Blog

Undrar hur det ska gå med våra handmålade tapeter? Vem ska återskapa det vackra? Jag och Sarah målade de en jul för några år sedan. Räknade inte timmarna men det tog en evighet att få det färdigt. Veckor… Sarah fick dessutom nackproblem som följd av målandet så julen firades med smärta. Men hon är i grunden en solstråle och hängde inte läpp mer än nödvändigt för det.
Jag hade tänkt köpa tapeter som en vanlig människa men man vill ju inte byta ner sig. I mitt förra sovrum i Avan hade jag originaltapeter från 1920-talet. De hade inte hängt där sen 1920 men var tillverkade då. Vi hade köpt dem på Handtryckta tapeter på Långholmen och det var kostsamt. Fick de billigare eftersom det var en del fuktskador på dem, men det blev ändå dyrt. Hur som är de otroligt vackra! En varmgrå botten men små guldprickar och ovanpå ett sparsamt blommönster i guld och grönt. När bara gatlyktan lyste in om vintern såg man guldet som blänkte och ljusa sommarmorgnar var det allt mönster som tog framträdde och den gröna färgen var nästan fluorescerande. Något i samma kaliber skulle idag kosta en ren förmögenhet och det har inte jag. Alltså fick Noomi rita av mönstret på tapeten och sen skar Sarah ut densamma i någon slags plast och så målade vi…
Sarah och Koen var volontärer hos oss i ett halvår. En fantastiskt trevlig tid. Vi började varje frukost med dagens ord, på norska. De hade läst en kurs på nätet,  jag och Patrik hade lärt oss vilka svenska ord som inte var lämpliga på norska  och det viktigaste för att klara sig. Men på de här frukostarna lärde vi oss ord som skatteoppkreverkontoret, konkylie, komfyr och bunad. Bra ord! Eller bilopphuggeri. Det ordet lärde vi oss dessvärre inte då men det är också bra att kunna. Sarah och Koen hann göra massor av olika saker och så byggde de vårt fina växthus som står framför huset. Där odlar vi tomater varje år. De kommer sent men å andra sidan brukar vi skörda in i december. Flyttar in plantorna när nattfrosten kommer.
Ja, tillbaka till tapeten, den här varianten blev inte grå utan turkos och guld utan prickar, tack och lov annars hade vi hållit på fortfarande. Men nu när rummet hänger i luften och vi fortfarande inte har nog med stöttor under, bildas sprickor i väggen. En spricka må ju vara men ju längre tiden går desto fler blir dem. Nu har det gått sex veckor sedan branden.

Det var en spännande dag! Jag har burit kläder, kameror, skor, instrument, skivor, böcker, döda blommor och annat smått och gott. Från sovrummet till en säkrare plats i huset. Sovrummet ligger i den delen av huset som hänger i luften. Vi trodde att det inte var möjligt att gå där men det gick. Jag har smugit och hållit andan. Bar en del möbler också när jag likaså var igång. Det blev en djup inandning för varje gång och ett lyckorus som belöning när jag återigen stod på fast mark. Eller fast golv, kanske är mer korrekt. Efter några timmar var jag helt slut. Gick tillbaka till vår nuvarande bostad i strålande sol och en lite ettrig vind. Tänkte att det hade varit ljuvligt att få sova en stund. Men jag är inte tillåten att ligga på dagtid så det blev inget med det. Tillåtelsen ska komma från mig själv men det gör den inte. Kommer ihåg när jag baxade en uttjänt soffa till min ateljé på Kulturakuten i Luleå för att införa en ny vana i mitt arbetsliv. Jag skulle ta en kort liten tupplur efter lunch. Hade hört om det på radio och det skulle vara väldigt nyttigt. Eftersom jag har sömnproblem tänkte jag att det skulle göra susen. Så första dagen på jobbet med soffa la jag mig ner efter lunch med en nyckelknippa i handen, det skulle man ha och när den ramlade ur handen hade man sovit klart. Jag la mig till rätta och blundade. Kändes riktigt bra. Blev lite tung och andningen blev långsammare och djupare. Då ringer telefonen! Det var före mobilernas tid och jag hade inte stängt av ljudet. Vet inte ens om det var möjligt? Telefonen stod på ett bord precis i höjd med mitt huvud, så jag skulle lätt kunna sträcka ut handen och svara. Men icke sa Nicke här var skammen redan på plats, så jag sätter mig upp rakryggad, fattar telefonluren och svarar med klar och tydlig röst. Vad det var för tjomme som ringde minns jag inte, men nåt viktigt var det i alla fall inte. Jag analyserad mitt beteende med den snabba sittningen och bestämde på stört att soffan skulle ut. Om jag skämdes över att ligga och ta en tupplur på min egen bekostnad, frilansare som jag var, så ska det inte liggas på nån soffa. Soffan åkte ut. Jag fortsatte sova som vanligt om nätterna och tupplurens tid passerade obemärkt till någon annans soffa.
Nu har vi ätit upp soppan och det faller snö. Lite blöt aprilsnö som kommer bara för att få bort den gamla snön. Mormor hade nåt bra ord för den sorten men det har jag glömt. Det är fortfarande fiskebåtar i hamnen och det verkar finnas en del skrei kvar. Hoppas den tar simmar någon annanstans,  så den här fiskesäsongen tar slut. Blir så förbannad när jag ser hur det ser ut på våra väggar mot fiskebruket.Blod, blod, blod. Har inte någon större förhoppning på att den där firman städar efter sig, de har hittills visat sig vara grisiga egoister. Låt mig bli överraskad!

Det var ett klokt beslut att åka dit pepparn växer. Hade vi suttit kvar i Henningsvær och väntat hade vi väl hamnat på psyket. Vi kände oss tömda på all energi och vart vi än försökte få något svar eller en förändring var det antingen inget svar alls eller ett stort NEJ.  Vi var på väg ner i depressionsträsket men så valde vi att köra till en annan del av Nordkalotten och beblanda oss med familj och vänner. Fick bara vara , göra nytta, skratta och njuta sol. Det var värdefullt! Att vi dessutom fick lyxa oss på spa gjorde ju spända kroppar mjuka ,beredda för både spagat och hjulning. Att sen återvända norrut till Lofoten kändes positivt. Det var en vacker resa i elva timmar. Vi körde som vanligt  i ett sträck med både lunch och middag i kabinen. Eftersom vi saknar pilot får vi både köra och äta under resans gång. Vi har kaffe med dopp och radio med podd och hjulen bara rullar, mil efter mil. Ja , vi måste ju stanna och kissa någon gång och tanka. Men det blir mycket åka av.  Så när den vackra solen till slut var nödd att gå ned, var vi på Lofoten. Det blev mörkt, stjärnklart och norrsken. Vilket mottagande! Var så tacksam. Ja, man kan ju tvivla på min tacksamhet. Det finns ju måtta på hur mycket tack en människa kan säga. Men jag menar att det är tacksamt att vi har en fin familj, att den är stor och att vi dessutom har så fina vänner.  Det stärker och det gjorde oss rakryggade och beredda på nästa del i den här berättelsen. Efter branden :2.
Det måste ju vara en ny del vi går in  i nu. Det har gått över fem veckor sedan branden och nu tänker jag att sanering och renovering ska börja. Trodde den delen skulle börjat för längesen men det har ju låtit vänta på sig… Före del 2  inträder,  ska vi packa ur bilen och sova några timmar. När vi baxar in oss i  huset vi fått låna ( som nu stått tomt i nästan två veckor med vattnet droppande), visar det sig att vattnet lik förbannat frusit. Ja, så då tvättar vi oss i snö och kissar och bajsar någon annan dag, GOD NATT.

Efter den natten vaknar vi till en ny solig dag. Hur många soliga dagar får man i rad? Det tar inte slut. Jag bor i Solkalotten. Nej, det är inte Norrland , Svealand eller Götaland. Möjligen Solland. Trevligt ställe! Hur som helst. Inget vatten. Kokar snö och får på så sätt en kopp te till frukost. Skulle ta en Audi till jobbet, men den har ju stått och solat medan vi var på resa och  ville inte starta. Så jag fick ta folkabussen med branddörrar på taket. Ja, branddörrar! Vi beställde dem före jul i Sverige eftersom priset är till vår fördel på den sidan gränsen. Men när vi skulle åka hem efter julfirandet hade inga dörrar levererats så vi åkte till Norge utan dörrar. Strax efter hemkomsten anlände dörrarna till den angivna adressen i Luleå. Så när vi skulle tillbaka hem till Norge efter vår Islandstripp tog vi med oss hälften av branddörrarna till ett brandhärjat hus. Nu tog vi med resten till samma brandhärjade hus. Så nu har vi i alla fall branddörrar om någon undrar.
Medan jag var på jobbet idag var Patrik hemma och träffade polisen.  Vi har äntligen fått tillbaka halva huset. Nu får vi gå in och hämta vad vi vill utan att be om lov och vi började med att tömma kyl och frys. Det blev syltkokning hela kvällen. Men den andra halvan av huset ska polisen ha för att utreda brandorsaken vidare. Fint! Jag skulle fortfarande vilja veta om det är dagar, veckor, månader eller år vi pratar om. Dagen polis hade inget svar. Kanske morgondagens vet bättre. Men sannolikheten att vi ska få träffa en polis i morgon är inte stor. Jag tror det dröjer. Hoppas innerligt att de prioriterar den här undersökningen  så vi får ett svar och får börja återuppbyggnaden.
Tålamod. Nej, det har vi tyvärr inte. Var det något annat ni önskade? Jag vill inte ha tålamod, jag vill bara ha aktivitet framåt. I morgon börjar jag sanera. Kan som avslutning berätta att jag fyllde en hel resväska med kläder från vår garderob. Det luktade INTE brandrök. Äntligen lite medvind! TJOHO!

Det kom en överraskning via mail. Våra barn hade samlat ihop till en present: ett spabesök. Men inte behöver vi  nåt spa. Eller varför inte. Vet inte att jag varit på nåt tidigare så det kanske är dags.
Vi lämnade tidigt en morgon, onormalt tidigt. Vi är bägge B-människor, inte uppe med tuppen om vi själva får välja. Men den här morgonen var det värt att stiga upp klockan fem. Som vanligt blev vi lite sena, det tar alltid tid att packa ihop sig. Men med bra rull på hjulen hann vi in på frukosten innan de stängde dörrarna. Så njöt vi i lugn och ro av morgonmaten tillsammans med Dagens Nyheter på papper. Jag älskar papperstidningar.
Sen gick vi en liten promenad med hundarna innan vi gjorde entré på spa-avdelningen. Patrik hade samma attityd som när man hade cirkelträning på gympan, det skulle gå undan vid varje station. Men jag fick in bromsen och så började vi njuta tillsammans. Det var ångbastu, arombastu, torrbastu, kallbalja, fotbad, varmbad och vanligt vatten. Både inomhus och utomhus. Det var på sätt och vis tur att utebassängen inte var så skön att ligga i för då hade vi somnat. Det kan ju orsaka drunkning om man har riktig otur. Men vi satt förutom när vi försökte simma i den där oergonomiska bassängen, det gjorde ont i knäna så det blev inga femhundra meter men däremot en längd, typ sju simtag.  Summa summarum var vi väldigt nöjda av allt mjukgörande en kropp kan uppleva på några timmar. Efteråt hade man önskat en säng men det ingick inte i erbjudandet. Så vi satte oss i bilen och körde till dottern istället. Det blev också bra. Fick gott bröd och soppa. När vi  satt där och åt upptäckte jag att knastret var borta. Det brukar knastra i nacken. Låter ungefär likadant som när man tuggar hårtbröd men det behövs inget tugg. Jag har inget större fel på nacken, vad jag vet förutom ljudet. Brukar inte fundera så mycket på det men nu när ljudet saknades tänkte jag att det var väldigt skönt. Så då blev jag än mer tacksam över de små livens fina present. Ljudfri nacke ! Härligt.
Så det blev en knasterfri påsk i strålande sol, vacker snö och blå himmel. Det ger välbehag. Vara på isen, se långt och njuta av alla soliga strålar. Tror vi så smått börjar bli beredda att återvända till allvaret…

Så fick Patrik äntligen prata med en polis. Det tog en vecka att komma fram. Men väntar man på nåt gott så får man  äntligen en god nyhet. Vi får tillbaka halva huset när vi är tillbaka i Henningsvær. Härligt. Kändes som vår i luften. Nu ser vi ljust på framtiden. Så i ruset av ett gott samtal firade vi Katarinas födelsedag med att se filmen Tårtgeneralen. Det var också en fröjd. Att få följa ett projekt från ax till limpa ger  inspiration. Kunde Hasse P så kan vi. Ja det där var ju massor av år sedan. Vi skulle kunna  satsa på en ännu längre smörgåstårta. Det vore nåt!  Kunde ha det som en bisyssla medan vi sanerar huset. Varför inte?Dessutom får vi introducera smörgåstårta i Norge. Den blir förstås vegetarisk. Jag befattar mig inte med kött. Kan äta någon normalfångad fisk någon gång om jag slipper tillaga djuret. Sen vi flyttade till laxodlingens Mekka har jag slutat köpa lax. Nåt fyrfotadjur eller nåt med näbb har jag inte ätit sen 1979. Tack för att jag slapp. Så en tårta med träd, gräs och stenar får det bli. Eventuellt garnerad med blommor.
Förresten borde vi haft tårta idag. Firat ett steg framåt. Men å andra sidan blir det ju bara steg framåt hädanefter och ska det firas med tårta varje gång, kan jag inte bo i huset när det väl är färdigt. Kommer inte upp för trapporna efter alla tårtor. Eller så bygger man hiss…

Vi for dit pepparn växer. Körde i sol genom Nordkalotten. Vackrast tänkbara. Ju längre tiden gick desto mjukare axlar fick vi. Så småningom försvann oron och vi flydde in i annat. Eländet lämnade vi bakom oss.
I morgon är det fyra veckor sedan branden. Det är också fyra veckor av väntan. Väntan på besked från någon som vet. Vi väntar fortfarande. Någon kanske hör av sig. Eller inte… Tiden går. Huset står.
Vi tror att det blir bra men vet inte när. Jag har slutat ringa polisen. Det är totalt slöseri på både tid och energi. Patrik ringer fortfarande. Man snart ger han sig. Om de någon vill något så har de ju våra nummer.
På måndag hörde en man från försäkringsbolaget av sig och sa att polisen hade släppt en del av huset. Det lät ju fantastiskt. Men sen hörde vi inget mer och trots att Patrik försökt få bekräftat eller dementerat från polisen, så är det fortfarande ett enda stort frågetecken. Men jag kan finnas i ett frågetecken. Det går fint. Man anpassar sig. Det tror man inte när man sitter där i stugvärmen och undrar hur folk står ut med allt möjligt konstigt. Men när man åkt ut i kylan och trevar efter det som man just hade så är man otroligt följsam. Hoppas och tror att det snart ordnar sig, tänker man. Så äter man  lite och blir mätt och kanske somnar man om kvällen och så vaknar man om morgonen och hela tiden tänker man att ja, idag blir det säkert mycket bättre. Fantastiskt att man hela tiden hoppas och tror.
Nu är det vår. Det droppar från taket och snön blir tyngre i solen. Morgnarna är ljusa och natten är kortare. Jag har att göra. Har stora planer och är inte alls avogt inställd till arbete. Det ger resultat. Om ett tag visar det sig. Troligen blir det en del dunk i väggen med skallen före. Så är det. Inte så mycket flow, ofta motvind. Mycket livslust.
Ska plantera nytt. Allt har frusit ihjäl och de stackarna står fortfarande i isiga krukor. De ska få en fin begravning och sen ska nya plantor gro. Tänkte mig en del örter, blommor och så för att minnas just den här tiden så får det bli någon peppar med fart i.

Han kom hem igår. Hela dagen var han där ute bland fem eller sex meter höga vågor. Hur man nu mäter dem? Jag såg i lokaltidningen på nätet att det var så dåligt väder ute till havs så båtarna på skreiVM vände tillbaka in mot land. Men inte båten som Patrik var på. De åkte ut och sen kunde de inte vända. De fick åka till en ö och i skydd av ön blev det lite mindre vind och då kunde de vända. Det där hade jag ingen aning om. Jag satt hemma och såg allt möjligt obehagligt framför mig. Till slut började jag invänta polisbesök, inte att de skulle  öppna huset så vi fick hämta saker vi behöver. Det har jag slutat drömma om.  Nej, jag tänkte att de skulle komma och beklaga sorgen. Mannen fann de på 56 meters djup. Men tack och lov kom ingen polis. Det var mannen själv som dök upp. Han hade inte haft det så kul. Mest en massa slit och släp eftersom de flesta på båten var sjösjuka. Bra! Hoppas han minns den här dagen och framöver väljer att åka båt i vackert väder utan höga vågor.
I fredags sålde vi vår båt, har inte tid med det projektet just nu. Men vi behöll vår flytbrygga och den satt förtöjd vid vår kaj. Idag skulle Patrik ordna med förtöjningarna så det satt ännu bättre. När han kom till vår kaj var flytbryggan borta. Efter lite spaning såg han den på andra sidan hamnen, förtöjd. Men hur den hamnat där och vem som förtöjt den vet vi inte. Huset står i alla fall kvar trots en otroligt blåsig och snöig dag. Jag får ont i hjärtat av det här vädret. Tycker inte att det ska snöa in i huset, eller att saker ska blåsa sönder. SLUTA BLÅS!
Nu är det slut på den här vilodagen. Härligt. Jag tycker inte om vilodagar. Det är för segt. Ser fram emot en grå vardag, måndag blir perfekt.

Igår fick vi brev från kommunen angående fiskskallens verksamhet och frågan om alla medborgare blir lika behandlade. Utifrån de svar vi fick skulle man egentligen hoppa ner i hamnen och bli ett med fiskavfall och diesel. Men nu är jag inte lagd åt det hållet. Tycker livet är så spännande att jag inte vill missa fortsättningen. Det är som en thriller, vem vill missa slutet?
Nej, istället lutar jag mig framåt , vippar på benet så där enerverande som man kan reta ihjäl sig på, om det är någon annans ben som skakar. Kom att tänka på huset igen och hur vi försökt renovera på billigaste sätt eftersom det inte fanns några pengar undanstoppade. Ett sätt var att ha volontärer. Det blev fyrtiofem stycken under tre år. Vilken resa. Det hade kunnat bli en riktig såpa från verkligheten om någon hade kommit på att dokumentera. Efter att vi skapat en profil på en viss hemsida fick vi erbjudande från hela världen. Det var väldigt många intresserade, blev i perioder jobbigt att tacka nej. Överenskommelsen är att man erbjuder säng och mat mot fem timmars arbete, fem dagar i veckan. Vi började med att säga ja till sju stycken som kom med en veckas mellanrum.  Det var för många samtidigt, då det hände inte igen. Den första som kom, Ettan,  var en ungdom från Tyskland. Efter att ha introducerat honom några dagar och sett att det fungerade,  reste vi till Sverige en vecka. Under tiden kom en orkan. Stackarn var helt olycklig och tröstade sig med att skypa med familjen. Ja, ingen visste att orkanen skulle hälsa på. Men det är ingen lek. Hela huset skakar! Killen blev kvar i två månader och fick efter orkanen sällskap av en annan tysk ungdom. Tvåan, han var väldigt speciell. Hade brutit med familjen och hade sitt liv i en resväska. Med resväskan hade han stått ute en natt i ett parkeringshus när orkanen passerade eftersom färjan till Lofoten var inställd och han inte hade råd hyra ett rum. Han fick nog någon slags månadspeng hemifrån annars hade han inte kunnat komma till oss, resor är ju inte gratis. Han var i alla fall väldigt bestämd på hur man gör saker och inte intresserad av att ändra sina metoder. Till exempel ansåg han att man skulle halvera brädor med slägga istället för såg. Det vägrade han ändra på tills släggskaftet gått av och vi inte köpte något nytt. En annan egenhet var att han inte hade något stopp när det gällde mat. Han åt så länge det fanns nåt på bordet. Om det bara var honungsburken kvar åt han upp hela burken. Nej, inte glaset men innehållet. Varannan dag tog han en simtur i havet och det är friskt i mars. Men det  upphörde efter att han och ettan lånat vår båt och rott ut för att fiska. Ingen av de tänkte på att det blir väldigt tungt att ro motströms i motvind. Så efter att ha kämpat ett tag, ringde de i panik när båten drev mot klipphällarna. De var så pass nära att vi kunde se dem genom fönstret. Patrik fick låna en båt och for ut och hämtade dem. Men det gick inte så bra när de skulle hoppa över från den ena båten till den andra. Tvåan föll i havet och var i panik av kyla när de kom hem. Det var annat som också hamnade i vattnet, bland annat en  verktygslåda. Den hoppad inte upp i båten. Någon fisk blev det inte heller på den resan.
Ettan har varit här två gånger efteråt men tvåan vet vi inget om. Hoppas de har det bra, bägge två. Mer om de fyrtiofem kommer en annan gång.
Nu ska jag ringa och höra hur det är där ute till havs. Patrik är på böljorna även idag men nu i gråväder och vind. Flaggstången här utanför svänger fint. De har lovat 13 meter/sekund  idag. Usch! Kan bara hoppas att det går bra. Jag för min del fattar inte att någon vill vara ute och fiska i detta grå blåshål. Nej, tack. Min thriller klarar sig utan det äventyret…

Jag är 56 år. Mår vanligtvis bra men nu är jag sjukskriven. Polisens arbete har fått mig på fall. Eller egentligen, polisens brist på kommunikation har fått mig att rasa. Ändå har jag idogt fortsatt  telefonera polisen dagligen. Det har inte gett resultat den här veckan. Anledningen är att de ansvariga för den här brottsutredningen inte svarar över huvudtaget och de vi får kontakt med inte förstår varför vi ska in i vårt hus igen. Dit har vi ju fått komma in flera gånger, säger de. Önskar att de hade förmågan att sätta sig in i vår situation, men det är svårt. Om ditt hus har brunnit och du får lov att gå in och hämta några saker i huset och du fått besked om att du får tillträde till huset om en vecka, då tar du med dig det du tror du behöver en vecka framåt. Så har vi gjort. Nu är vi inne i vecka TRE och kanske vi får tillbaka huset vecka FEM. Så utifrån den informationen vet vi vad vi kan rädda och vad vi behöver de kommande två veckorna. Men dagens besked från polisen är att de inte har möjlighet att hjälpa oss varken idag eller kommande dagar. Det är så mycket som händer nu, lägger han till. Jag skiter i det. Högaktningsfullt.  Kalla mig gärna egoist. Passar skitbra. Jag är otroligt fokuserad på hur ett hårt arbete de senaste fem och ett halvt åren har resulterat i att ett vrak har blivit ett slott. Nu ska slottet inte bara klara sig från en brand men också utstå vind och väder i veckor innan något får göras.Men utifrån samhällsnyttan så är mitt problem lika stort som en fis i rymden. Absolut. Nej så nu kan de bara kamma sig hela bunten och så hoppas jag vi slipper ha med varann att göra i evig tid.
Istället ska jag fokusera på positiva saker. Som till exempel att Ingvar Kamprad har testamenterat en del av sitt arv till Norrland. Jag blir så lycklig över att det inte var Götaland eller Svealand. Nej, nu ska hela Norrland få dela på pengarna. Tack!

Solen skiner och Patrik har lessnat på sittandet och ordnat sig en plats som skeppare på en båt. Hoppas han inte blir biten och vill sitta i båt resten av livet. Nu vet jag att just det här jobbet pågår i två dagar. Det är lagom. Jag blir  så stressad över havet, att någon ska vara och guppa i de där böljorna. Obehagligt. Ja, idag är det ju vindstilla men i morgon blir det styv kuling. Då hoppas jag Patrik blir tvärdålig så att han inte kan köra någon båt. Men han tycker ju det är kul på sjön så lite vågor är säkert inte något hinder. Själv sitter jag här och fortsätter överföra bilder på en hårddisk. Vill inte sitta här i styv kuling och känna hur hårt vinden sliter i vårt hus. Nej, nu är jag bara förbannad. Tänka positivt. Jo, hejsan!

Om min nästa i det här fallet är min granne så låter jag bli. Det är en svårälskad varelse.
Jag kanske ska backa bandet? Innan dess kan jag berätta att vi inte kört än, så soppan är inte slut. Men energin och full förståelse har tagit slut…
När vi flyttade till Henningsvær i juli 2012 hade vi ingen aning om vem som var vår granne i ett till synes tomt hus. Men det blev vi varse så snart vi ställt något mot vår egen vägg. Då visade sig ägaren som inte ens hälsade utan bara fick ur sig en salva om advokater och polis. Allihop skulle komma och ta oss om vi inte omedelbart flyttade det vi placerat på grannens mark. Maken till karl hade vi inte sett. Denna lilla förseelse utvecklade sig till en riktig surdeg. Degen jäste och till slut satt vi på ett möte i kommunens borg och fick veta att vårt hus faktiskt stod på en del av grannens mark. Han hade således sålt ett hus och behållit en del av marken som huset stod på. Är inte det fantastiskt. Att någon är så dum att de köper ett hus på de villkoren är ju nästan osannolikt. Det var inte vi som var köparen den gången,  det blev vi senare och vi köpte huset av en annan ägare. När vi köpte var det placerat på en arrendetomt. I kontraktet framkom inte på någon punkt att vi inte hade hela huset på arrendetomten. Det är en överraskning som dyker upp långt senare. Efter mycket om och men slutade hela surdegen med att vi inte hade huset på någon annans mark men grannen hade arrendetomten mellan våra hus utom typ två meter närmast oss som kommunen äger. Ok, det här har jag ju skrivit om förr men det är så komplicerat att jag måste ta det igen. Alltså på detta degmöte med grannen beslutades att ingen får förvara något på kommunens tvåmetersbit eftersom  man ska kunna åka fram och tillbaka med något som ska någonstans och någonstans är antingen ner i hamnbassängen eller in i sidoingången till vårt hus. Ja, klappat och klart!  MEN det gällde bara så länge grannen ägde huset. Så sålde han till karln som har ordet HÄSTKUK i sitt vokabulär – han jag citerade en dag förra veckan. Denna nya ägare var vi till en början väldigt positiv till eftersom det inte kunde bli värre än det varit. Men så kom fiskesäsongen och då var den heliga regeln om att ingenting får förvaras på tomten närmast vårt hus bortspolad. Det var också så att avloppet i marken mellan dessa hus, mynnade ut under oss, alltså hade vi ett hav av blod och fiskrens under vår brygga. En härlig smältdegel som inte är tillåten enligt miljödomstolen i vårt kungarike. En  handläggare kontaktade oss eftersom vi inte har tillstånd att släppa ut föroreningar. Vi fick krav på oss: att vi måste söka tillstånd och installera en reningsanläggning. Så var vi plötsligt involverade i ett fiskebruk utan att ens bli tillfrågad. Märkligt!  Å andra sidan är ju detta kungadöme matad av fisk sen urminnes tider. Så småpåvarna har ju gärna stormhatt och en fiskekrok i ögat. Men hur vi blev inblandade var en gåta. Hur som helst hoppade vi av hela verksamheten när den nya grannen kört sönder vår vägg. Där är vi fortfarande, VI ÄR INTE MED I FISKERIBRANSCHEN! Se nu på bilden. Den är helt färsk. Fotograferad för några timmar sedan. Var sker verksamheten?  Jo, mot vår vägg. Jag bara undrar: skulle ägaren till detta fiskebruk acceptera en likvärdig behandling? Skulle den splitternya ägaren av fastigheten acceptera att vi solkade ner hans vita hus på det här viset. Jag bara undrar?

Annars skiner solen, det droppar från taken och våren är kommen, Men vi har inte ens förmåga att njuta för nu är frustationen total. Jag håller på gå upp i limningen. I morgon ska jag uppsöka en läkare och öppna mitt inre. Berätta om hur avföringen ser ut, vad bristen på sömn gör med en människa och sen ska jag fråga om inte den rätta lösningen är : BÄTTRE FLY ÄN ILLA FÄKTA. Enligt hela kungadömet har det alltid varit så här och så ska det förbli. De starka gör som de vill och resten håller sig i skinnet. Jag håller mig inte i nåt skinn. Jag sparkar och spottar och vägrar tro att de små inte har några rättigheter. Ok, 160 cm människa är inte stort men jag kräver min ändå min plats.

Frustrationen är också det här med väntan. Vi har även idag önskat få kontakt med en polis för att få komma in i huset. Hade tänkt att få bära bort allt i köket som nu står utsatt för väder och vind. Konst, böcker och textilier mår inte bra i utsatt väder. Kan vi få tillåtelse att rädda det som räddas kan? Eller ska vi bara bestämma att vi låter allt gå i graven? Bort med skiten i havet!

För övrigt önskar jag alla en fin kväll.