Category: Huset

Förväntar mig inte att någon har tid eller lust att läsa, ändå skriver jag.
Men till min förvåning har jag blivit informerad av en vän i Sverige som har läst, att det i princip är omöjligt att hitta mitt telefonnummer.  Hon som jag saknar telefonsamtal och bestämde sig för att ringa när hon hade läst min blogg. Som hon hade fått jobba för att kunna ta kontakt. Så fick  jag en förklaring till varför ingen ringer. Jag som trodde livet gick utför, att vi blir alltmer isolerade och därmed ensamma. Nej, det gäller inte alla men troligen mig, trodde jag.
Men stackars alla människor som inte önskat annat än att få prata med mig, och så fick de inte tag på numret. Det var ju tokigt. Varsågoda: +4746633502. Så nu kanske jag gnällt i onödan. Troligen är det inte någon minskad aktivitet med samtal om man bara hittar telefonnummer. Så enkelt!
Förutom att telefon ringde så händer det grejer på byggfronten. Nu har vi byggställning utanför huset igen. Det har vi haft konstant på olika ställen under dessa år men nu känns det märkvärdigt. Med denna ställning kommer snart en fasad att resas. Det är flera män som pinnar på, upp och ner i ställningen och det rivs och det byggs.
Annars har jag  som vanligt lite tjall med sömnen. En hund har haft krångel i magen. Så häromnatten var det många snabba turer ut för paniktömning. Sen är det svårt att somna om. Jag ligger och vrider både mig och mitt inre för att somna eller lösa problem. Det avlöser varann. Miljön tänker jag mycket på. Det har jag i och för sig alltid gjort, eller i alla fall sen jag blev vuxen. Stor oro. Så sätter jag mig till slut upp i sängen och vad ser jag. Mitt i den mörka natten på det ena och andra huset: FASADBELYSNING. Varför? Varför i hela äckelfjäll har man lampor efter husväggarna? För att hitta hem? För att man är mörkrädd? Eller för att man har ett särdeles vackert hus som alla måste glo på, även nattetid?
Jag är ledsen och det ser fruktansvärt ut. Dessutom signalerar det en enda sak: VI SKITER I MILJÖN!

Härligt, så var det sagt. Jag går dock inte så långt att jag säger upp bekantskapen med er som har fasadbelysning. Men eftersom ni säkert undrat vad jag tycker om lyset så är nu allt tillkännagett.
Japp,  då säger vi så.

 

Efter fjorton dagars frånvaro kommer vi hem och möts inte längre av ett aggressivt hål i väggen. Det gapande, sotiga, trasiga har ersatts av ett skelett i trä. Min oro för att allt ska rasa när stormen kommer kan jag släppa, nu ser konstruktionen stadig ut. Reglar och balkar i räta linjer, rena och väldoftande. Jag mår så bra när jag hör hur det spikas och sågas i andra änden av huset.
Det bästa hade varit att kunna åka på långresa. Hälsa på alla barn och vänner tills allt var färdigt. Jag köpte en trisslott i Sverige som hade kunnat göra dröm till verklighet men tji fick jag. Så enkelt ska det inte vara.
Igår hade vi en journalist på besök som ska skriva nåt om oss och projektet efter branden. Hon undrade varför vi flyttat hit och sen om vi inte funderat på att ge upp och dra härifrån. Båda frågorna är ju relevanta. Man brukar inte släppa alla säkerhetslinor och sociala band i den här åldern och starta ett till synes omöjligt projekt. Dessutom brukar man inte bli kvar när man inser att det inte går som planerat. Vet inte om det finns nåt enkelt svar på frågan om varför vi inte bara dragit. Men en sak är nog att vi inte ger oss i första taget och en annan är frågan vart vi i så fall skulle ta vägen.  Om vi kommer på nåt bättre så ska vi höra av oss. Tills dess jobbar vi på.
Under arbetstiden lyssnar jag på radio. Drömmer om att få prata med någon människa men i brist på det dämpas min längtan av att höra andra prata med varandra. Jag kan konstatera att det är omodernt att prata i telefon. Ibland ringer jag folk, tar de i bokstavsordning och det är sällsynt att någon svarar. Jo, barn och föräldrar svarar plikttroget men de andra… Har förstått att jag är gammeldags.  Det må så vara men det känns sorgligt. Att vi är så upptagna att vi inte har tid att prata eller kanske har det blivit obehagligt att höra en levande röst. Antar att det mesta av socialt umgänge bedrivs via skriven text. Men sen är det ju stressen… Eller i de bästa av världar har folk så mycket umgänge i det verkliga livet så att de helt enkelt inte hinner annat.  Hoppas det är så!
Njut av varandra, här och nu i verkligheten.

 

Juli 2012

Jag trodde att jag skulle få anledning att rapportera varje vecka om hur renoveringen fortskrider. Men det sker så lite att det inte är lönt att skriva om. Det mest händelserika den senaste tiden var att grävmaskinen som förberedde nästa gjutning slet sönder grannens avloppsrör. Men det är åtgärdat, så nu kan all skit åka ut i hamnen som vanligt.
Så har vi upptäckt fem batterier som ligger under huset, i havet. De ska naturligtvis upp och levereras till en miljöstation. Det är mycket annan skrot som ligger där som är svårare att få upp, olika föremål av järn. Det behövs ett kompani av folk för att baxa upp allt.
I brist på bilder från brandrenoveringen kan jag bjuda på bilder från förr och som kan jämföras med nu. Då blir det ganska tydligt vad vi åstadkommit på sex år. När jag ser hur det såg ut när vi köpte huset, undrar jag hur i hela friden vi trodde att det skulle öppnas galleri och cafe inom ett år. Ja, så kan det bli när man ser möjligheter och i det ruset blir så förblindad att man inte ser husets egentliga skick. Men det var husets räddning att vi var så blinda annars hade det nog inte stått kvar. Den förra ägaren hade  inte gjort något under sina år som ägare, mer än försökt få rivningstillstånd. Ägaren innan det hade heller inte gjort nåt på eviga tider, jo kanske bytt ett fönster på sjuttiotalet.
Hur som helst var vi vid gott mod och tog i med nya friska tag. Det har blivit ett nytt tak, nya fönster eller rättare sagt begagnade som helrenoverats, vi har isolerat, vi har spikat gips i väggar, tak och golv innan vi klätt rummen med nya trätak och -golv, vi har tapetserat och målat. Så har vi behållit rumsindelningen och karaktären i huset men flyttat någon dörr så det blivit fyra lägenheter. Ja, så hade vi en ateljé´ och två gästateljéer, men de är ju inte kvar…
Minns första månaden i Henningsvær hur det plötsligt slog mig att jag faktiskt hade lämnat ett fint hus i Avan med bekvämligheter, om än med en del renoveringsbehov, familj och en stor vänkrets. Nu befann jag mig i ett hus utan el och vatten, och dessutom var jag ensam om dagarna. Vad var det för fel på att bo och leva i Luleå? Det var inget fel på det. Saken var den att jag ville göra annat, se nytt, prova något ovant och få lite spänning i livet.
Det blev både nytt och spännande!

augusti 2018

 

 

HUSET SOM DET SER UT IDAG

Idag är det sex månader sen huset brann. En evighet sedan som gått i snigelfart. Det har varit långa väntetider på polis, på sanering och på att huset ska byggas upp igen.
Vi har klarat oss och är fortfarande otroligt lyckliga över att ingen människa strök med och att huset står kvar. Det vi förlorat är en sorg men i sammanhanget är det överkomligt. Allt kunde ha varit borta.
Vi bor kvar och håller fortfarande på att tvätta en del men framför allt tömma de delar av huset som ska renoveras, organisera det som har flyttats omkring. Det som fanns kvar i min ateljé är snart ompackat, en del negativ ska tvättas men det mesta är gjort.
Vi har inte gett upp, vi ska slutföra vår plan med huset. Det ska renoveras färdigt. Vårt galleri, kafé, mörkrum, träverkstad, nanobryggeri och spa ska färdigställas.
Vår granne tillika byggfirma har sanerat hörnet av huset och där är det gjutet ett nytt fundament mot gatan. Det ska gjutas ett fundament till och sen ska en del jobb göras under huset innan väggarna byggs upp.
Hur lång tid det tar innan huset är tillbaka i samma skick som före branden, vet vi inte. Kanske ett år…
Tills vidare får vi lägga tid och lust på de delar av huset vi kan jobba i. Det finns en hel del att göra på första våningen.
Vi är så tacksamma för allt stöd vi fått. Först och främst otroligt tacksamma över att brandkåren lyckades släcka branden! Och så alla samtal, brev, mail, pengar och arbetskraft som vi fått under dessa månader. Sist men inte minst var det guld värt att vi fick låna hus att bo i under de månader vi inte fick eller kunde bo hemma.
Vi hoppas att vi får mycket besök framöver så vi får omsätta en del av tacksamheten i god mat att dela med de som betytt så mycket under den här perioden.
Ja, det går att tacka och rita hjärtan i all evighet men jag tror alla förstår att det är en gåva att inte stå ensam när det händer – det som inte skulle hända.
T A C K !

Min ateljé

2012

2015

aug 2018

Värmen håller i sig. Semestern är slut, åtminstone för de som skulle börja bygga upp vårt hus. Har inte noterat någon verksamhet, de lyser med sin frånvaro. I och för sig kan jag förstå att de tar ut all sin övertid den här veckan. När kommer den här värmen tillbaka? Det känns sällsynt. Jag njuter.
Vi har badat vid lågvatten på en liten sandstrand omgiven av höga fjäll. Ensamma på stranden. Vilket lyx. Ingen trängsel. Dessutom kan hundarna springa och simma hur de vill utan att skrämma livet av barn och vuxna. De har en väldig fart, så det är bra att hålla sig undan. Man kan bli omkullvält även som stadig vuxen.

Det är något av det bästa jag vet, att bada, se vatten och höra vågor och annat skvalp. Har fått det av mormor, mamma och farfar. Mormor älskade att doppa sig i havet , Bottenviken, vid finska gränsen. Mamma badar bara det inte är för kallt, för höga vågor eller bråddjupt. Men ingen sommar utan havsbad, är mammas devis.
Farfar badade isvak. Vet inte om det var ofta förekommande men jag minns ett bad i en finsk paradissjö. Friskt! Vet inte om det hade blivit nåt bad om det inte varit så många tävlingsinriktade män med vid samma sjö. Många dopp blev det.
Här i Lofoten badar många på vintern. Jag har också anammat kulturen. Det är ett elände. Kallt är bara förnamnet. Det är inget fusk med bastu innan doppet utan av med kläderna på stranden och sen ner i havet. Men efteråt är det en lisa för själen. Att stoppa ner fötterna i en plastbalja fylld med en varmvatten från den medhavda termosen, det är rening och energin strömmar. Man blir liksom genomsköljd och frisk invärtes och ut. Allt illa har stannat i vattnet och kroppen liksom förnyar sig. Ja, det är svårt att övertyga skeptiker men det är värt att prova.
Nu är det inte kallt i vattnet. Tror det är  +18°, det är fint. Dessutom är vattnet klart. Du ser allt på botten. Krabbor, fiskar, eremitkräftor, sniglar, snäckor, maneter och annat märkligt liv. Jag kan inte studerar allt levande för länge,  då går fantasin i spinn och risken för att rädslan tar över är överhängande. Så jag simmar, tittar lite lagom och trycker ner fötterna i sanden på vägen upp.

Om jag ska flytta någon gång i livet ska det vara till en strand så jag kan gå ut ur huset rätt ner i vattnet året om. Ja, om det inte är is förstås. Jag kan inte tänka mig att bo varken i södra Norrland, Svealand eller Götaland. Eller för den delen nån sydlig del i nåt annat land. Jag älskar Nordpolen och dess omgivningar. Frågan är om jag kan dela boplats med fästingar. Kanske gränsen går där. Fästinggränsen. Men efter den här sommaren kanske gränsen är flyttad ännu längre norrut?
Nej, nu ska jag ut i den härliga medelhavsvärmen, hänga tvätt, städa en bil som hyrs ut i morgon och kanske måla en bräda. Sen simmar jag med glädje under fjällväggen innan kvällen går mot natt. Plask!

Här är det tvåsiffrig värme. Så definierar man sommarvärmen, en- eller tvåsiffrigt. Det är rimligt. Vi befinner oss 68° nord. Alltså ovan polcirkeln. Så nu är det högsommar, +13° och vindstilla. Solen är inte synlig men enligt väderprognosen ska värmen öka tio grader och solen lysa hela helgen. Det blir hett.
Häromdagen hörde jag åskan mullra. Den höll sig på avstånd så jag behövde inte söka skydd. Jag är också rädd för åskan. Det har jag varit sen tonåren. I barndomen bodde jag ju hemma och tänkte att det där tar föräldrarna ansvar över och bara med den tankens hjälp slappnade jag av. Det som hände under åskväder var att hunden yla, strömmen gick och man skulle avstå havsbad. Minns när vi åkte till Haparanda och handlade och skulle avsluta stadsbesöket med att hälsa på mammas moster Sigrid. Hon var trotjänarinna hos en finare familj sen ungdomen. Så efter en kort sittning i hennes lilla rum gick vi ner till köket för att fika. En av mina favoritsysslor redan då. Men åskan hade tagit strömmen och vi fick åka utan fika. Än i denna dag undrar jag varför vi inte hoppade över kaffe och nöjde oss med saft och kakor? Ibland har vuxna brist på fantasi.
I och med flytten hemifrån vid 16 års ålder kom rädslan smygande.  Vem skulle nu ta ansvar över åskan? Jag läste att risken för att träffas av blixten minskade i  bil. Så där hittade jag en utväg som jag praktiserat hela livet.
När jag fick barn tog jag med mig barnen ut i bilen. Som förälder ska man ju lära sina små hur man hanterar faror. Så där har vi suttit och pratat eller åkt omkring och tittat. Men dessvärre hände nåt när de började närma sig tonåren. De ville inte med ut i bilen längre. Så jag anser att jag misslyckats. Det oroar mig att de inte söker skydd. Men nu har jag inget mandat att styra längre. Så nu sitter jag där ensam. Min man vägrar. Fattar inte varför folk inte är mer rädd om livet?
Sommaren går och jag har funderat på allt man ska göra under denna ljuvliga årstid. En del kan presentera långa listor på vad man ska hinna med under sommaren. Det är böcker som ska läsas, platser som ska upplevas, båtar som ska njutas, människor som ska mötas eller stränder som ska nötas. Jag har ingen lista. Annars gillar jag listor. Men jag tar dagen som den kommer och närmar mig snart slutet på röksaneringen av interiören. Det luktar bättre och bättre.
I min sanering får jag ont i hjärtat av alla bränder som pågår och som tar både liv och hem. Då är ett brandskadat hus och röklukt inget att gnälla över. Bara hoppas att bränderna slocknar och åskan håller sig borta.

Jag hade nästan gett upp. Tänkte att sommaren uteblev det här året.  Det har ju hänt förr. Men igår vände det. Jag vaknade i en dimma, trodde jag. Det var ihärdigt regn, som efter lunch sakta förvandlades till strålande sol och värme. Ja, inte den värmen som södra Skandinavien och norra Sverige har, men varmt så pass att benen får hoppa ur byxan. Å andra sidan verkar det vara så besvärligt för merparten av befolkningen där hetta råder så den värmen kan de behålla. Jag nöjer mig med 23 grader.
Så är det det där med att ta vara på härligheten, fånga dagen, njuta och bara vara. Fullt ut ta vara på alla de 23 grader som bjuds. Det är inte lätt utan semester. Inte helt enkelt med semester heller. Nu har vi inte ledigt men vi får äta frukost, lunch och middag ute. Då njuter jag dubbelt upp av både mat och värme.
Vi äter ute trots att vi inte har någon trädgård, sitter ute på gatan som i storstan med bilarna några meter från fötterna . Känns ungefär som på en gatuservering i Italien. Det är ju inte värst. Vi är en turistattraktion i dubbel bemärkelse, det brandskadade  huset och matbordet nästan på gatan. För allmän beskådan av alla . Dessutom passerar alla två gånger eftersom vi bor i slutet av ön. Dubbel glädje.
Det är helt ok med vandrande folk men fullproppade bussar vill vi gärna slippa. När nu folk är på semester kan de väl få gå ut och andas samtidigt som de njuter av Henningsvær. Men som verkar är det stressigt att semestra med buss eftersom de inte får stiga av och om de kommer sig ut  står bussen på tomgång beredd att lämna vilken sekund som helst. Jag ska inte på bussemester.
Det kommer jag ihåg att pappa varnade mig för efter  en busstur till Paris. Han var glad över att han hade köpt nya gymnastikskor  eftersom han då med lätthet kunde springa förbi alla och komma först i kön till restaurang eller toalett. Annars var det osäkert om han fick tid att äta  eller kissa innan bussen for igen. Ja, jag har lyssnat till hans råd. Ingen bussresa varken till Paris eller någon annan attraktiv del av världen.
Begriper inte varför det är så svårt att bara stänga gatorna för bussar? De kan parkerar på den stora parkeringsplatsen och släppa ut folket. Då blir det mindre trängsel,  lägre blodtryck, gladare människor och friskare luft. Låt oss andas. Frisk luft!

 

Det är en lång färd att ta sig från hem till hem. Jag körde ensam och var efterhand allena på vägen. Ingen långtradare eller husbil att parera , bara jag. En räv såg jag smita ner i diket och en älg stod och vaktade en sjö i motljus. Jag njöt av radion. Inget är som Sveriges Radio P1.
Så fick jag två dagar i Avan med omnejd. Sorterade i  garage och förråd, lyckades till och med slänga en del icke fungerade ting. Inte min melodi att slänga men det slängdes.
Dotter den ljuva fick jag dela kvällarna med och sen kom sönerna med sina fina. Vi tog oss till landet där ursprunget finns och där jag absolut känner tillhörighet. Humorn är helt begriplig och samtalen är livsberättelser från då och nu. Tornedalen!
Vi hade släktträff med en del av den stora hopen. Alla kan ju inte komma. Det är ju så långt bort och semestern är alltför kort. Så är ju livet. Men vi som var där var glada och rörda.
Inte bara det att träffas var märkvärdigt utan också att två farbröder gjorde slag i saken och ordnade med en ny gravsten så att det som skavt blev rätt en gång för alla. Nu är det graverat med den omsorgsfulla farmor överst och den obegripliga farfar nederst. Så ska det få bli. Inte ett öga var torrt när den ena av de handlingskraftiga höll tal om vad det betyder att få stenen rätt och hur världen rasade när hans allt, mamma dog.
Jag har alltid varit släktkär. Inte så att alla i släkten är de käraste men om inte kära så väldigt intressanta. Funderar på varför jag är så mån om släkten och tror att det med en familjs fördel och nackdel att man uppför sig lite hur som helst mot de som är självklara. I det självklara får jag en bild av liv och relationer som gör mitt eget liv både begripligare och än mer förunderligt. Av alla de här farbröderna och fastrarna har jag fått historier och massor av en särskild slags humor, Nu har mina barn och deras käraste träffat en del av de som präglat min uppväxt.
Vi har också njutit av kusinerna sommarstuga med bastu och sjöbad. Simmade över sjön, sjönk ner i näckrosorna, delade vatten med fisk , skrattade med barn och bror. Blev kall, blev varm. En av sommarens finaste dagar.
Men vad är en dag eller två. Det är kort.
Så snart satt jag där igen och styrde en farkost genom Norrbottens skogar, myrar och fjäll. Från 25° for jag mot Atlanthavets 11°.
Huset står kvar, hålet är fortfarande en turistattraktion, mängden av tvätt har minskat och det råder någorlunda världsordning på många kvadrat.
Vi har tack och lov fått besök av kusinen som var min blivande man vid sexårsåldern. Det blev inget med det bröllopet och ingen var ledsen för det. Nu har vi fått umgås lite med nästan hela hans familj och det gjorde ju att släktträffen inte tog slut utan ebbade ut.
Nu väntar vi på fler besök, att bygget snart kommer igång och att sommaren kommer.

 

Jag älskar kalas. Vad går upp mot ett kaffekalas med sju sorter: mormors anisbröd, jitterbuggar, kolakakor, tornedalska bakelsi ( troligen felstavat), chokladbiskvier, kanelbullar och citronkakor från Holland. . Vackert dukat bord med solstrålar som slår i de tunna kaffekopparna…
Mätt och belåten
Inför en födelsedag kan jag fyllas av vemod vid tanken på hur trevligt det skulle vara att ordna kalas med nära och kära. Vemodet handlar om avstånd och att ingen levande själ åker 75 mil för att nån fyller 57. Jag gör inte den prioriteringen. En nyårsafton  beslutade jag i mitt inre att detta nya år ska jag åka till familjemedlemmarna på födelsedagen. Jo tjänare, det blev inte en resa till ett enda kalas. Vad ska jag skylla på?
Å andra sidan är inte avståndet hela sanningen, jag hade ju inte årliga bjudningar när jag bodde i Avan heller. Det var väl som det är med livet, vem kommer ihåg och vem har tid. Orka.
Men nästa år kanske jag bjuder på tårta? Inte bara kaffekalas, kanske  smörgåstårta med en god Cava och sen sötorgien efteråt.
Bästa presenten det här året var i alla fall att polisen meddelade att huset  är tillbaka i vår ägo. De är färdiga med undersökningen efter tre månader, men vad de kommit fram till har vi inte fått veta.
Men nu kan bygget starta. Så har vi kommit vidare till fas 2 i “Efter branden”. Eller är det kanske fas 3. Ja, en ny fas är det i alla fall.

Apropå brand så överhörde jag ett samtal med en knickedick i byn. Det var tal om vad han hade gjort för uppgraderingar på sitt hus för att kunna hyra ut rum. Alltså, utifrån brandsäkerheten. Han hade inte behövt göra nåt, fanns inga krav på det.
“- Det är ju ändå bara utlänningar som bor där så…”
Är han unik med den åsikten om att utlänningar är andraklassens medborgare eller finns det fler män med makt i kommunen som har samma inställning. Man bara undrar?
Man och man, jag undrar. Kvinna bara undrar…