Det sker plötsligt. Efter en evighets väntan kom plötsligt både elektriker och rörmokare för att se på skadorna i huset. Fantastiskt. Jag hade nästan gett upp om att det skulle hända något den här veckan. Var i färd med att jaga någon ansvarig men nu slapp jag.
Fackmännen har sett både rör och ledningar och nu ska det räknas och sen börjar jobbet. Vilken dag vet vi naturligtvis inte men jag tänker måndag. Låt mig slippa bli besviken.
De här veckorna i ovisshet har vi hela tiden sagt till varandra att det tar nog två veckor tills saneringsfirman börjar jobba, sen tar det ytterligare två veckor innan vi kan flytta in. Nu säger jag samma sak: två veckor tills vi får flytta hem. Det kommer att visa sig om det blir så. Men för att uthärda detta gungfly till leverne är jag tills vidare inställd på detta magiska talet två.
Så denna solskensdag är en positiv dag.
Så himla positiv är den ju inte om man sticker ut näsan lite utanför sitt eget universum. Hatar krig och nu hatar jag dessa människors spel med fred, där de utmanar varandra med olika hot om insatser i Syrien. Vedergällning heter det. Det kan man hålla på med i år. Har inte dessa stackars syrier utstått nog med helvete? Kan de inte besinna sig. Jag föreslår FRED! Men världens styrande verkar inte ha det som alternativ. Vad ska vi göra?
Kanske som vanligt. Bli lagom nervös, dämpa oron med att ta en kaka och en kopp kaffe. Det är alltid bra för nerverna. Jag är i alla fall uppvuxen i fikandets läkekonst. Om det var nåt jobbigt som hänt så fanns en välbeprövat medicin : kaffe med dopp. Hos mormor kunde det räcka med kaffe på bit. För er som inte är invigd: Häll upp kaffet i koppen , häll kaffet från koppen till fatet, ta en sockerbit mellan läpparna och sug sen in kaffet genom sockret. Mmmm. Så gott! Eller inte. Ja, i min mun är det inte gott men mormor tyckte det var gott. Det var inte bara hon, det var allmänt vedertaget som något mycket smakfullt. Nu vet jag inte var denna konst har tagit vägen. Tror inte jag känner en människa som dricker kaffe på bit. Kanske beror det på att det är så onyttigt med socker. Det var inte så onyttigt när jag växte upp. Det stod ju sockerskålar på bord i alla hem och det var bara att ta för sig om man inte hade nåt annat att roa sig med. Nej, det var inte sant. För många bitar var inte tillåtet men ingen hade ju tid att hålla koll på vad barnen gjorde, så nog har jag roat mig med en sockerbit emellanåt. Nu tycker jag inte om sockerbitar längre, men jag har en sockerskål om någon vill dricka på bit. För er andra finns en lingonkaka. Så blir man lite lättare till mods för en stund, tills smaken av det goda inte känns längre.
Det är inte synd om oss men man blir en aning begränsad av att inte få starta jobbet med sanering och renovering, för att till slut få flytta hem. Undrar hur det skulle gå för dem som inte kan bajsa när de är borta, när en sån här sak händer? Nej vi har inte det problemet men det tar på krafterna. Jag är glad över att inte ha ont i magen, än. Men skulle kunna få bara av det faktum att huset står där och ingenting händer fast det har gått över sex veckor. Snart blir jag väl irriterad när folk i bästa välmening frågar hur det går. För det går inte. Det är samman-fattningen. GÅR INTE. Vet inte heller vem som kan veta. Jag har ju bestämt mig för att inte lägga tid på att ringa polisen men snart börjar jag väl om men den meningslösa sysslan. Nåt ska ju en människa göra för att åtminstone tro att det går framåt. Det positiva som vi fick besked om i fredags : att både el och vatten skulle sättas i ordning så att saneringsföretaget kunde börja jobba, verkar inte vara på gång. Eller vad vet jag om vad som är på gång, men det märks i varje fall inte.
Den här morgonen startade lite tidigare än vanligt, jag klev upp 03.15. En snabb morgonmanöver och sen gick jag och Patrik med hundarna gäspandes, ut till bilen. Jag vet inte om det snöade just då, jag var så trött, men hur som helst hade det snöat sen vi var ut sist, fem timmar tidigare. Vi började köra mot Svolvær och innan vi hunnit över första bron konstaterar vi att snöfallet är rikligt. Det blir etter värre ju längre vi kör. Ute på E 10 är det ingen sikt, det blåser och driver. Patrik kör och jag bromsar som ett riktigt fruntimmer. Min insats hjälper föga. Kan bara tacka för att vi är ute i vargtimmen. Ingen vanlig människa rör sig frivilligt den tiden på dygnet. Höll kurs efter snöpinnarna och någon gång var det bara att stå still, tills vi såg någon pinne. Vi mötte inte en själ förrän i Svolvær där satt en av den ovanliga sorten placerad i en långtradare. Det var ju tur! Den hade jag inte velat träffa tidigare i snödrevet. Vi lyckades komma fram helskinnade, utan annan dramatik än ett rikligt snöfall. Blodtrycket var på topp ackompanjerad av en flåsande hund där bak. Ingen harmonisk stämning.
Undrar hur det ska gå med våra handmålade tapeter? Vem ska återskapa det vackra? Jag och Sarah målade de en jul för några år sedan. Räknade inte timmarna men det tog en evighet att få det färdigt. Veckor… Sarah fick dessutom nackproblem som följd av målandet så julen firades med smärta. Men hon är i grunden en solstråle och hängde inte läpp mer än nödvändigt för det.
Det var ett klokt beslut att åka dit pepparn växer. Hade vi suttit kvar i Henningsvær och väntat hade vi väl hamnat på psyket. Vi kände oss tömda på all energi och vart vi än försökte få något svar eller en förändring var det antingen inget svar alls eller ett stort NEJ. Vi var på väg ner i depressionsträsket men så valde vi att köra till en annan del av Nordkalotten och beblanda oss med familj och vänner. Fick bara vara , göra nytta, skratta och njuta sol. Det var värdefullt! Att vi dessutom fick lyxa oss på spa gjorde ju spända kroppar mjuka ,beredda för både spagat och hjulning. Att sen återvända norrut till Lofoten kändes positivt. Det var en vacker resa i elva timmar. Vi körde som vanligt i ett sträck med både lunch och middag i kabinen. Eftersom vi saknar pilot får vi både köra och äta under resans gång. Vi har kaffe med dopp och radio med podd och hjulen bara rullar, mil efter mil. Ja , vi måste ju stanna och kissa någon gång och tanka. Men det blir mycket åka av. Så när den vackra solen till slut var nödd att gå ned, var vi på Lofoten. Det blev mörkt, stjärnklart och norrsken. Vilket mottagande! Var så tacksam. Ja, man kan ju tvivla på min tacksamhet. Det finns ju måtta på hur mycket tack en människa kan säga. Men jag menar att det är tacksamt att vi har en fin familj, att den är stor och att vi dessutom har så fina vänner. Det stärker och det gjorde oss rakryggade och beredda på nästa del i den här berättelsen. Efter branden :2.
Så fick Patrik äntligen prata med en polis. Det tog en vecka att komma fram. Men väntar man på nåt gott så får man äntligen en god nyhet. Vi får tillbaka halva huset när vi är tillbaka i Henningsvær. Härligt. Kändes som vår i luften. Nu ser vi ljust på framtiden. Så i ruset av ett gott samtal firade vi Katarinas födelsedag med att se filmen Tårtgeneralen. Det var också en fröjd. Att få följa ett projekt från ax till limpa ger inspiration. Kunde Hasse P så kan vi. Ja det där var ju massor av år sedan. Vi skulle kunna satsa på en ännu längre smörgåstårta. Det vore nåt! Kunde ha det som en bisyssla medan vi sanerar huset. Varför inte?Dessutom får vi introducera smörgåstårta i Norge. Den blir förstås vegetarisk. Jag befattar mig inte med kött. Kan äta någon normalfångad fisk någon gång om jag slipper tillaga djuret. Sen vi flyttade till laxodlingens Mekka har jag slutat köpa lax. Nåt fyrfotadjur eller nåt med näbb har jag inte ätit sen 1979. Tack för att jag slapp. Så en tårta med träd, gräs och stenar får det bli. Eventuellt garnerad med blommor.
