Blog

Värmen håller i sig. Semestern är slut, åtminstone för de som skulle börja bygga upp vårt hus. Har inte noterat någon verksamhet, de lyser med sin frånvaro. I och för sig kan jag förstå att de tar ut all sin övertid den här veckan. När kommer den här värmen tillbaka? Det känns sällsynt. Jag njuter.
Vi har badat vid lågvatten på en liten sandstrand omgiven av höga fjäll. Ensamma på stranden. Vilket lyx. Ingen trängsel. Dessutom kan hundarna springa och simma hur de vill utan att skrämma livet av barn och vuxna. De har en väldig fart, så det är bra att hålla sig undan. Man kan bli omkullvält även som stadig vuxen.

Det är något av det bästa jag vet, att bada, se vatten och höra vågor och annat skvalp. Har fått det av mormor, mamma och farfar. Mormor älskade att doppa sig i havet , Bottenviken, vid finska gränsen. Mamma badar bara det inte är för kallt, för höga vågor eller bråddjupt. Men ingen sommar utan havsbad, är mammas devis.
Farfar badade isvak. Vet inte om det var ofta förekommande men jag minns ett bad i en finsk paradissjö. Friskt! Vet inte om det hade blivit nåt bad om det inte varit så många tävlingsinriktade män med vid samma sjö. Många dopp blev det.
Här i Lofoten badar många på vintern. Jag har också anammat kulturen. Det är ett elände. Kallt är bara förnamnet. Det är inget fusk med bastu innan doppet utan av med kläderna på stranden och sen ner i havet. Men efteråt är det en lisa för själen. Att stoppa ner fötterna i en plastbalja fylld med en varmvatten från den medhavda termosen, det är rening och energin strömmar. Man blir liksom genomsköljd och frisk invärtes och ut. Allt illa har stannat i vattnet och kroppen liksom förnyar sig. Ja, det är svårt att övertyga skeptiker men det är värt att prova.
Nu är det inte kallt i vattnet. Tror det är  +18°, det är fint. Dessutom är vattnet klart. Du ser allt på botten. Krabbor, fiskar, eremitkräftor, sniglar, snäckor, maneter och annat märkligt liv. Jag kan inte studerar allt levande för länge,  då går fantasin i spinn och risken för att rädslan tar över är överhängande. Så jag simmar, tittar lite lagom och trycker ner fötterna i sanden på vägen upp.

Om jag ska flytta någon gång i livet ska det vara till en strand så jag kan gå ut ur huset rätt ner i vattnet året om. Ja, om det inte är is förstås. Jag kan inte tänka mig att bo varken i södra Norrland, Svealand eller Götaland. Eller för den delen nån sydlig del i nåt annat land. Jag älskar Nordpolen och dess omgivningar. Frågan är om jag kan dela boplats med fästingar. Kanske gränsen går där. Fästinggränsen. Men efter den här sommaren kanske gränsen är flyttad ännu längre norrut?
Nej, nu ska jag ut i den härliga medelhavsvärmen, hänga tvätt, städa en bil som hyrs ut i morgon och kanske måla en bräda. Sen simmar jag med glädje under fjällväggen innan kvällen går mot natt. Plask!

Här är det tvåsiffrig värme. Så definierar man sommarvärmen, en- eller tvåsiffrigt. Det är rimligt. Vi befinner oss 68° nord. Alltså ovan polcirkeln. Så nu är det högsommar, +13° och vindstilla. Solen är inte synlig men enligt väderprognosen ska värmen öka tio grader och solen lysa hela helgen. Det blir hett.
Häromdagen hörde jag åskan mullra. Den höll sig på avstånd så jag behövde inte söka skydd. Jag är också rädd för åskan. Det har jag varit sen tonåren. I barndomen bodde jag ju hemma och tänkte att det där tar föräldrarna ansvar över och bara med den tankens hjälp slappnade jag av. Det som hände under åskväder var att hunden yla, strömmen gick och man skulle avstå havsbad. Minns när vi åkte till Haparanda och handlade och skulle avsluta stadsbesöket med att hälsa på mammas moster Sigrid. Hon var trotjänarinna hos en finare familj sen ungdomen. Så efter en kort sittning i hennes lilla rum gick vi ner till köket för att fika. En av mina favoritsysslor redan då. Men åskan hade tagit strömmen och vi fick åka utan fika. Än i denna dag undrar jag varför vi inte hoppade över kaffe och nöjde oss med saft och kakor? Ibland har vuxna brist på fantasi.
I och med flytten hemifrån vid 16 års ålder kom rädslan smygande.  Vem skulle nu ta ansvar över åskan? Jag läste att risken för att träffas av blixten minskade i  bil. Så där hittade jag en utväg som jag praktiserat hela livet.
När jag fick barn tog jag med mig barnen ut i bilen. Som förälder ska man ju lära sina små hur man hanterar faror. Så där har vi suttit och pratat eller åkt omkring och tittat. Men dessvärre hände nåt när de började närma sig tonåren. De ville inte med ut i bilen längre. Så jag anser att jag misslyckats. Det oroar mig att de inte söker skydd. Men nu har jag inget mandat att styra längre. Så nu sitter jag där ensam. Min man vägrar. Fattar inte varför folk inte är mer rädd om livet?
Sommaren går och jag har funderat på allt man ska göra under denna ljuvliga årstid. En del kan presentera långa listor på vad man ska hinna med under sommaren. Det är böcker som ska läsas, platser som ska upplevas, båtar som ska njutas, människor som ska mötas eller stränder som ska nötas. Jag har ingen lista. Annars gillar jag listor. Men jag tar dagen som den kommer och närmar mig snart slutet på röksaneringen av interiören. Det luktar bättre och bättre.
I min sanering får jag ont i hjärtat av alla bränder som pågår och som tar både liv och hem. Då är ett brandskadat hus och röklukt inget att gnälla över. Bara hoppas att bränderna slocknar och åskan håller sig borta.

Jag hade nästan gett upp. Tänkte att sommaren uteblev det här året.  Det har ju hänt förr. Men igår vände det. Jag vaknade i en dimma, trodde jag. Det var ihärdigt regn, som efter lunch sakta förvandlades till strålande sol och värme. Ja, inte den värmen som södra Skandinavien och norra Sverige har, men varmt så pass att benen får hoppa ur byxan. Å andra sidan verkar det vara så besvärligt för merparten av befolkningen där hetta råder så den värmen kan de behålla. Jag nöjer mig med 23 grader.
Så är det det där med att ta vara på härligheten, fånga dagen, njuta och bara vara. Fullt ut ta vara på alla de 23 grader som bjuds. Det är inte lätt utan semester. Inte helt enkelt med semester heller. Nu har vi inte ledigt men vi får äta frukost, lunch och middag ute. Då njuter jag dubbelt upp av både mat och värme.
Vi äter ute trots att vi inte har någon trädgård, sitter ute på gatan som i storstan med bilarna några meter från fötterna . Känns ungefär som på en gatuservering i Italien. Det är ju inte värst. Vi är en turistattraktion i dubbel bemärkelse, det brandskadade  huset och matbordet nästan på gatan. För allmän beskådan av alla . Dessutom passerar alla två gånger eftersom vi bor i slutet av ön. Dubbel glädje.
Det är helt ok med vandrande folk men fullproppade bussar vill vi gärna slippa. När nu folk är på semester kan de väl få gå ut och andas samtidigt som de njuter av Henningsvær. Men som verkar är det stressigt att semestra med buss eftersom de inte får stiga av och om de kommer sig ut  står bussen på tomgång beredd att lämna vilken sekund som helst. Jag ska inte på bussemester.
Det kommer jag ihåg att pappa varnade mig för efter  en busstur till Paris. Han var glad över att han hade köpt nya gymnastikskor  eftersom han då med lätthet kunde springa förbi alla och komma först i kön till restaurang eller toalett. Annars var det osäkert om han fick tid att äta  eller kissa innan bussen for igen. Ja, jag har lyssnat till hans råd. Ingen bussresa varken till Paris eller någon annan attraktiv del av världen.
Begriper inte varför det är så svårt att bara stänga gatorna för bussar? De kan parkerar på den stora parkeringsplatsen och släppa ut folket. Då blir det mindre trängsel,  lägre blodtryck, gladare människor och friskare luft. Låt oss andas. Frisk luft!

 

Det är en lång färd att ta sig från hem till hem. Jag körde ensam och var efterhand allena på vägen. Ingen långtradare eller husbil att parera , bara jag. En räv såg jag smita ner i diket och en älg stod och vaktade en sjö i motljus. Jag njöt av radion. Inget är som Sveriges Radio P1.
Så fick jag två dagar i Avan med omnejd. Sorterade i  garage och förråd, lyckades till och med slänga en del icke fungerade ting. Inte min melodi att slänga men det slängdes.
Dotter den ljuva fick jag dela kvällarna med och sen kom sönerna med sina fina. Vi tog oss till landet där ursprunget finns och där jag absolut känner tillhörighet. Humorn är helt begriplig och samtalen är livsberättelser från då och nu. Tornedalen!
Vi hade släktträff med en del av den stora hopen. Alla kan ju inte komma. Det är ju så långt bort och semestern är alltför kort. Så är ju livet. Men vi som var där var glada och rörda.
Inte bara det att träffas var märkvärdigt utan också att två farbröder gjorde slag i saken och ordnade med en ny gravsten så att det som skavt blev rätt en gång för alla. Nu är det graverat med den omsorgsfulla farmor överst och den obegripliga farfar nederst. Så ska det få bli. Inte ett öga var torrt när den ena av de handlingskraftiga höll tal om vad det betyder att få stenen rätt och hur världen rasade när hans allt, mamma dog.
Jag har alltid varit släktkär. Inte så att alla i släkten är de käraste men om inte kära så väldigt intressanta. Funderar på varför jag är så mån om släkten och tror att det med en familjs fördel och nackdel att man uppför sig lite hur som helst mot de som är självklara. I det självklara får jag en bild av liv och relationer som gör mitt eget liv både begripligare och än mer förunderligt. Av alla de här farbröderna och fastrarna har jag fått historier och massor av en särskild slags humor, Nu har mina barn och deras käraste träffat en del av de som präglat min uppväxt.
Vi har också njutit av kusinerna sommarstuga med bastu och sjöbad. Simmade över sjön, sjönk ner i näckrosorna, delade vatten med fisk , skrattade med barn och bror. Blev kall, blev varm. En av sommarens finaste dagar.
Men vad är en dag eller två. Det är kort.
Så snart satt jag där igen och styrde en farkost genom Norrbottens skogar, myrar och fjäll. Från 25° for jag mot Atlanthavets 11°.
Huset står kvar, hålet är fortfarande en turistattraktion, mängden av tvätt har minskat och det råder någorlunda världsordning på många kvadrat.
Vi har tack och lov fått besök av kusinen som var min blivande man vid sexårsåldern. Det blev inget med det bröllopet och ingen var ledsen för det. Nu har vi fått umgås lite med nästan hela hans familj och det gjorde ju att släktträffen inte tog slut utan ebbade ut.
Nu väntar vi på fler besök, att bygget snart kommer igång och att sommaren kommer.

 

Jag älskar kalas. Vad går upp mot ett kaffekalas med sju sorter: mormors anisbröd, jitterbuggar, kolakakor, tornedalska bakelsi ( troligen felstavat), chokladbiskvier, kanelbullar och citronkakor från Holland. . Vackert dukat bord med solstrålar som slår i de tunna kaffekopparna…
Mätt och belåten
Inför en födelsedag kan jag fyllas av vemod vid tanken på hur trevligt det skulle vara att ordna kalas med nära och kära. Vemodet handlar om avstånd och att ingen levande själ åker 75 mil för att nån fyller 57. Jag gör inte den prioriteringen. En nyårsafton  beslutade jag i mitt inre att detta nya år ska jag åka till familjemedlemmarna på födelsedagen. Jo tjänare, det blev inte en resa till ett enda kalas. Vad ska jag skylla på?
Å andra sidan är inte avståndet hela sanningen, jag hade ju inte årliga bjudningar när jag bodde i Avan heller. Det var väl som det är med livet, vem kommer ihåg och vem har tid. Orka.
Men nästa år kanske jag bjuder på tårta? Inte bara kaffekalas, kanske  smörgåstårta med en god Cava och sen sötorgien efteråt.
Bästa presenten det här året var i alla fall att polisen meddelade att huset  är tillbaka i vår ägo. De är färdiga med undersökningen efter tre månader, men vad de kommit fram till har vi inte fått veta.
Men nu kan bygget starta. Så har vi kommit vidare till fas 2 i “Efter branden”. Eller är det kanske fas 3. Ja, en ny fas är det i alla fall.

Apropå brand så överhörde jag ett samtal med en knickedick i byn. Det var tal om vad han hade gjort för uppgraderingar på sitt hus för att kunna hyra ut rum. Alltså, utifrån brandsäkerheten. Han hade inte behövt göra nåt, fanns inga krav på det.
“- Det är ju ändå bara utlänningar som bor där så…”
Är han unik med den åsikten om att utlänningar är andraklassens medborgare eller finns det fler män med makt i kommunen som har samma inställning. Man bara undrar?
Man och man, jag undrar. Kvinna bara undrar…

Igår var jag på turné med musiklärarna igen. Det är ett rent nöje!
Men mitt i detta nöje blir jag så irriterad på hur lärare uppför sig under konserter. En av de satt hela tiden och vaktade på en liten kille i dagisåldern. Så fort han rörde med foten på en madrass som låg framför honom på golvet så var hon där och konstaplade. Det var ren tur att hon inte hade batong för då vet man inte vad hon hade gjort. Den stackars gossen hade inte en chans att njuta av konserten eftersom han var mitt ute i ett stridsfält, mot hans vilja var han i krig med storkonstapeln själv. Hopplöst läge.
Önskar att lärare njöt och spred det goda istället för att agera vaktstyrka. Slappna av människa! Njut!
Ja men det är guld värt att även barn i små skolor på vischan får lyssna på levande musik och i alla genrer. Från Pergolesi till Astris S.
För er som inte vet nåt om varken P eller A så är det gammalt och nytt i en spännvidd på 350 år.
När jag landat i hemmet och  fått i mig palten fick jag ett ryck och började söka bilder till en ansökan om att få ställa ut. Kanske helt onödigt ryck men man vet aldrig. Hittade lite bilder, och när de var bearbetade skulle texten skrivas. Det är det värsta. Texten skulle inte vara längre än 3000 tecken. Jag kände att om jag lyckas få ihop 30 tecken är jag nöjd. Men idag ska ju konst helst ha en novell i anslutning till konstverken för att bli tagna på allvar. Jag vill absolut bli tagen på allvar. Begriper inte hur folk orkar, alltså orkar läsa skiten.
Här får ni ett smakprov på en text som jag hittade:
“NN incorporation of aesthetic categories such as the lyrical, the romantic and the cute is about taking the sensuality of photography seriously, and investigating the seductive qualities of a photographic instant. Thus NN treats the photograph as materiality, as a manipulative medium for conveying emotions, and as a socioculturally determined phenomenon in contemporary culture. He brings a slowness to what appears on the face of it to be quickly-consumed commercial imagery (borrowed from advertising, fashion and film). The pictures resist a quick reading, and hold the viewer fast in a visual search which gradually uncovers new layers of both distaste and delight…”
Vad ska man säga?
Jag är intresserad av allt utom text när jag ser en utställning. I princip är det så. Men så är jag heller inte varken intellektuell eller universitetsutbildad. Men å andra sidan är jag en stor kulturkonsument och kulturutövare. Skulle säga att jag är en av de som kulturlivet är beroende av för att det ska existera någon kultur där jag befinner mig.
Hur som helst knåpade jag och fick den översatt till engelska av Kasper. Så 30 minuter innan ansökningstiden gick ut skickade jag in.

 

Jag är i musiken. Vilken lycka!
Tisdag och onsdag hade Lofoten Voices konsert. Det är en kvinnokör under ledning av Marianne Beate Kielland, som jag har den äran att vara sångare i.
Marianne Beate kan få en fårskock att sväva i magi. Hon kan inte bara leda och lära, hon sjunger som en stjärnhimmel gnistrar. Mitt i detta står jag , eller svävar med de andra fåren. Svävar in och ut i världar och fascineras över vad mina och andras stämband får till.
Det är ju sedan länge forskat på vad musik gör med människan och jag har också goda resultat i min egen forskning.
MÅR BRA!
Så när de två konserterna var slut fick jag färdas i detta vykort som kallas Lofoten med Marianne Beate och samtala. Jag är inte så förtjust i bilåkning men det fina med att vara inlåst i en kuvös är att det ger utrymme för många personliga iakttagelser. Jag älskar muntliga berättelser. Vi avhandlade många ämnen och under tiden passerades både fjäll och hav.
Idag har jag fortsatt musicera men som klarinettist, tillsammans  med musiklärare från Lofoten och Vesterålen. Vi spelar blandad kompott av klassiskt och pop för att inspirera barnen att börja på Kulturskolan. Det är fantastiskt.
Små skolor med kanske 40 elever, ibland fler. Från sexåringar till högstadieelever i gympasalar som plötsligt blir konsertlokal.
Där sitter de på golvet och lyssnar, sjunger med, viftar i takt med små  eller stora fötter, applåderar och tar en broschyr innan de går.
Nu kan vi bara hoppas att de börjar spela något till hösten.
Snart är det sommarlov och då är det färdigspelat för min del. Har slutat både i blåsorkester och stråkensemble och snart är också musiklärarjobbet avklarat. Allt har sin tid.
Nej, jag ska minsann spela vidare i min ensamhet. Soloartist för alla hundar som har lust att yla ikapp med klarinett och cello.
Annars har vi flyttat hem. Vi bor i ett kaos men det är rent.
Noomi, Pontus och mamma har varit på besök som lovat, och hjälpt till. Vi gjorde underverk med såpa och trasa, och fick till något som liknade hemma. Så småningom blir det ännu bättre när alla saker hittat sin plats igen.
Väntar fortfarande på både rörmokare och låssmed. Eller åtminstone rör och lås. Eller kran och nyckel. Man kan välja vad som passar för dagen.
Vi väntar också på polisens utredning och att huset ska börja byggas upp i det rivna hörnet.
Kan konstatera att det går att effektivisera mycket inom arbetslivet. Det är säkert en helig ko att ifrågasätta hantverkare. Men om man har varit på rundvandring i mars för att se vad som behövs av material för att återställa vvs, så förstår jag inte hur det två månader senare saknas material. Mitt tips: byt leverantör eller kör till Kiruna och shoppa.
Har också fått uppleva att en rörmokare kommer hit kl 10.00, sitter i bilen till kl 10.30, gör en arbetsinsats till kl 11.45, återvänder till bilen och pausar till 12.30 , jobbar vidare (om än i snigelfart) till kl 14.30. Sen gör han kväll. Avslutar för dagen. Borta.
Nu kan jag ju kritiseras för att spionera på rörkrökaren. Det var inget spionage, jag var i huset och städade och bara registrerade att det var en annan form av arbetsordning.
Det kan vara bra att undvika stress.
Som mormor brukade säga: “Ingen jäkt bara jämn rörelse.”

Nej, det här är inte en bild av mitt inre. Det här är vårt hus, kameran riktad mot den saknade väggen. Man kanske kan tappa lusten för en lysande framtid men jag ser en möjlighet till att få göra fint. Det är ett starkt karaktärsdrag. En del gör sig lustiga och tycker jag har städmani eller kanske rent av är pedant. Helt ok om jag kan glädja andra. Men nej det är inte så allvarligt med manin; jag kan kissa i en offentlig toalett, sova i hus som stått tomma i 25 år utan el och vatten, överleva att en bajspåse med hundens senaste fekalier brister i min hand och äta en osköljd frukt i Rabat. Min strävan kan sammanfattas med: ” varför ha fult om man kan ha fint, varför äta dåligt om man kan äta gott, varför lukta illa om man kan lukta gott, varför ha tråkigt om man kan ha roligt” osv. Nej, man kan inte alltid ha det perfekt. Åtminstone inte jag, men det är en stilla önskan.
Nu har jag en bit kvar till det läget, då jag lutar mig mot väggen och konstaterar: SÅ VACKERT!

Vi väntar på att saneringen ska avslutas. Här ser ni kaoset efter fas ett i saneringen, då vi bar ut allt från alla rum och saneringsfirmans två damer skurade väggar golv och tak medan jag städade lösöret och organiserade allt i rum med färdigsanerat och osanerat. Det tar tid att tvätta allt och sen ställa tillbaka var sak på sin plats.
-Hjälp!
-Ja, det kommer…
Mamma, dottern och hennes knyffe kommer. Som det ska bäras och donas. Om vi bara får ett klartecken att sanering fas två är klar.
På måndagkväll fylldes huset med någon slags ånga som tar bort det sista av rökdoften. Den ska sen vädras ut, när den verkat färdigt. Vi väntar på det magiska ögonblicket. Samtidigt som vi väntar på rörmokare och polisens brottsutredning.
När jag nu sitter här och väntar vill jag passa på att gratulera den käraste kören i Sverige. GRATTIS RAFSET! De har äntligen fått Luleå Kommuns kulturstipendium. Så dagen till ära har jag tagit på mig jackan. Gul dag.