Blog

Den här veckan har huset röksanerats. Det var en slitsam vecka. Kroppen är öm av allt bärande, så jag har köpt voltarensalva för att kunna sova. Det  hjälper med lite salva för att få en muskel att slappna av.
Förra helgen tömde vi två lägenheter och ett rum på bottenvåningen. På måndag började vi med den tredje lägenheten och då kunde vi inte bära tillbaka allt i ettan och tvåan förrän det var diskat och tvättat. Så vi var tvungen att bära runt allt hit och dit eftersom vi inte hade någon att placera vid diskbänken. Vår arbetsplan fungerade inte som vi tänkt, saneringsdamerna var två,  jag var ensam och Patrik var på jobbet. Vi höll inte jämn takt. Det var bara att lägga in tvåskift för att i alla fall försöka ligga lite före. När fredagen kom var ofasen ett faktum och det blev kaos.  Det ordnade upp sig eftersom damerna tog ena delen av rummet medan jag tömde den andra. Det blev trångt och lite tjorvigt men den dagen blev också kväll.
Jag skulle precis pusta ut när den ena städerskan sa :
-Nu åker vi, men vi ses i morgon vid halv nio.
I MORGON, HALV NIO!?!?
Jag som hade sett fram emot att äntligen få slappa lite, sova en timme längre och få två hela dagar med Patrik för att komma ikapp. Men eftersom de skulle jobba på lördag så la vi in ett nattskift. Lördagmorgon var vi igång kvart i sju, så när städerskorna kom hade vi två tomma rum. Sen kunde vi tvätta och diska lite mellan allt bärande.
Idag är det söndag och nu ska vi försöka placera alla saker på rätt plats och knöka in det som förr var i den delen av huset som nu hänger osäkert i luften. Dessutom ska vårt materialrum tömmas, där finns allt av material; spik, målarfärg, verktyg, elartiklar, vvsgrejer, betong, kakel, bildelar och lite annat smått och gott  som är bra att ha när du ska renovera 1200 kvadratmeter hus.
Sammanfattningsvis:  allt har flyttats runt och på måndag börjar saneringrunda nummer två.
Vi hade inte uppfattat hur det här går till eller så fick vi en lite förvirrad beskrivning. Hur som helst ska alla rum saneras med någon slags torrrök eller ånga som ska få bort det sista av röklukten. Den sista lukten känner inte jag men det finns de med ännu bättre näsa och de ska ju också kunna andas obehindrat i det här huset.
När vi får bo hemma som vanligt folk vete fåglarna.
Tills dess njuter vi av solen genom fönstret och att alla solstrålar som tittar in ger blänk åt det nystädade. Här är det inget damm i luften eller sot på spisen. Det kommer att bli så fint och varmt, både ute och inne,
I denna vårglans går mina tankar till de som i denna vackra tid inte får behålla den KÄRASTE mamma, dotter, syster och vän. Mina vackraste och varmaste tankar!

Måndag kanske är den bästa av veckans dagar. Den öppnar för nya möjligheter. Den här dagen var dessutom solig efter flera dagars grå,  grå, grå… Ja, så kom saneringsfirman, precis som det var sagt. Två polskor har gnidit och gnott hela dagen. Dessvärre vet jag inte om det har gått enligt planen eller när vi kan flytta in. Jag kan inte polska och de kan inte svenska eller norska eller engelska. Har inte testat finska, provar det i morgon.
Själv har jag flyttat allt det som räddades från min ateljé från en lägenhet till en annan. Det var en positiv syssla. Det ser ut som att alla negativ är intakta liksom lådor med bilder. Lådorna är svedda av brand på utsidan men det mesta är fint inuti. Otroligt.
Hittade mitt diplom från sångtävlingen på Barnens dag 1974. Det såg inte lika fint ut, vattenskadat och ramen har börjat rosta. Men det syns i alla fall vad det står. Tycker mitt namn är skrivet med en så otroligt vacker handstil! Den har jag vilat ögonen på många gånger. Hade den på väggen i mitt mörkrum. Så när mörkrummet fick ljus och jag väntade på nåt som skulle skölja klart funderade jag på den där handstilen och det där med musiktävlingar.
Jag minns precis hur det kändes. Nervositeten, önskan om att både sjunga och spela rätt och inte minst att jag såg bra ut. Att kläderna var fina och håret. Mamma hade sytt något nytt efter min beställning, kanske var det ett par korts eller en midikjol. Tyckte jag var modig men kunde inte begripa hur man skulle kunna slappna av. Jag var på helspänn och glad om inte det blev för mycket vibrato på rösten. Vann inte, kom inte ens tvåa. Min småkusin Ronny vann med Après toi. Imponerande att kunna sjunga på franska! Minns inte vad jag sjöng, kanske var det Nocturne av Evert Taube, med eget pianoackompanjemang eller så var det My way. Inga vinnarlåtar i alla fall.
Som sexåring bestämde jag mig för att bli musikpedagog. Jag skulle bo i Paris i ett gammalt stenhus ,utan folk men med katter och undervisa i piano. Det tänkte jag tills jag kom till Uppsala som elvaåring, då ändrade jag Paris till en våning i Uppsala. Skulle säkert ha katter och lika säkert ingen man. Det där med man och barn var inte aktuellt. Skulle leva ensam. Trodde inte på familjelivet, nej jag skulle bryta traditionen och leva som en stark kvinna och fri konstnär.
Ja, sen när jag börjat musiklinjen på gymnasiet ändrade jag mig igen. Nu skulle jag bli orkestermusiker och så skulle jag bo i ett vackert hus men nu var jag lite mer vidsynt och öppen för nya platser bortom både Paris och Uppsala. Men efter sju års envetet strävande för att komma in på musikerutbildningen i Sverige, Danmark eller Finland gav jag upp. Var helt enkelt inte bra nog. Kom in på musiklärarutbildning både i Piteå och Arvika men jag hade ju släppt det där med pedagog redan som sextonåring så det blev inget med det.
Det var då det, men nu jobbar jag i alla fall som musiklärare, nån timme då och då. Men jag bor inte i Paris eller Uppsala och jag har inte en enda katt men jag har både man och barn. Tack och lov!

Vad är väl nio veckor? Ingenting. Men det känns som en evighet. En evig tid av hopp som sedan grusas av kalla fakta som säger att vi måste vänta på det ena eller det andra. Nu har vi el och vatten men inget saneringsbolag. Men vi väntar. Kanske måndag? Under tiden tömmer vi inte bara möblerade rum, nu ska vi också tömma första våningen. Det är en byggarbetsplats där vi skulle ha vår näringsverksamhet. Alla gipsplattor måste bytas ut eftersom röken sätter sig i pappen på skivorna. Så det är ton av gipsplattor som måste bytas ut. Börja om från början…
Livet här är spännande inte bara för att vi har ett brandskadat hus. Nej, spänningen är att resa till och från den här ön, Henningsvær. Det är  broförbindelse hit, så det är inget problem att ta sig över vattnet. Det är vägen som är spännande. Den är lite krokig och det var ett äventyr de första gångerna men nu är jag van. I och för sig kan det vara en otäck upplevelse när det kommer stora långtradare i ishalkan, mitt i vägen, bakom ett krön. Men tack och lov kör de flesta försiktigt. Då är hotet större med alla husbilar från när och fjärran. De kör mitt i vägen. Inte precis alla men merparten. Vägen är visserligen smal men så pass bred att två stora bussar kan mötas, om än backspeglarna smeker varandra. Men husbilsägarna tror att deras fordon är störst, så de kan inte hålla sig till den högra vägdelen. Det är en trafikfara. Dessutom parkerar de på mötesplatser, det har plötsligt blivit campingplatser. Lite mer privat med plats för en campare i taget. Så när du som bäst behöver köra åt sidan då sitter herr och fru Wienerwaltz och grillar bratwurst och tar en stor stark i väntan på het korv. Bon appétit!
Men förutom möte på väg så finns en ännu värre utmaning och det är rasrisken. Jag hatar kvalitén på de här fjällen. Stenen är inte pålitlig, den rasar emellanåt och då är det inte någon lek. När jag kör under den mörka delen av året i regn och storm, då håller jag andan.
Har fortfarande inte förstått varför man har de där skyltarna som varnar för ras. Vad ska jag som bilist göra? Köra fortare, köra saktare, se upp eller absolut inte se upp, bara se rakt fram? Ingen aning? Önskar att skyltarna försvann. Det enda de ger är ångest. Jag menar, faller det sten kan jag ändå inte göra nåt. Jag håller andan och hoppas att stenen faller när vägen är tom. När jag klarat mig genom bergskanten med livet i behåll kan jag andas djupt och njuta av utsikten och konstatera att jag har den allra vackraste vägen hem.

Vi bor på en av jordens vackraste platser. Åtminstone en av Nordkalottens vackraste. Det är många som tycker det och det ser man på antalet turister per år, som är runt 500000. Spela roll hur vackert det är i mått mätt. Jag är i alla fall fortfarande helt betagen av Lofoten. Men i det här vackra kan jag inte begripa att så många Lofotingar är så ointresserade av miljön. Jag menar det lilla som var och en ska göra för att verka för ett hållbart samhälle, se på sitt eget ekologiska fotavtryck. Eftersom människan idag lever som om vi hade 1,6 planeter (för att ta fram alla resurser och absorbera våra utsläpp) så borde fler anstränga sig för att spara på resurserna. Men här stänger man inte av bilen när man ska lämna barnen på dagis eller skola, även om man parkerat rakt under luftintaget. Utanför vårt nu brandskadade hus finns en byggfirma som har många besök av andra hantverkare och försäljare som levererar eller har möten. Vet inte helt säkert vad alla gör men hur som helst stänger de inte av bilen under sitt besök. Det är inget konstigt med att ha en bil på tomgång i 30 minuter eller en timme. För mig är det en gåta. Att man kan vara så obekymrad om miljöförstöring i detta paradis? För det märks här också, att det pågår en miljöförstöring. Det flyter gott om plast i havet, i form av påsar men kanske allra mest plast från fiskindustrin. Det ligger gott om sopor på alla stränder fast frivilliga städar allt de orkar. Efter en stund flyter det upp nytt skräp. På en vandring i naturen kan du beskåda en tvättmaskin eller spis mitt i härligheten. Till saken hör att det är gratis att lämna in uttjänta vitvaror på miljöstationer. Men jag har mer än en gång sett en bybo köra iväg med vitvaror på släpet mitt i sommarnatten, då alla sopstationer är stängda. Om de hivas i havet eller dumpas i nån grop i naturen har jag inte sett. Undviker att förfölja bybor. Dessutom slängs batterier gladeligen på havet. Förra sommaren var det någon ideell organisation här i Henningsvær och plockade upp flera ton batterier. Typ båtbatterier. Så de som är mest beroende av friskt vatten för att få fisk, dumpar batterier i samma vatten. Helt otroligt. Vad kan det handla om? Har någon gång försökt ta upp ämnet lite försiktigt och någon svarade på ämnet tomgångskörning att :
-Vi gör det för att vi kan.
-Vadå kan, sa jag.
-För att vi har råd. Du vet världens rikaste land.
-Ok, men förhoppningsvis inte världens dummaste, tänkte jag tyst för mig själv.
Försökte få kommunen att sätta upp skyltar utanför skolorna om att tomgångskörning inte är tillåten mer än 1 minut. Men det skrattade de bara åt.
-Polisen har väl annat att göra än jaga folk som står med bilen på tomgång, sa tjänstemannen.
Ja, absolut men jag sa inget om varken polis eller jakt utan manade till information.
Nu är inte norrmän värre än andra. Men i min enfald trodde jag att ju vackrare plats desto mer miljöengagerad befolkning. Det blir väl bättre med tiden. Idag har vi i alla fall vatten i en kran. Det blir bättre…

 

 

Man kan tänka sig att bli deprimerad av att tömma lägenheter , packa ner i lådor och så försöka pressa in allt i ett litet rum som inte ska saneras i första omgången. Det har jag inte blivit. Jag ser det mer som en handling i rätt riktning. Finns ingen genväg för att kunna flytta hem. Ja, för någon människa finns genvägar för allt. Man bara anlitar nån firma som gör allt, betalar och ser glad ut. Men eftersom det inte finns som alternativ i den här plånboken så gör vi jobbet själv och ser glad ut. Det verkar fungera. Att se glad ut, även om inte rörläggarna lyckades få igång vattnet i huset. För på fredagsmorgon sa rörmokaren att innan de tar helg skulle vattnet vara igång. Fortfarande vid denna ålder av 56 år tror jag på vad folk säger. Sen blir jag dessvärre inte överraskad när det är tomt i kranen på fredagkväll. Inte fullt lika glad men tänker att det hände väl nåt som försinkade hela upplägget. Det kan räcka med att frugan gripits av panik, och då var han bara tvungen att gå tidigare, innan jobbet var klart. Det är ju begripligt.
Men i morgon är en ny härlig dag och nya möjligheter att både få till vatten och få hit de elektriker som aldrig kom förra veckan. Så tänker jag att allt blir så bra att vi kan flytta hem redan nästa fredag.
Medan huset förbereds för en sanering står den andra halvan helt still. Avspärrad. Ingen polis i sikte men fortfarande pågår brottsundersökningen på något sätt. Sakta knakar det i fogarna. Den vackra tapeten som kom på väggen lagom till Patriks födelsedagsfest förra året har nu börjat tappa sin glans. Eller glansen är väl kvar men den spricker och slits itu. Sakta…
Men vi tror att det också ordnar sig. Precis som det gjort med benämningen: teaterapan. Min godaste väninna som jobbar inom teatern uppmanade maken att omedelbart  stryka kombinationen teater och apa ur vokabuläret. Hon skrev: “Det förekommer ytterst sällan just apor på teatern, åtminstone sedan 1820-talet. En och annan avart av människosläktet travar dock fortfarande omkring, men den sorten blir också alltmer sällsynt, dessbättre. Inte minst tack vare me-too/jag-också.”
Ja, det blir någon slags ordning på allt. Både olämpliga vokabulär, vattenförsörjning, polisutredningar och tapeter.

Så här ser det ut på ett golv i vårt hus. Häftigt ser det ut men det är klart att det tar lite tid innan allt det där sotet är borta. Nu har det i alla fall börjat röra på sig i huset efter åtta veckor, så pass att rörmokarna är där och jobbar. De kom igår och har börjat byta rör, eftersom allt har frusit sönder. Sen vet vi inte hur mycket som är skadat av varmvattenberedare , toalettstolar, kranar och diskmaskiner. Det visar sig. Jag hoppas vi får vatten i någon kran innan de tar helg. Jag tar inte helg. Tycker helgdagar passar bra till arbete, när man ändå inte är beroende av varken tipsextra eller after work. Här på Lofoten finns inte after work. Jag tror folket bara vill hem efter jobbet. Nu har jag inte nåt särskilt stort kollegium, är anställd 15 % på Kulturskolan så det har inte gett mig någon direkt inblick i vad kollegorna sysslar med. Men utifrån mina samtal med vänner och bekanta under årens lopp så tror jag inte after work har etablerat sig här. Däremot har quiz kommit, till och med till Henningsvær. Frågesport på ren svenska. Jag har nog med frågesport inbyggt i mitt inre, så jag behöver inget extra i grupp. Är nog ganska tråkigt på det viset. Apropå tråkig läste jag och Patrik en artikel i Dagens Nyheter om extroverta och introverta människotyper. Utifrån att besvara några frågor kunde man se vilken grupp man själv tillhör. Jag kom fram till att jag inte var introvert, lite förvånad, eller kanske besviken. Vet inte men jag sa nåt förvånande till Patrik som utbrast -Du är inte introvert, du som är en teaterapa!
Nu blev jag förvånad. Har aldrig blivit kategoriserad som teaterapa snarare en djävla apa, men det hör till undantagen. Blev i alla fall så förvånad att det där har följt mig i flera dagar. Teaterapa, är inte det en sån som vill underhålla till varje pris.? Eller en som vill synas och ta plats? Underhålla vill jag väl inte mer än nån enstaka gång men blir gärna underhållen, ja road. Synas vet jag inte heller, har inget behov men det gör mig inget om jag råkar synas. Ta plats, ja, om jag ska utföra något eller är tillkallad vill jag gärna rymmas men jag behöver inte nån stor yta. Jag ryms alldeles utmärkt om det är runt 160 i takhöjd. Så små krav är det väl ändå inte många som har? Nej, det där med teaterapa var nog en missbedömning. Han får gärna kalla mig apa men teaterapa känns inte igen.
Nu ska jag avsluta och gå till dagens uppgift. Flytta saker, bära böcker och på så sätt göra plats för sanering. När dagen är slut kanske jag ser mer ut som en apa, i alla fall om man kollar längden på armarna. Ska höra vad maken säger…

Tänkte nog att det är hemma hos mig. Där ska inga rosor dö. Inte på något sätt vill jag ta död på någon ros, blomma eller människa. Men nu konstaterar jag att alla mina rosor verkar vara på en annan planet. Rosor och rosor, menar blommor i allmänhet. Jag har inrett en intensivvårdsavdelning för de stackare som inte klivit över på andra sidan än. De får bara vara, samla livslust och komma igen. Jag ger dem lite vatten och om en dag eller två ska de få ny jord. Det kanske är en livräddande åtgärd. Vi får se. Hörde på radio att döda blommor tar energi. Det ska man inte omge sig med. Jag kan inte säga att jag omger mig med döda blommor men jag brukar gömma dem bakom en gardin eller nån sten utomhus för att ge de en andra chans. Mår så dåligt när folk slänger levande växter. Förstår att de vill ha nytt och fräscht men det är inte snällt mot de små liven.
Idag har vi en solig måndag och jag vaknade med inställningen att den här dagen ska starta med yoga. Det var bra. I lördags före körövningen hade vi äran att få yoga med Heidi. Blev än en gång övertygad om att en stel kropp är en ond kropp och den trivs jag inte med. Så varför gör jag inget. SLÖ! Det är ordet. Idag är jag inte slö, har inte knaster i nacken eller någon annanstans. Allt är mjukt, lättrörligt och glatt. Med denna glada kropp trodde jag att jag skulle få glädjen att låsa upp dörren till en elektriker och rörmokare. Men nej! Ingen bultar på dörren så det blir en vanligt dag. Utan större sensationer. Eller inga sensationer alls. En dag i väntans tider.
Går på hundpromenad. Njuter sol. Mailar. Planerar framtiden på rätt adress. Förbereder morgondagens musiklektioner. Tänker på blommor och tror än en gång att det blir en prunkande och blomstrande idyll på framsidan av vårt hus. Till trots för alla kalla vindar norr om polcirkeln. Om inte det lyckas så har vi ju midnattssol, det övervinner allt!

Det sker plötsligt. Efter en evighets väntan kom plötsligt både elektriker och rörmokare för att se på skadorna i huset. Fantastiskt. Jag hade nästan gett upp om att det skulle hända något den här veckan. Var i färd med att jaga någon ansvarig men nu slapp jag.
Fackmännen har sett både rör och ledningar och nu ska det räknas och sen börjar jobbet. Vilken dag vet vi naturligtvis inte men jag tänker måndag. Låt mig slippa bli besviken.
De här veckorna i ovisshet har vi hela tiden sagt till varandra att det tar nog två veckor tills saneringsfirman börjar jobba, sen tar det ytterligare två veckor innan vi kan flytta in. Nu säger jag samma sak: två veckor tills vi får flytta hem.  Det kommer att visa sig om det blir så. Men för att uthärda detta gungfly till leverne är jag tills vidare inställd på detta magiska talet två.
Så denna solskensdag är en positiv dag.
Så himla positiv är den ju inte om man sticker ut näsan lite utanför sitt eget universum. Hatar krig och nu hatar jag dessa människors spel med fred, där de utmanar varandra med olika hot om insatser i Syrien. Vedergällning heter det. Det kan man hålla på med i år. Har inte dessa stackars syrier utstått nog med helvete? Kan de inte besinna sig. Jag föreslår FRED! Men världens styrande verkar inte ha det som alternativ. Vad ska vi göra?
Kanske som vanligt.  Bli lagom nervös, dämpa oron med att ta en kaka och en kopp kaffe. Det är alltid bra för nerverna. Jag är i alla fall uppvuxen i fikandets läkekonst. Om det var nåt jobbigt som hänt så fanns en välbeprövat medicin : kaffe med dopp. Hos mormor kunde det räcka med kaffe på bit. För er som inte är invigd:  Häll upp kaffet i koppen , häll kaffet från koppen till fatet,  ta en sockerbit mellan läpparna och sug sen in kaffet genom sockret. Mmmm. Så gott! Eller inte. Ja, i min mun är det inte gott men mormor tyckte det var gott. Det var inte bara hon, det var allmänt vedertaget som något mycket smakfullt. Nu vet jag inte var denna konst har tagit vägen. Tror inte jag känner en människa som dricker kaffe på bit. Kanske beror det på att det är så onyttigt med socker. Det var inte så onyttigt när jag växte upp. Det stod ju sockerskålar på bord i alla hem och det var bara att ta för sig om man inte hade nåt annat att roa sig med. Nej, det var inte sant. För många bitar var inte tillåtet men ingen hade ju tid att hålla koll på vad barnen gjorde, så nog har jag roat mig med en sockerbit emellanåt. Nu tycker jag inte om sockerbitar längre, men jag har en sockerskål om någon vill dricka på bit. För er andra finns en lingonkaka. Så blir man lite lättare till mods för en stund, tills smaken av det goda inte känns längre.

Det är inte synd om oss men man blir en aning begränsad av att inte få starta jobbet med sanering och renovering, för att till slut få flytta hem. Undrar hur det skulle gå för dem som inte kan bajsa när de är borta, när en sån här sak händer? Nej vi har inte det problemet men det tar på krafterna. Jag är glad över att inte ha ont i magen, än. Men skulle kunna få bara av  det faktum att huset  står där och ingenting händer fast det har gått över sex veckor. Snart blir jag väl irriterad när folk i bästa välmening frågar hur det går. För det går inte. Det är samman-fattningen. GÅR INTE. Vet inte heller vem som kan veta. Jag har ju bestämt mig för att inte lägga tid på att ringa polisen men snart börjar jag väl om men den meningslösa sysslan. Nåt ska ju en människa göra för att åtminstone tro att det går framåt. Det positiva som vi fick besked om i fredags : att både el och vatten skulle sättas i ordning så att saneringsföretaget kunde börja jobba, verkar inte vara på gång. Eller vad vet jag om vad som är på gång, men det märks i varje fall inte.
I lördags var vi på konsert och lyssnade på Marie Lindgaard Løvstad. Himla bra sångerska! Vad  månde det bliva… Musik, det är stor lycka när det är bra och det var det. Jag satt och njöt när mina ögon plötsligt for ut genom fönstret och då var lyckan över. Där ute står vårt hus och det vet jag ju sen snart sex år tillbaka, Det var bara så otroligt deprimerande att se huset helt mörklagt. Ett mörklagt hus är vemodigt är det dessutom vårt hus med den här händelsen inbegripen så…
Har genom åren blivit så himla glad för var del av huset som fått lysa om vinterkvällarna. Det senaste åren har jag hängt upp lampor i alla rum även om de inte varit renoverade, bara för att det ska se livfullt och trevligt ut. Ett hus fönster är ju en del av husets själ. Vårt hus har fina fönster och en fin själ men nu syns det dåligt.  När mörkret faller ser det ut som döden själv.
Nej, jag kan gott tänka mig att gå på konsert men om det är mörkt ute ska jag ska inte sätta mig vid nåt fönster och se över vattnet,  Jag reder mig nog, bara jag slipper se eländet.

Den här morgonen startade lite tidigare än vanligt,  jag klev upp 03.15. En snabb morgonmanöver och sen gick jag och Patrik med hundarna gäspandes, ut till bilen. Jag vet inte om det snöade just då,  jag var så trött, men hur som helst hade det  snöat sen vi var ut sist, fem timmar tidigare. Vi började köra mot Svolvær och innan vi hunnit över första bron konstaterar vi  att snöfallet är rikligt. Det blir etter värre ju längre vi kör. Ute på E 10 är det ingen sikt, det blåser och driver. Patrik kör och jag bromsar som ett riktigt fruntimmer. Min insats hjälper föga. Kan bara tacka för att vi är ute i vargtimmen. Ingen vanlig människa rör sig frivilligt den tiden på dygnet. Höll kurs efter snöpinnarna och någon gång var det bara att stå still, tills vi såg någon pinne. Vi mötte inte en själ förrän i Svolvær där satt en av den ovanliga sorten placerad i en långtradare. Det var ju tur!  Den hade jag inte velat träffa tidigare i snödrevet. Vi lyckades komma fram helskinnade, utan annan dramatik än ett rikligt snöfall. Blodtrycket var på topp ackompanjerad av en flåsande hund där bak. Ingen harmonisk stämning.
På flygplatsen försvann Patrik hastigt, en smula försenad och mest troligt var flyget också försenat. Tror han kom iväg på kursen, annars tycker jag han borde hört av sig. Jag bestämde mig för att stanna på parkeringen tills snöfallet försvunnit. Det blev en sittning i 34 minuter, sen kunde jag köra. Det gick bra hela vägen hem.
Var ut med hundarna på en kort promenad och när det var gjort kom snön igen. Ja, nu får det komma hur mycket det vill, jag ska inte köra en meter till idag. Nu ska här slappas med frukosten innan jag skriver en anmälan till polisen om förstörelse av egendom.  Det gäller den berömda väggen. Nu är fiskesäsongen över och nu ser vi hur en nyrenoverad vägg förändrats på några månader…