vibeke gav oss en stor flaska av nåt som jag inte provat förr. Spännande! Så vänligt!

Ja vi har så många vänliga att prata och skriva med, det lättar upp stämningen! Jag sitter och äter bönor och tänker på vad som hände i torsdags, ett dygn FÖRE BRANDEN. Vi hade precis landat på Arlanda efter fantastiska dagar på Island och skulle ta tåget när vi träffade Amanda Kernell. Jag fick äntligen tacka henne personligen för den fantastiska filmen Sameblod. Ja, jag har träffat henne förr så jag anföll henne inte, men ibland gör jag sånt också. Hur som helst stod vi där och pratade och så kommer ett meddelande om tåg som kom in på spår 1 och spår 2. Men under samtalet såg vi inga tåg komma så jag sticker ut huvudet ur den där glaskuvösen mellan spåren och ser att det står tåg inne men långt ifrån oss. Så jag bara sliter tag i resväskan ( modell äldre med hjul) och säger -Tågen står där! Så sprang  jag ut. Patrik hakade på och mest troligt rusade Amanda till det andra tåget. Lyckliga över att hinna med, rullar tåget och då får jag panik eftersom jag inser att min axelväska var kvar i kuvösen. Jag drog inte i nödstopp utan  började direkt söka något telefonnummer att ringa. Patrik gjorde samma och det tog en evighet innan nästa station dök upp: Upplands Väsby. Väl där hoppade jag ur och fortsatte ringa. Patrik åkte vidare eftersom vi hade planerat att träffa barnen, så var det nog om en uteblev från det roliga. Så där stod jag utan vantar, mössa, pengar, pass, glasögon, dator, kamera och lite smått och gott som finns i en väska. Mitt i stressen tänkte jag : hur svårt kan det vara i den övervakande tid. Det är ju kameror överallt och det kryllar av folk som sitter och stirrar på folket som åker fram och tillbaka. De går väl bara och tar hand om väskan tills jag kommer. Ringde SL, Svedavia, nåt tågbolag som jag inte minns bokstavskombinationen på och nåt annat bolag som samlar allt som folk glömmer och fick ingen hjälp, så då började jag ringa runt ett varv till och fick till slut en vuxen människa i luren. Hon sa först att de inte har med det att göra och jag sa att jag vet men nu har jag ringt alla och ingen har med saken att göra så jag tar ett varv till. -Ok, vänta, jag ska kolla en sak, sa hon. Jag väntade och frös. Efter en LÅNG stund var hon där igen och talade om att jag hade tur. Väskan står i biljettförsäljningen  på Sky City. TUESN TACK! Åkte dit och fick väskan, allt var kvar. Där började den goda tiden med goda människor runt omkring oss. Jag berättade hela historien för barnen lite senare under middagen och la till att nån hokuspokustant för länge sen sa att jag hade så vackra änglar runt mig. Så de jobbade väl idag eftersom jag fick tillbaka väskan.

Ja sen har änglarna jobbat igen, uppenbarligen. Alltså inte vet jag vad som finns och inte. Får mest ångest av att tänka stora tankar av andlig karaktär. Men om ifall så är det ju märkvärdigt. Nu sitter jag i de fina människornas hus, ja, Kristin och Paula och de har änglar i huset. Så plötsligt var jag omringad av änglar i olika material som glas, keramik och trä tror jag. Vilket sammanträffande. Ja om de nu finns, alltså de andra änglarna. Inte vet jag men nåt vänligt surrar omkring helt klart.

Nu är frågan om jag ska fortsätta jaga polisen? Antagligen har de gjort ett stort svart kryss med feta tuschpennan över mitt namn på stationen för att varna varann om ifall att jag ringer så slipper de svara. Sån fruktansvärt tjatig människa. Ja jag håller med. Det är precis min bild av mig själv, och den är inte angenäm men vad skulle ni själv gjort i min situation? Sett på TV och peta näsan. Nej, det tror jag inte ett ögonblick på. Man gör ju så gott man kan.

grå, grå,grå

Idag är det grått på utsidan och insidan. Gårdagen var bättre, då var det både sol och leken om en vanlig dag på jobbet. Idag är en dag som jag egentligen älskar, arbete hemma med både renovering, planering, bilder, hemsidor, musik, konst och  städning. Men idag är jag fortfarande inte hemma och idag vet vi fortfarande inget mer än igår och dessutom är solen borta.

Jag väntar besked från polisen igen. Kan inte bara sitta och vänta på att de kanske ringer så jag ringer och nu ska de ringa upp. Så nu blev det väntan ändå.

Nej, opp och ut och gå, tradiradiradiralla, svarta gåskor på tradirairalla…

Gå, gå, gå…

Det hjälpte inte att gå. Då upptäckte jag hur mycket det blåser. Inte bra. Såg huset från hamnsidan och det är många fönster öppna. Kan någon myndig människa vara så vänlig och gå in? STÄNG FÖNSTREN! Kollade på nätet så jag har stavat rätt. När jag pratar säger jag fönstrena.  Det var fel. Jag blir själv irriterad när andra inte uttalar ord rätt. Mitt hatobjekt är interjuv. Hallå! Ja så finns det ju professionella språkvetare som kanske säger att språket förändras så det skulle inte förvåna mig om det nu är den riktiga stavningen av det ordet. Fel. Eller en annan sak som höjer blodtrycket är de som har ett engelskt ord varannan mening. Det är säkert ett sätt att berätta för omgivningen att man är en modern människa men snälla hör ni hur det låter. Det låter ointelligent. I och för sig är ju inte det nåt farligt i sig att låta ointelligent. Värre egenskaper finns. Annars är mitt favoritord just nu: spökbajsa. Det kom från Knyffe. Ja ni kanske inte har träffat honom. Synd för er. Bra ord. Har dessvärre inte bruk för det just nu. Det funkar inte när man är ensam. Kommer till sin rätt när man är i ett socialt sammanhang.

Ingen polis ringer. Jag väntar. Ute blåser det. Radio jobbar på.

Inget är som väntans tider.

Alltså hur lång kan en dag vara, eller en timme? Jag brukar ha problem med att tiden går för fort, nu har den stannat. Det började på fredag när de ringde och det brann. Då stannade tiden men den kom ju igång igen, tack och lov. Hade kanske hjärtstillestånd, alltså nån minivariant. Ja men sen har det i alla fall gått, om än sakta. Men idag vet jag inte, det sackar nåt oerhört. Eller hasar nåt fruktansvärt och så är det tyst. SCHHHH!

Blomman är ju säkert död men om det snart stängs i huset så klarar sig den vackra krukan. Krukan går också att ersätta. Skit i den men om det stängs kanske mina bilder klarar sig. De går inte att ersätta!

Denna gråa dag måste jag ändå tacka för alla som bidragit till återuppbyggnaden. TACK!

ANDAS! När inte polisen ringer efter tre timmars väntan så måste jag ringa och fick prata med en karl. SÅ skulle han prata med en annan och efter ett antal minuter återkommer karln och undrar om jag är där,  i luren. Ja! Han säger då att jag inte får gå in i huset eftersom det är en brottsplats. Förklarade då att jag inte behöver gå in personligen men vill att de gör det. Men det var NEJ! För de jobbar med saken och ingen får gå in av säkerhetsskäl och för att platsen inte är undersökt. Jag försökte då förtydliga att det är bra om inte mer blir förstört i huset av väder och vind och dessutom har jag bilder i hårddiskar och på negativ som jag vill rädda. Men nej! Sen upplyser han mig om att det är förbjudet att gå in där både för mig och andra. Då blev jag faktiskt förbannad och svarade att jag inte är dum i huvudet, att jag är väl informerad om vad som gäller en brottsplats och att det var utav den anledningen som jag ringde dem och ingen annan nisse för att få hjälp. Ja då var vi överens på den punkten. Men i morgon sa han att jag kunde ringa igen. Frågade försiktigt om han visste om det var något särskilt som skulle hända i morgon till vår fördel men det kunde han naturligtvis inte svara på. Stackars!

Det som inte dödar härdar. Sant! Känner mig redan stärkt.

Opp och ut och gå, TRADIRADIRALLARALLA…

Nej, jag är ingen tjoochfaderittantyp, men jag kan ju bli.

Leken gick hyfsat

Det fungerade att leka idag. Barnen blev väldigt tagna av min berättelse om vad som hänt i fredags och varför jag inte hade något instrument idag. Så den här dagens arbetsinsats är inget att skämmas för. Men en vanlig dag på jobbet var det ju inte. Samtalsämnet var nytt och jag hade svårt att förtränga det som hänt. Nuförtiden är jag mer av “bättre fly än illa fäkta”-typen. Att vara här och nu i verkligheten är inte så mysigt. Att älta och tycka synd om mig själv har jag varit bra på men med tiden har jag insett att det är rätt trist för omgivningen så de senaste åren har jag kört med den optimistiska stilen. Funkar ganska bra. Nån gång hamnar jag i “ingen idé”-geggan men det är korta intensiva perioder som är i minoritet av tillstånd.

Nu när middagen är uppäten känns det lite tungt. Trodde i vår enfald att vi skulle få säkra upp huset idag och rädda något av det som står galet till inne i huset. Men polisen var inte utav samma åsikt. Så det är bara att vänta. HATAR ATT VÄNTA! Det är därför jag alltid kommer för sent. Egoistiskt men det är förklaringen. I morgon ska jag köra på med egoismen och ringa polisen och försöka få de på min linje. Håll tummarna!

Bonusfamiljen väntar. Jag har bara skrattat fyra gånger idag så det är sex kvar. De borde kunna leverera!

Vi leker “en vanlig dag på jobbet”

Ännu en vacker morgon och vi äter frukost. Idag ska vi leka att allt är som vanligt, Patrik ska vara optiker och jag ska vara musiklärare.  Tänkte att det ska bli skönt att leka den leken men nu är jag mer tveksam. Har inga instrument och inga rör till barnens klarinetter. Allt ligger i huset.

SUCK!

Igår var vi på förhör hos polisen. Det var bra. Vi avslutade med en önskan om att få komma in i huset och hämta instrument, hårddiskar och annat som man vill rädda. De sa att en patrull skulle kontakta oss och följa med in. Men patrullen hörde inte av sig. Jag ringde under kvällen men fick ingen kontakt. Det drog ned energin!

Men vill göra ett dåligt jobb? Inte jag. Så nu gäller det att vara extra kreativ och inspirerande.

Energislukare nummer två är att jag tittade på vårt hus från andra sidan hamnen när jag var ute med hundarna. Där står fönstrena på vid gavel. Det ser inte bra ut. Det kanske är bra för att det vädrar ut en massa brandrök men allt fryser och hur går det med konst, foton, böcker och allt annat? Nej, det här är inte kul. Aptråkigt.

Men nu var det inte tal om det var tråkigt eller kul nu är det enda intressanta att ordna opp i röran. Så då biter vi ihop, äter upp frukosten, borstar tänderna och åker på jobbet. Ja leker att det är en helt vanlig dag, för det är det ju.

verkligheten

Ja, då var det gjort. Det jag gruvat mig för ju närmare Henningsvær vi kom var inte så fruktansvärt som jag trodde. Har väldigt bra fantasi! Så nu är jag än mer tacksam över att det inte var värre. Nu vil jag komma in i huset och rädda det som räddas kan och få börja en renovering innan allt rasar ihop men det är avstängt tills polisen gjort sitt. Väntan är vår sämsta egenskap och det gör oss rastlösa. Hade vi varit hemma är rastlöshet en tillgång, nu är det ett stort besvär. Så tänker jag på att man brukar säga: ja, ja det är ju bara materiella ting. Ja det är sant men jag älskar materiella ting. Jag är en samlare som älskar allt som väcker minnen. Hittade ett virkat kuddöverdrag på gatan som min mormor virkat på tidigt sextiotal. Det tog jag med mig. HÄRLIGT! Är så lycklig över saker som är gjorda med händerna. Små och stora vedermödor, viljan att skapa, viljan att göra fint eller till och med vackert.

Nu har vi fått tid för ett möte med polisen klockan två och det är en bra början. I min rastlöshet konstaterar att hjärtat håller. Jag är inte typen som går på läkarkontroller utan tänker att allt är bra. Men man vet ju inte hur ett hjärta håller förrän det är testat i skarpt läge. Nu är det testat och det tickar på. Så nu fokuserar jag på den goda nyheten eller konstaterandet. Det ska förhoppningsvis inte utsättas för så mycket mer elände den närmaste tiden.

Batteriladdare

Idag har vi suttit i en batteriladdare. I en farkost har vi färdats i sol genom det vackraste av vackra Norrbotten och dess fjällvärld. En liten detalj: notera att jag skrev Norrbotten och inte Norrland. Lika väl som jag inte berättar att jag semestrat i Svealand eller har min bästa vän i Götaland är jag noga med att prata mer specifikt om Sverige.Allt annat anser jag vara obildat och arrogant. Jaja.

Så genom detta soliga vinterparadis landade vi i det vackraste av Norge: Lofoten. Vi har just kommit in i ett hus i Henningsvær. Inte hemma. Känns nytt att öppna väskorna hos Kristine och Paula. Men ett hjärtligt hem är ett HEM.

Vårt älskade hem ska vi se på i morgon, när det är ljust igen. Nu ska vi förvalta energin som vi är full av och i morgon kavlas ärmarna upp, något rejälare uppkavling än tidigare men med tydligt mål i sikte. Sitta i skiten var inte kul så nu har vi ställt oss upp, spolat av resterna och vässat både armbågar och verktyg.

Jag är TACKSAM. I sociala medier är ju tacksamhet, bekräftelser, emojies i form av hjärtan och annat gulligt, vanligt förekommande. Jag är inte bekväm med det språket, känns inte naturligt. Tillhör en annan generation. Inte så att jag är emot vänlighet men en glättig yta gör mig misstänksam även om der är ärligt menat. Nu när vi plötsligt inte är i fasen av att äntligen få skörda fem års hårt arbete, utan backar bakåt några år, är jag faktisk tacksam.

Jag är lycklig över Wenche och Stein Tore som härbärgerar våra snickare och över Kristine och Paula som låter oss bo i deras hus när de är på resa. Hur mycket det underlättar vår situation är svårt att beskriva.

Att min dotter Noomi startat en insamling för reparationen på Facebook, är så klart stort. Min första reaktion var : NEJj, vi behöver ingen hjälp. Men en sekund senare hade förnuftet tagit över och JO, vi behöver hjälp. Vi har startat ett projekt utan ekonomiska tillgångar. Ett stort problem i vårt arbetet har varit bankernas ovilja att låna ut pengar. En lokal bank svarade vår förfrågan med orden: -Det finns ingen utvecklingspotential i Henningsvær. Men tack och lov fanns det en annan bank med större visioner och tro på framtiden. Så med små medel har vi köpt begagnat, använt återvunnet material, sparat och sökt billigt för att få ett fint hus. Nu ska det göras om en del och bygget ska färdigställas – det kostar.

Alla bidrag är välkomna, både hurrarop, ett handtag eller en slant.

TACK!

Nu börjar ett nytt kapitel: EFTER BRANDEN

Ja det finns många kapitel i livet. Ett av de hade rubriken: STARTA ETT NYTT LIV. Det började i juli 2012 när vi flyttade in på Hellandsgata 75 utan vatten och el. Vi hade köpt ett hus som den tidigare ägaren ville riva och när han inte fick tillåtelse till rivning hoppades han att det skulle brinna upp eller blåsa bort. Det gjorde det inte. Så han sålde det till oss. Jag och Patrik hade träffats några år tidigare och nu skulle vi äntligen flytta ihop. Vi ville börja på nytt och gärna starta ett projekt. Hittade huset på Finn.no och gjorde ingen research utan tänkte att det här blir både bra och kul. Det blev det också. Dessutom blev det ett projekt kantat av många motstånd från människor med makt. Men utmaningar kan både knäcka och stärka. Vi valde att tänka positivt. Så vi blev stärkta och jobbade med att renovera 1200 kvadratmeter hus som fått förfalla i decennier.
Nu hade vi kommit till en punkt när det började gå framåt. Vi såg äntligen en möjlighet till att få lite inkomst av huset och inte bara utgifter och arbete.
Men plötsligt utan vår inblandning när vi precis landat i Stockholm efter en semester på Island, får vi samtalet som ingen vill få.
-Det brinner i huset!
Vi satt på ett kafe och tiden stannade.
Sen tickade det på igen och jag sa till Patrik att nu är det bara att gå. Så vi gick. Jag har aldrig sett så lite under en tretimmars promenad. Medan vi gick försökte Henningsvær- och Svolvær brandkår släcka branden. Det var inte lätt. Vi hade kontakt med en snickare som jobbar i fastigheten närmast oss. Det var tre väldigt sorgliga samtal. Jag som är lagd åt det mer pessimistiska hållet sa till mig själv så att Patrik hörde, att nu är det bara att tänka positivt. Som ett mantra gick mina tankar i ljuset och att branden skulle stilla sig.
Brandmännen lyckades!
TACK!
Vi är så tacksamma.
Tack för att ingen blev skadad, tack för all hjälp och tack för att huset står kvar.
Nu börjar en spännande tid. Vi kan varmt rekommendera en resa till Island innan ni är med om en husbrand. Stärkta av varma källor, vänliga människor och fantastisk natur är vi nu full av kraft för att ta itu med det som kommer.
Jag ska skriva om vår fortsatta resa.
Vi har sovit en natt och en solig dag har börjat.
I morgon ska vi köra hem och se allt.
Välkommen att följa med!