Author: Lena Lahti

Igår fick vi vatten. Världens trevligaste hantverkare kom hit klockan åtta på kvällen efter en hel dags arbete, med ett stort leende på läpparna och berättade att han försökt få igång fruset vatten på tio andra ställen innan han kom till oss. Det hade misslyckats på alla tio men här ångade han upp det frusna och så kom vattnet. Vilket nöje! Där hade vi tur! Vilket flyt! Nu kan vi både diska och duscha.
Tidigare under dagen hade jag oroat mig för all snö som kom och all vind som blåste. Vågade inte gå förbi huset eftersom jag inte vill se hur illa det går, hur mycket som förstörs där det inte finns någon vägg. Får ont i kroppen av misshandeln. Jag som vanligtvis blir lycklig som ett barn när det snöar. Men nu vill jag inte ha någon nederbörd. Sol och vindstilla är det enda väder som välkomnas!
Gårdagen var också fokuserad på att få prata med en ansvarig polis och för att få höra hur det går med utredningen. Fick ringa många gånger, utan svar,  men fem minuter innan arbetsdagens slut fick jag kontakt. Mannen jag trodde var den ansvarige hade inte den positionen, hade alltså  jagat fel polis. Jakten gav noll. Men i morse innan jag började  undervisa alla barn på klarinett och flöjt fick jag tag på den rätta. Han kunde berätta att de ska undersöka mer och göra fler vittnesförhör, de var inte på långa vägar klar. Men då undrade jag hur länge de tror det tar? Två veckor, säger människan. TVÅ VECKOR!? Hur är det möjligt? Jo, de har andra saker att utreda. Andra saker? Det här är det enda viktiga ! Jag försökte förklara att huset blir så förstört som det står utan väggar och utan stöttor. Men vad hjälper det, att jag pratar om mina intressen. INGENTING! Så där säger väl alla. Vad är viktigare än något annat?
Så där tappade vi modet. I samma slask åkte det positiva tänkandet och tror på att det ordnar sig snart. I avloppet åkte planen på när vi kan flytta hem. I vasken for alla andra planer för framtiden. Nu tror jag det är dags att sätta sig i bilen och köra så långt soppan räcker, där är allt säkert mycket bättre. Det är mycket grönare på andra sidan. Inga långbänkar, inga fiskskallar och inga bråkstakar. Bara underbart och vackert.

Det är kul om man får bajsa. Vi har fått låna en dunk på 20 liter som vi fyllde på hos närmaste granne. Det räcker längre än du tror om man är lite sparsam. Nej, det blev ingen dusch i morse och vi har utnyttjat de toaletter vi sett under dagens promenad. Men nu önskar vi att det frusna tinar upp så vi får hyvla av oss skiten innan vi möter folk utanför familjen i morgon.                                                                                                                   Gårdagen hade en positiv händelse och det var att polisen åbäkade sig hit i enkom för att vi skulle få gå in i vårt hus och hämta mat. Men så hade vi en negativ nyhet och det var att vattnet frös precis efter att vi stekt plättar och tuggat i oss detsamma. Ingen diskning eller fortsatt rengöring av fynd från branden.
Det här behövdes inte för oss. Vi är fortfarande på benen och försöker hålla god min och en optimistisk framtidssyn, men sanningen att säga blev det en harang av svordomar som slungades ut i den stjärnklara kvällshimlen. Blev så trött!
Eller riktigt arg. Men vad hjälper ilska, jo, kan hjälpa mot en massa sjukdomar tror jag. Det onda stängs inte inne utan frigörs och släpps ut där det bäst hör hemma. Istället tog vi en pava i påsen och gick till Hanna. Där satt vi några timmar och samtalade mellan osttuggorna. Det lättade upp alla gråa själar.                                                                                                                 Morgonens frukost blev något dämpad. Försökte njuta av både juice och müsli men nja, inte blev det nåt solgassigt frukostbord med leende vuxna över ångande kaffekoppar. Det var ju ett problem att spola efter morgontoaletten. Patrik hävde sig ner och fick med sig en hink med vatten att rensa avloppet med. Nu är inte havsvattnet heller så klart som man kan önska. Dels har det varit brand i vårt hus så det flyter omkring träbitar och annat smått, dessutom är det skreisäsong så vattnet är fyllt av fiskrens. Det duger att spola med, men inte mer.
Imorgon vill vi kunna öppna en kran!

 

 

Har tappat räkningen på hur många gånger jag ringt polisen idag. Ville veta hur läget är och så ville jag komma in i huset och rädda lite mat ur kylar och frysar. Först hade de inte tid att svara och sen hade de inte tid att komma. Hur läget var det hade de inget svar på. Jag kommer att höra av mig i morgon.                                                                                                    Det är inte mycket att tillägga om vårt väntande. Suger energi. Bedövar entusiasmen i oss och färgmättnaden går ned några hack. Kan vara på plats med en glad överraskning. Välkommen! Det ska helst vara nåt som för processen framåt eller en sjutusan till underhållning i form av levande själars glada upptåg. Det är kanske lite väl mycket begärt, jag vet. Men om det är lättuppnåeliga drömmar  är det inte nån större vits att sitta här och önska. Hoppades att biografen skulle visa något bra i helgen. Det gör de : “Utøyafilmen”. Men tyvärr, det funkar inte den här helgen. Tror den är för tung just nu. Nej, jag går ut så får jag gå in och då har ju redan två saker hänt. Räknar aktiviteter…

Så går en dag och jag tycker alla liknar varandra. Säg finns det flera som känner så, jag undrar ibland. Det var några strofer från någon slagdänga på sjuttiotalet, tror jag. Nu börjar alla dagar likna varandra. Det är inte mitt idealliv. Tycker mer om när alla dagar är olika. Kanske därför jag inte sökt mig till “åtta till femjobb”. Eller så har jobben inte sökt sig till mig. Vet inte vilket? Men nu har det gått två veckor sen branden. Den släcktes nån gång mellan fem och sex den fredagen. Vi trodde förstås att vi skulle vara i ett annat läge idag. Huset skulle vi fått tillbaka, utredningen skulle vara klar och arbetet med att sanera skulle ha startat. Så vad gör man? Åker till Bahamas en vecka och fixar brännan. Ja, en del kanske har den möjligheten men här var det mera knapert. Så jag tror vi försöker uppmuntra varandra, kanske söker vi upp någon människa som får oss att för en stund glömma verkligheten eller så sätter vi oss i en bil och kör tills soppan tar slut. Ni kommer att få veta vilket…

Ja man ska inte gratulera den här dagen, det är ju nästan lika dumt som  att gratulera på världshungerdagen, sa någon i etern. Vi få jobba på, det finns fortfarande mycket kvar att göra för att vi ska bli jämlika. Är i alla fall imponerad av metoorörelsen, den har gjort skillnad. För egen del gjorde jag inget för jämlikheten idag, jag arbetade med vår hemsida och fortsatte rengöra bilder och cd-skivor, funna i rivningsmassorna. Det går framåt. Spännande är det och jag gläds över varje fynd som inte är förstört. Försöker torka en kalender från 2016, det ser lite tveksamt ut men det ska nog ordna sig                                                                                                                .                                                                                                                                                   En gång på nittonhundratalet bodde jag och Annika på en husbåt i Stockholm. Det var sen höst när vi flyttade in. Primitivt boende men vi hade i alla fall tak över huvudet. Vi mådde illa bägge två av det gungade hemmet, värst var det för Annika. Sjösjuka kallas det. Båten låg ankrad vid ett båtupplag granne med Gröna Lund. Eftersom vi inte hade toalett fick vi sätta oss under båtarnas presseningar på land och uträtta det som behövdes. Vatten hämtade vi i dunkar på butiken.  Det blev en rejäl vinter och snörekord. Vi hade lovat killarna som ägde båten att vi skulle skotta taket om det blev mycket snö. Det blev inte så mycket före jul och så vi åkte hem till Norrbotten och Ångermanland för att fira julen. Efter en vecka eller två var firandet över och vi åkte tillbaka till storstan. Nu var det väldigt mycket snö och när vi  kom till kajkanten hängde båten väldigt märkligt. Halva båten låg under vatten och resten var ovan vattenytan. Vi började dra i tåtarna men det hände absolut ingenting. Så då började vi grina. Vad gör man?  När vi lugnat ner oss en smula och tagit oss till nån kompis som bodde på fast mark, ringde vi killarna. De var på party i Härnösand och förstod inte vad vi sa. Så första samtalet slutade med att Kennet sa: – Fy fan vilket skämt! Sen la han på. Vi fick ringa upp flera gånger innan de tog oss på allvar. Både jag och Annika har förträngt mycket av historien men vi minns att killarna blev  arga så vi drog oss undan. Vet att de ordnade med nån länspump och lyckade få båten att flyta igen. Vi var inte längre aktuella som hyresgäster i alla fall. Våra ägodelar lades upp på kajen och vi hämtade hem lite i sänder. Färdades med tunnelbana och buss. Isiga frusna lakan, täcken, kuddar och kläder såg ut som stora textilskulpturer. Folk tittade väldigt intresserat. Noter, böcker, husgeråd och allt annat man samlat på sig efter att ha bott hemifrån i fyra år fick vi också med oss. Vi torkade och tvättade men vi fick slänga allt elektriskt. Allt av papper blev lite vågigt men det har vid det här laget jämnats ut. Så med den erfarenheten i minnet torkar jag det jag hittat i pappersväg. Efter några decennier kommer det ju att ha plattats ut.

Dagen har också bjudit på ett möte med försäkringsbolaget. Så nu vet vi mer om vad som gäller och hur renoveringen går till. Men det är inte dags att börja än. Polisen är inte klar, de utreder vidare. Vi hoppas att de är färdiga i morgon, fredag. Det skulle innebära att vår helg blir ett nöje annars blir det ett fortsatt väntande. Naturligtvis är det viktigaste att vi får veta varför branden uppstod och så länge svaret dröjer måste vi bara stå ut med väntan. Ingen jobbar väl övertid men det är min dröm att utredningsgruppen gör det ikväll. Önska kostar ingenting. Kvinnodagen var präglad av män. Polismän, brandmän, försäkringsmän, elektrikermän och så våra två hundmän och sist men inte minst min bästa man. Men dagen till ära tycker jag ändå att min önskan är viktigast: GUBBAR JOBBA ÖVERTID, DET ÄR JU ÄNDÅ 8 MARS!

 

Jag vaknar väldigt tidigt. Tankarna har en fantastisk hastighet. Både igår och idag ser jag en bild när jag vaknar. Den fina kossan som Kasper gjorde på lågstadiet av papier mache. Det var en relief byggd på kartong. Av all väta under skapandet hade den böjt sig, så det hängde inte plan på väggen som planerat. Men den var så fin! När jag satt vid mitt ljusbord i ateljén hade jag den precis i blickfånget. Det ljusbordet var lämnat åt sitt öde när grävmaskinen gjorde sitt och väggen framför försvann den också. Stackars kossa! Så när jag ligger där och saknar kon kommer ju alla andra saker upp. Jag har ett bildminne. Så blev jag varse att Kasper också gjort gula pilar i trä, det var på mellanstadiet. En sån hängde också där på väggen vid sidan om en vacker bild på Patrik som jag själv tagit. Det var många inramade bilder som försvann. Ett fiskebruk från Vardö, porträtt på olyckliga människor till en utställning om miljöförstöring och kartonger med bilder från en tangoorkester på turné i Finland, moster Annas begravning…

Men inte bara minnen utan också mina fantastiska arbetsredskap, scanner, skrivare, hårddiskar, tangentbord, ljusmätare, mörkrumsutrustning, fotopapper och bläckpatroner för tusentals kronor.

Konstaterar att det har varit ett olycksbådande halvår. Det började i september då jag tappade min fina nya kamera i golvet med ett splitternytt objektiv på. Objektivet klarade sig men inte kameran.              I november körde jag från Leknes och hemåt efter en fantastisk kul dag hemma hos Gine och hennes vänner, då jag plötsligt känner att jag kört ner i en grop i vägen. Den var  så djup att bilen blev förstörd. Fick lämna den där över natten och Patrik fick hämta mig.  Senare visade det sig att fjäderben, drivaxel, hjul och spoiler var helt mosat. Så gick en hel månad med ivrig korrespondens mellan mig och en handläggare på Statens vegvesen. Jag var helt övertygad om att det inte kan vara möjligt att jag ska rå för att bilen gick sönder på en statlig väg. Det kändes till en början hopplöst men efter en månads skrivande fick jag beviljad ersättning av vegvesendet. TACK!
Så strax före avresan till Island, typ för en månad sedan,  skulle jag överlämna ett kuvert med 500 kr till vår granne och göra mig oskyldig. Vi gick ut med hundarna och jag hade kuvertet i en påse med en burk honung. När jag lämnat honungen dit den skulle, la jag kuvertet i fickan. Så knackade jag på hos grannen och precis då upptäckte jag att kuvertet var borta. Så började en vandring i mörker och kyla på jakt efter  500kronorskuvertet. Men varken jag eller Patrik hittade det. Så nästa dag gjorde jag ett nytt kuvert och så var saken biff. Nu så här efteråt tycker man att 500 kronor är en fis i universum. Vi har lite andra proportioner  på kostnader idag.                                                                                Dagen före den förskräckliga branden tappade jag väskan, eller rättare sagt lämnade jag väskan på perrongen på Arlanda. Väskan med allt viktigt så som pengar, pass, kamera, vantar, mössa, läppstift, kalender, penna och sånt. Men det är  en solkskenshistoria för väskan kom ju tillbaka. Hur som helst ökade ju pulsen, blodtrycket steg och under en timme var det panik.

Ja, så brann det som sagt och det är ju ingen solskenshistoria i nåt avseende. Eller det är det ju, eftersom ingen blev skadad och huset står där men solsken och skolsken… Nå, idag hade polisen och brandkåren sin tekniska utredning i huset. Nu när allt är borta av rivningsmaterial och inredning syns tydligt var det brunnit och det ser ut som att det var i ett rum där vi förvarade träspill från renoveringen, som vi skulle använda både att elda med och till inredning.                                               Trots att det körts lastbilslass i parti och minut från det som revs av vårt hus, låg Noomis fina ylletröja från Island plötsligt så fint på marken vid husknuten. Det var ju en fröjd. Av alla ylletröjor som låg i rummet som nu inte finns,  så var i alla fall en tröja kvar oskadd.

Den här texten kan ju verkligen låta som nån monolog på tema: tyck synd om mig. Det var inte meningen, det är ju synd om alla människor nån gång då och då, en del har det inte alls bra. Men det är ju det man önskar, att alla ska ha det bra. Någorlunda bra.

Igår när jag pratande med min kompis Monika berättade hon om ett samtal hon hade med sin sambo, om min blogg och att jag skrivit  så positivt om alla vänliga själar runt oss och hur tacksamma vi är över alla människor som hjälper till. Då svarade han: – Ja, det går över!
Det kallar jag humor och det är säkert sant, för när vardagen kommer så är man samma skit som innan allt hände. Kan förstås ha som ambition att bli mer ödmjuk i framtiden. Hur som helst hoppas jag att vardagen snart är tillbaka!

Det var jämförbart med ett långlopp, kroppen var helt slut av anspänningen, att se delar av mitt hus lastas på flak och sen skickas till soptippen. Vem vill vara med om det? Jag rekommenderar annan aktivitet om du själv kan välja. Dessvärre hade jag ingen valmöjlighet. Nu står mina fynd här och sakta men säkert ska jag ta vara på det som finns och i bästa av världar kan jag få behålla en massa minnen.

Medan mina minnen torkar har jag ordnat med bilder till polisen. Igår passade jag på att fotografera våran vägg som vätter  mot Hans fiskebruk. Den fick vi ju bygga om när de hade knuffat in väggen några decimeter. Så innan skreisäsongen började i år var väggen vit. Nu är den BLODIG. Ja, ni ser hur det ser ut på bilden. Skulle direktör FISK eller tjänsteman RISK acceptera att deras husvägg hade blodats ner av sin granne. Skulle inte tro det, men här är den allmänna uppfattningen på kommunen, att vi ska gilla läget. Så kan man tycka att vi har annat att tänka på och ska skita i blodiga väggar eller för den skull en sjö av vatten, blod och fiskrens som ligger nån decimeter upp efter väggen. Men jag tycker inte att vi ska blunda. Varför ska vi bli behandlade så här? Jo, det beror på att vi inte är med i samma nisseklubb, eller att vi inte slickat rätt anus vid rätt tillfälle. En del kanske skulle prata om korruption men vi har fått veta av en chef på kommunen att det ordet inte får nämnas. Så det tar vi inte i vår mun. Vad kan man säga? STÄDA VÄGGEN!

Så kan jag också passa på att nämna några ord om Patriks besök på kommunkontoret idag. Mötet var bokat långt innan det brann och det handlade om att få färdigt alla papper för att få bygglovet klart. Det här är en lång historia. Vi har ju gjort ett fatalt misstag när vi började renovera vår brygga: vi pratade med kommunen. Alla andra pratar inte med någon och bara bygger om. Så här sitter vi nu i en pappershög som är gigantisk. Det intressanta är att ungefär under samma tidsperiod har vi sökt bygglov i Umeå för en liten stuga på 36 kvadratmeter i strandskyddat område. Handläggaren på kommunen har varit hjälpsam och tillmötesgående och nu är vi nära ett godkännande. Dispens på strandskyddet är klart, så om en vecka eller två är vi i mål. Här hemma i Norge har vi varit under ständig bevakning. Vi har blivit stoppade för allt och inget medan andra i byn bara har byggt  hejvilt, och blivit godkända för både näringsverksamhet och uthyrning av rum utan några som helst papper.  Nu har vi ytterligare en sak hos kommunen i Norge eftersom vi har haft brand i huset. Man kan tycka att det skulle ligga någon empati i folk som ska hantera olyckliga ärenden, men vi fick besked om att det säkert tar en månad innan vi får tillåtelse att bygga upp det som är borta. Alltså måste de har arbetsbrist på kommunen. Ingen annan söker om tillstånd. Så allt i pappersväg de kan krama ur de där idioterna till svenskar, som kommit hit och skuldsatt sig över öronen för att rädda en brygga från undergång och skapa sin dröm, det ska de bara ha.

Jag drar väl hela soppan när jag nu är igång. Grannen köpte sin brygga och startade fiskebruk och uthyrning av rum inom loppet av någon månad. Där var det inte tal om bygglov. Riksantikvarien var heller inte något de behövde förhålla sig till. Medan andra inte får ändra något på fasaden utan att söka tillstånd kunde de här smacka in både dörrar och garageport utan någon som helst pappersexercis. Inte heller krävdes någon brandprojektering. Så visade det sig att de plötsligt fått igenom en bruksändring på bryggan. Det var ju intressant. Vi hittade deras papper på nätet och har nu skickat in detsamma gällande vår brygga till kommunen. Så kunde allt lösas lika enkel för oss som för grannen. Men inte. Kommunen meddelade  att det inte går att bara ändra hur som helst, vi måste igenom hela processen med bygglov och allt. Att grannen kan klara sig utan hela processen beror på att de  har en annan handläggare. Vad betyder det? Att olika handläggare har olika regler att följa? Vi har alltså FEL handläggare? OTUR! Ja, men då får vi väl byta handläggare då. Ok. Då satsar vi på det.

I morgon är det en helt ny dag och vi ser fram emot den. För den här dagen var inte månadens bästa.

Så godnatt och så ser vi fram emot en god morgon!

 

Helga vilodagen

Ja så var den helgad. Vilken dag. Den längsta sen jag var tio år. Minns ju söndagar, sommarlov, jullov och påsk, hur oändligt långa dagarna kunde vara. Jag läste, lekte, hälsade på gamla människor, cyklade, åkte skidor, läste, sjöng, spelade, och dagen tog aldrig slut. Igår upplevde vi samma sak. Dagen var ljus och kall. Började bra med hundpromenad och träffade en ny bybo som vi fick en trevlig pratstund med. Hem och njöt en lång frukost med söndagsintervjun på P1. Fick höra ett samtal med en intressant kvinna som bott i Bagdad på sjuttiotalet, varit ambassadör och diplomat och som dessutom är arabist. Bara en sån sak. Ja så gick minuterna. Skrev nåt viktigt papper, läste, löste korsord på norska ( kallas hopplöst projekt), stickade en mössa tre gånger eftersom den blev för liten hela tiden, lagade mat, åt, tvättade, diskade, rastade hundar, pratade, läste, stickade om eländet, gick husesyn, åt, lyssnade på mer radio, pratade i telefon tills ingen svarade mer och till slut kom kvällen. Härligt att få avsluta årets förhoppningsvis längsta dag. Hade vi varit i det vanliga livet hade vi förutom allt jobb kanske klätt på oss och tagit fram snöskorna och gått en liten fjälltur. Men nu har vi ju semester- och  disputationsfestkläder med oss. Inget som är nog varmt för tre timmar utomhus och framförallt fel skor.

Idag är det måndag. Tack för det. Vardagar är fantastiska. Inga förväntningar bara det vanliga slit och släpandet och konsten att göra det trevligt. Nu skiner solen och det är fortfarande kallt. Det positiva i kylan är att vår mat i kylskåp och frysar kanske inte blir förstört. Det är ju värdefullt. All skrei, alla egenplockade bär, allt hembakt surdegsbröd och bullar. Det lever vi länge på och kan dessutom ta med till nära och kära när vi åker på besök. Så fortsätt med kylan bara. Blommorna är ju döda sen säkert en vecka tillbaka. Stackars! Jag är så kär i mina blommor. Har dessutom en svaghet när det gäller blomster, finns minsta lilla liv så får de stå och krya på sig. Det kan ta lång tid. Blommor som vanligt folk slänger när de inte blommar längre de får leva så länge de orkar hos mig. Med lite tur blir de starka och fina.

Bla, bla, bla, bla…

När jag satt och skrev som bäst om blommor och vilodagen så ringde Patrik och sa att nu är de igång med att sanera utanför vårt hus. Så jag hoppade i skorna och stegade hem. Där var grävmaskinen i full gång. Hjälp! En polis stod där och bevakade så honom tog jag kontakt med. Vilken stjärna! Det var inte bara han som var det visade det sig. Grävmaskinisten var också så hjälpsam. Så fort jag såg en CD-skiva eller nån bild eller nåt annat som gick att rädda stoppade han grävandet. Jag stod där i fem timmar. Räddade massor av cd-skivor med bilder på. Så nästa steg är att det går att rädda bilderna från skivorna. Nu finns hopp!

Räddade en del fotokopior, en passepartoutskärare, en del diabilder och en kalender. Fick se massor av tyg och garn åka i soporna, min färgskrivare, min ljusmätare, inramade bilder och kläder. Farmors soffbord, mammas bäddsoffa, köksbordet från barnens farfar och skrivbordslampan från mormor och morfar. Jag registrerade alla saker och tänkte att det kunde ha varit mycket värre.

Var också in i huset med den sympatiska polisen. Det gick bra. Ingen angenäm syn men det var inte värst. Vi har ett fantastiskt vackert hus, så fint inrett med enkla medel, Det mesta är där och ser nästan ut som vanligt. Blev ledsen över att den fina bilden vi fick av Andreas i somras var trasig, scannern likaså, en massa saker i min ateljé. Men med hjälp av våra snickare som kom dit på slutet, lyckades vi rädda alla mina negativpärmar. Fatta lyckan! Vi fick också rädda de kvarvarande bilderna från väggarna, fotografier i kartonger och en oljemålning.

Jag frös något så fruktansvärt, det var en kall vind. Men det var omöjligt att lämna platsen förrän de var färdiga för dagen. När klockan var tre fick jag ta med mig lite mat från kyl och frys och lite kläder.

Nu är jag helt slut. Det känns fantastiskt att det gick att rädda så mycket trots att det låg där ute i en hög av trä och bråte från brandsläckningen. Allt som de var tvungna att riva för att släcka elden är nu borta. Vi går in i nästa del, brandteknisk utredning och försäkringsbolagets besiktning. BRA!

Nu kan jag andas bättre, när allt detta är gjort. Nu hoppas jag vi snart har möjlighet att komma in i rummet där alla instrument och en hårddisk med bilder ligger. En hårddisk är borta men den andra ska vara där. Önskar också att ett fönster snart blir stängt, men just nu kan man inte gå in där, det är alldeles för osäkert. Så nu får den delen av huset stöttas upp och sen tar vi nya tag.

Kan bara säga att gårdagens långsamhet står i total kontrast till dagens utgrävning.

Livet är spännande!

På fredagkväll flyttade vi. Nu bo vi på solsidan igen, har fått låna ett fint hus av några väldigt empatiska människor som inte kommer förrän till sommaren. Men vi ska inte bo här så länge. Tänker att vi får komma hem om nån vecka. Det låter väl rimligt.
Vi har sovit gott trots dunkadunka halva natten från nån restaurang på andra sidan, som avlöstes av fiskebåtarnas dunkadunka vid femtiden. Men nu har vi vant oss vid ljuden. Sover gott!

Vi har dock inte vant oss vid en synnerligen otrevlig granne. Det borde vi gjort, och jag tror på mänskligheten och att ont kan bli gott. Nu verkar det ta tid för den här tjommen att bli nåt annat än det han är. Han vi kallar honom så, har ett fiskebruk och förra året staplades fiskekaren mot vårt hus så när säsongen var över hade väggen tryckts in nån decimeter. När Patrik ringde och undrade hur vi skulle lösa det svarade Han att det var vårt problem eftersom det är vårt ansvar att se till att väggen tål allt som deras verksamhet kräver. I så fall borde vi väl fått en specifikation på vad som krävs?  Vi anmälde det till polisen som till dags dato inte har gjort ett dugg åt saken. Eventuellt är anmälan slängd och därmed glömd. Vi kontaktade försäkringsbolaget men de hade väl nåt undantag i försäkringen som gick att gräva upp ur den berömda skjortärmen eller så var besiktningsmannen kusin med nån viktigpetter i nån specialnisseförening, så det blev inte en krona där. Så istället för att lägga mer tid än nödvändigt på specifikationer, klubbar och nissar byggde vi om väggen med vetskapen om att det är vårt ansvar att stå emot eventuella skador från fiskebruket. Vilken fisksoppa!

Nå, på fredag var Patrik till vår brygga och ser att fiskebruket gör: FAVORIT I REPRIS. De har nu staplat fiskekar mot vårt hus, igen. Trots att våra papper (som den förra ägaren av fiskebruket fått kommunen att godkänna ) säger att det inte är tillåtet att förvara något eller parkera fordon på den sidan mot vår brygga, gör Han om det igen. Patrik skrev ett mail och påminde om tingslysningen, där det står att det  inte är tillåtet att lagra något mot vår brygga. Då ringde har upp och utbrast: -Vi har rätt, enligt vår advokat,  att placera vad som helst hur vi vill och att ni kan köra slalom om ni behöver lassa eller lossa något! Och alla säger att du är den största HÄSTKUKEN i Henningsvær!

Klick så var samtalet avslutat.

Vad ska man säga? Det känns en aning oprofessionellt att uttala sig på det viset. Men det kanske ger en bild av hur det hela ser ut.Så nu hoppas vi att fisken tar slut så han snabbt får packa ihop sitt och dra för det här året! Vi har lite annat att lägga energin på än socialt begränsade människor med aggressiva beteenden.

Igår körde vi till Leknes och lite längre än så. Gjorde nåt som vi sällan tycker vi har tid med, hälsa på folk. Vi var till Astrid och Oddjo, njöt av det fantastiska rum som nyss blivit klart, som ett kyrkorum fyllt av fjäll och hav. Vilken natur! Där satt vi i timmar och njöt av platsen och folket. Det var en perfekt batteriladdning. TACK!

Tänkte på vad det gör med psyket att vara bland fina människor. Det är terapeutiskt. Minns när jag för hundra år sen gick på familjerådgivning utan familj men med eventuell rådgivning. Alltså gick på samtal för att stå ut med en separation. Det var inte det bästa av samtal men det var gratis och bättre än inget samtal alls. När kuratorn skulle ta semester undrade hon hur jag skulle klara ett uppehåll på fem veckor. Jag sa att det går bra, jag har ju kompisar att prata med. Då undrade hon om jag inte var rädd att trötta ut mina vänner med att prata om mig själv. Det var det sista jag hade väntat mig att hon skulle säga. Jag trodde det var det man har vänner till, att dela sitt liv med.Jag är av den typen att jag gärna pratar om mitt privata med vänner, dessutom tycker jag om att prata. Har inte förmåga att lösa allt själv. Är kanske rent av dålig på det. Behöver ofta formulera tankar med min omgivning. Men så är det väl för de flesta. Sen tycker jag inte att det är någon belastning om någon i min omgivning delar sitt inre med mig, även om det är tungt och hopplöst. Det är väl därför vi bor så många på det här klotet. Vi är väl beroende av varandra? Men att för den skull bara vända andra kinden till går ju inte hur länge som helst. Den där kinden blir ju väldigt sårig och misshandlad efter några år. Hur man än försöker kommunicera så går det ju inte alltid att lösa på direkten. Människor som har stort behov av att visa sin makt och trycka ner sin omgivning måste ju uppfostras. Vi ska väl inte backa utvecklingen. Är det någon som önskar oss tillbaka till slaveriet? Storpåvarna får slappna av. Vi är väldigt lika, en del kan kommunicera och andra är bra på att slå men till syvende och sist ska vi alla äta, sova, kissa, bajsa och eventuellt nåt mer. Det är det som kallas för LIV. Inte så himla märkvärdigt, fort går det och så är det en bergochdalbana. Eller…

 

Japp! Nu har Patrik fått komma in i huset. Jag är så glad att jag slapp se eländet. Men när han ringde efter besöket påväg till jobbet så hade han sin vanliga röst, talade sammanhängande och lugnt. Alltså det var ingen kul upplevelse men det kunde ha varit värre, sa han. Nu vet vi att många av våra trettiosju fönster på våning två och tre är trasiga. Men han har nu säkrat de så att de inte står och slår. Sen är ju mycket annat trasigt bland annat mina fina scanner men sen vet jag inte vad av allt annat. Lika bra det! Men det var inte den värsta röklukten, det är ju också bra. Kanske saneringen interiört går att få till. Det är så märkligt att jag kan vara så positiv ? Men jag har ju jobbat med att inte hänfalla åt allt elände utan försökt blanda upp skiten med lite gott och vackert. Det blir mest troligt mindre bitterhet och färre depressioner. Eller det blir som det blir.

Hur som helst började det röra på sig tack vare försäkringsbolaget. De påtalade vikten av att inte ödelägga mer än nödvändigt och därför blev vi insläppt. Nu vet vi också att det ska säkras upp och undersökas nästa vecka och om planen håller kan vi vara igång på torsdag. Det känns som om jag pratar om en månad framåt. Känslomässigt är det en månad dit. Med andra ord kan jag glömma att få tag på mina instrument   till på tisdag. Ännu en spännande dag som musiklärare väntar. Tjoho!

Så har jag börjat städa ut oss ur Kristin och Paulas hus. Vill att det ska vara så fint som möjligt när vi låser dörren . För i morgon kommer de hem och då ska det helst inte finnas ett spår av oss. De ska känna att de kommer hem och inte hälsar på hos Lena och Patrik. Men jag är för det mesta en bra städerska. Sitter i generna. Ja det gör det på folk från fattiga familjer. Kommer från de bästa av världar men utan både piga och husa. Det var dessutom fara för liv att bli sedd som en knapsu så jag är helt övertygad om att det är kvinnorna som dammat, skurat och fejat. Mycket av den varan blir det för att röja alla misstankar om fattigdom. Det är en gyllene regel i hela världen, om möjligt ska de inte kunna lukta sig till min klasstillhörighet. Utifrån mina besök bland de bäst ställda i samhället kan jag säga att det luktar skit och girighet i många fina hem. Spännande! Ja jag håller med om att det inte är kul att städa och att det känns viktigare att göra andra saker i livet. Visst men om alla tog hand om sin egen dynga så skulle fler människor få göra just det: andra saker i livet än städa. Nu är det så illa ställt att en massa folk inte bara ska hålla undan sin egen skit utan dessutom ska de gno och piffa i andras gegga. Det är ingen rättvisa! Nej, men det skapar ju arbetstillfällen. Vilken tur! Nu är jag ironisk. Tror på en annan arbetsfördelning och en annan penningfördelning och en annan inställning till medmänniskor och en annan inställning till sitt ego och ett större engagemang till miljön.

Så här kan jag nu sitta och rapa i brist på bättre sysselsättning. Nej, det duger inte. Städar vidare, packar ihop, går ut med hundarna och sen jobbar jag vidare med en hemsida med övertygelse om att det är viktigast just nu. Under tiden rör sig molnen, en solglimt får tränga igenom, en örn svävar förbi, stilla i luften, snö på fjällen och fiskebåtarna drar upp skrei. En helt vanlig dag.

Sol! Det gör dagen vacker och så får vi energi igen. Däremot fick vi inget samtal om polisens arbete. Jag körde till Svolvær på morgonen och mötte först en grävmaskin och sen sex lastbilar. Perfekt tänkte jag, nu ska det sättas stöttor under huset och så ska polisen börja jobba på plats. Ringde till Patrik och förberedde honom att gå dit och be att få rädda det som räddas kan. Men när jag kom tillbaka efter mötet på Kulturskolan så var det inget nytt. Ingen grävmaskin, ingen lastbil, ingen polis. ALLT STÅR STILLA!  Tack och lov har vinden stillat sig.

Blev så glad över att träffa kollegorna på Kulturskolan som var peppande och kärleksfulla. Jag sa att jag börjar älska hela mänskligheten efter branden. Det är så mänga fina människor runt oss nuförtiden. Jag brukar vara snabb på att döma ut folk för att de är snål, rasistiska, miljöhatare, vapenivrare och allt annat galet som jag inte tål. Plötsligt träffar jag inga såna bara den där otroligt kärleksfulla typen. Fantastiskt!

Så fick jag träffa Vibeke och hennes vänner och tack vare Vibeke fick vi sälja vår båt. Den sjönk för ett år sen, fastnade under kajen när vattnet steg. Det var ett perfekt sceneri för alla som satt i solen på andra sidan hamnen och de njöt av föreställningen tills båten hade sjunkit klart. När allt var färdigfilmat och lagt ut på sociala medier, då kontaktade de oss. VI fick upp båten med en stor kranbil och sen skulle den repareras. Som ni säkert förstår fanns inte obegränsat med tid så den är fortfarande ett projekt. Nu fick vi en liten känsla av att vi kanske inte skulle få så mycket tid över till båtreparationer så nu får någon annan den äran och vi slipper bli stressad av att båten står och väntar. Skönt! Vibeke gav oss en stor flaska av nåt som jag inte provat förr. Spännande! Så vänligt!

Ja vi har så många vänliga att prata och skriva med, det lättar upp stämningen! Jag sitter och äter bönor och tänker på vad som hände i torsdags, ett dygn FÖRE BRANDEN. Vi hade precis landat på Arlanda efter fantastiska dagar på Island och skulle ta tåget när vi träffade Amanda Kernell. Jag fick äntligen tacka henne personligen för den fantastiska filmen Sameblod. Ja, jag har träffat henne förr så jag anföll henne inte, men ibland gör jag sånt också. Hur som helst stod vi där och pratade och så kommer ett meddelande om tåg som kom in på spår 1 och spår 2. Men under samtalet såg vi inga tåg komma så jag sticker ut huvudet ur den där glaskuvösen mellan spåren och ser att det står tåg inne men långt ifrån oss. Så jag bara sliter tag i resväskan ( modell äldre med hjul) och säger -Tågen står där! Så sprang  jag ut. Patrik hakade på och mest troligt rusade Amanda till det andra tåget. Lyckliga över att hinna med, rullar tåget och då får jag panik eftersom jag inser att min axelväska var kvar i kuvösen. Jag drog inte i nödstopp utan  började direkt söka något telefonnummer att ringa. Patrik gjorde samma och det tog en evighet innan nästa station dök upp: Upplands Väsby. Väl där hoppade jag ur och fortsatte ringa. Patrik åkte vidare eftersom vi hade planerat att träffa barnen, så var det nog om en uteblev från det roliga. Så där stod jag utan vantar, mössa, pengar, pass, glasögon, dator, kamera och lite smått och gott som finns i en väska. Mitt i stressen tänkte jag : hur svårt kan det vara i den övervakande tid. Det är ju kameror överallt och det kryllar av folk som sitter och stirrar på folket som åker fram och tillbaka. De går väl bara och tar hand om väskan tills jag kommer. Ringde SL, Svedavia, nåt tågbolag som jag inte minns bokstavskombinationen på och nåt annat bolag som samlar allt som folk glömmer och fick ingen hjälp, så då började jag ringa runt ett varv till och fick till slut en vuxen människa i luren. Hon sa först att de inte har med det att göra och jag sa att jag vet men nu har jag ringt alla och ingen har med saken att göra så jag tar ett varv till. -Ok, vänta, jag ska kolla en sak, sa hon. Jag väntade och frös. Efter en LÅNG stund var hon där igen och talade om att jag hade tur. Väskan står i biljettförsäljningen  på Sky City. TUESN TACK! Åkte dit och fick väskan, allt var kvar. Där började den goda tiden med goda människor runt omkring oss. Jag berättade hela historien för barnen lite senare under middagen och la till att nån hokuspokustant för länge sen sa att jag hade så vackra änglar runt mig. Så de jobbade väl idag eftersom jag fick tillbaka väskan.

Ja sen har änglarna jobbat igen, uppenbarligen. Alltså inte vet jag vad som finns och inte. Får mest ångest av att tänka stora tankar av andlig karaktär. Men om ifall så är det ju märkvärdigt. Nu sitter jag i de fina människornas hus, ja, Kristin och Paula och de har änglar i huset. Så plötsligt var jag omringad av änglar i olika material som glas, keramik och trä tror jag. Vilket sammanträffande. Ja om de nu finns, alltså de andra änglarna. Inte vet jag men nåt vänligt surrar omkring helt klart.

Nu är frågan om jag ska fortsätta jaga polisen? Antagligen har de gjort ett stort svart kryss med feta tuschpennan över mitt namn på stationen för att varna varann om ifall att jag ringer så slipper de svara. Sån fruktansvärt tjatig människa. Ja jag håller med. Det är precis min bild av mig själv, och den är inte angenäm men vad skulle ni själv gjort i min situation? Sett på TV och peta näsan. Nej, det tror jag inte ett ögonblick på. Man gör ju så gott man kan.