Category: Huset

Igår fick vi brev från kommunen angående fiskskallens verksamhet och frågan om alla medborgare blir lika behandlade. Utifrån de svar vi fick skulle man egentligen hoppa ner i hamnen och bli ett med fiskavfall och diesel. Men nu är jag inte lagd åt det hållet. Tycker livet är så spännande att jag inte vill missa fortsättningen. Det är som en thriller, vem vill missa slutet?
Nej, istället lutar jag mig framåt , vippar på benet så där enerverande som man kan reta ihjäl sig på, om det är någon annans ben som skakar. Kom att tänka på huset igen och hur vi försökt renovera på billigaste sätt eftersom det inte fanns några pengar undanstoppade. Ett sätt var att ha volontärer. Det blev fyrtiofem stycken under tre år. Vilken resa. Det hade kunnat bli en riktig såpa från verkligheten om någon hade kommit på att dokumentera. Efter att vi skapat en profil på en viss hemsida fick vi erbjudande från hela världen. Det var väldigt många intresserade, blev i perioder jobbigt att tacka nej. Överenskommelsen är att man erbjuder säng och mat mot fem timmars arbete, fem dagar i veckan. Vi började med att säga ja till sju stycken som kom med en veckas mellanrum.  Det var för många samtidigt, då det hände inte igen. Den första som kom, Ettan,  var en ungdom från Tyskland. Efter att ha introducerat honom några dagar och sett att det fungerade,  reste vi till Sverige en vecka. Under tiden kom en orkan. Stackarn var helt olycklig och tröstade sig med att skypa med familjen. Ja, ingen visste att orkanen skulle hälsa på. Men det är ingen lek. Hela huset skakar! Killen blev kvar i två månader och fick efter orkanen sällskap av en annan tysk ungdom. Tvåan, han var väldigt speciell. Hade brutit med familjen och hade sitt liv i en resväska. Med resväskan hade han stått ute en natt i ett parkeringshus när orkanen passerade eftersom färjan till Lofoten var inställd och han inte hade råd hyra ett rum. Han fick nog någon slags månadspeng hemifrån annars hade han inte kunnat komma till oss, resor är ju inte gratis. Han var i alla fall väldigt bestämd på hur man gör saker och inte intresserad av att ändra sina metoder. Till exempel ansåg han att man skulle halvera brädor med slägga istället för såg. Det vägrade han ändra på tills släggskaftet gått av och vi inte köpte något nytt. En annan egenhet var att han inte hade något stopp när det gällde mat. Han åt så länge det fanns nåt på bordet. Om det bara var honungsburken kvar åt han upp hela burken. Nej, inte glaset men innehållet. Varannan dag tog han en simtur i havet och det är friskt i mars. Men det  upphörde efter att han och ettan lånat vår båt och rott ut för att fiska. Ingen av de tänkte på att det blir väldigt tungt att ro motströms i motvind. Så efter att ha kämpat ett tag, ringde de i panik när båten drev mot klipphällarna. De var så pass nära att vi kunde se dem genom fönstret. Patrik fick låna en båt och for ut och hämtade dem. Men det gick inte så bra när de skulle hoppa över från den ena båten till den andra. Tvåan föll i havet och var i panik av kyla när de kom hem. Det var annat som också hamnade i vattnet, bland annat en  verktygslåda. Den hoppad inte upp i båten. Någon fisk blev det inte heller på den resan.
Ettan har varit här två gånger efteråt men tvåan vet vi inget om. Hoppas de har det bra, bägge två. Mer om de fyrtiofem kommer en annan gång.
Nu ska jag ringa och höra hur det är där ute till havs. Patrik är på böljorna även idag men nu i gråväder och vind. Flaggstången här utanför svänger fint. De har lovat 13 meter/sekund  idag. Usch! Kan bara hoppas att det går bra. Jag för min del fattar inte att någon vill vara ute och fiska i detta grå blåshål. Nej, tack. Min thriller klarar sig utan det äventyret…

Jag är 56 år. Mår vanligtvis bra men nu är jag sjukskriven. Polisens arbete har fått mig på fall. Eller egentligen, polisens brist på kommunikation har fått mig att rasa. Ändå har jag idogt fortsatt  telefonera polisen dagligen. Det har inte gett resultat den här veckan. Anledningen är att de ansvariga för den här brottsutredningen inte svarar över huvudtaget och de vi får kontakt med inte förstår varför vi ska in i vårt hus igen. Dit har vi ju fått komma in flera gånger, säger de. Önskar att de hade förmågan att sätta sig in i vår situation, men det är svårt. Om ditt hus har brunnit och du får lov att gå in och hämta några saker i huset och du fått besked om att du får tillträde till huset om en vecka, då tar du med dig det du tror du behöver en vecka framåt. Så har vi gjort. Nu är vi inne i vecka TRE och kanske vi får tillbaka huset vecka FEM. Så utifrån den informationen vet vi vad vi kan rädda och vad vi behöver de kommande två veckorna. Men dagens besked från polisen är att de inte har möjlighet att hjälpa oss varken idag eller kommande dagar. Det är så mycket som händer nu, lägger han till. Jag skiter i det. Högaktningsfullt.  Kalla mig gärna egoist. Passar skitbra. Jag är otroligt fokuserad på hur ett hårt arbete de senaste fem och ett halvt åren har resulterat i att ett vrak har blivit ett slott. Nu ska slottet inte bara klara sig från en brand men också utstå vind och väder i veckor innan något får göras.Men utifrån samhällsnyttan så är mitt problem lika stort som en fis i rymden. Absolut. Nej så nu kan de bara kamma sig hela bunten och så hoppas jag vi slipper ha med varann att göra i evig tid.
Istället ska jag fokusera på positiva saker. Som till exempel att Ingvar Kamprad har testamenterat en del av sitt arv till Norrland. Jag blir så lycklig över att det inte var Götaland eller Svealand. Nej, nu ska hela Norrland få dela på pengarna. Tack!

Solen skiner och Patrik har lessnat på sittandet och ordnat sig en plats som skeppare på en båt. Hoppas han inte blir biten och vill sitta i båt resten av livet. Nu vet jag att just det här jobbet pågår i två dagar. Det är lagom. Jag blir  så stressad över havet, att någon ska vara och guppa i de där böljorna. Obehagligt. Ja, idag är det ju vindstilla men i morgon blir det styv kuling. Då hoppas jag Patrik blir tvärdålig så att han inte kan köra någon båt. Men han tycker ju det är kul på sjön så lite vågor är säkert inte något hinder. Själv sitter jag här och fortsätter överföra bilder på en hårddisk. Vill inte sitta här i styv kuling och känna hur hårt vinden sliter i vårt hus. Nej, nu är jag bara förbannad. Tänka positivt. Jo, hejsan!

Om min nästa i det här fallet är min granne så låter jag bli. Det är en svårälskad varelse.
Jag kanske ska backa bandet? Innan dess kan jag berätta att vi inte kört än, så soppan är inte slut. Men energin och full förståelse har tagit slut…
När vi flyttade till Henningsvær i juli 2012 hade vi ingen aning om vem som var vår granne i ett till synes tomt hus. Men det blev vi varse så snart vi ställt något mot vår egen vägg. Då visade sig ägaren som inte ens hälsade utan bara fick ur sig en salva om advokater och polis. Allihop skulle komma och ta oss om vi inte omedelbart flyttade det vi placerat på grannens mark. Maken till karl hade vi inte sett. Denna lilla förseelse utvecklade sig till en riktig surdeg. Degen jäste och till slut satt vi på ett möte i kommunens borg och fick veta att vårt hus faktiskt stod på en del av grannens mark. Han hade således sålt ett hus och behållit en del av marken som huset stod på. Är inte det fantastiskt. Att någon är så dum att de köper ett hus på de villkoren är ju nästan osannolikt. Det var inte vi som var köparen den gången,  det blev vi senare och vi köpte huset av en annan ägare. När vi köpte var det placerat på en arrendetomt. I kontraktet framkom inte på någon punkt att vi inte hade hela huset på arrendetomten. Det är en överraskning som dyker upp långt senare. Efter mycket om och men slutade hela surdegen med att vi inte hade huset på någon annans mark men grannen hade arrendetomten mellan våra hus utom typ två meter närmast oss som kommunen äger. Ok, det här har jag ju skrivit om förr men det är så komplicerat att jag måste ta det igen. Alltså på detta degmöte med grannen beslutades att ingen får förvara något på kommunens tvåmetersbit eftersom  man ska kunna åka fram och tillbaka med något som ska någonstans och någonstans är antingen ner i hamnbassängen eller in i sidoingången till vårt hus. Ja, klappat och klart!  MEN det gällde bara så länge grannen ägde huset. Så sålde han till karln som har ordet HÄSTKUK i sitt vokabulär – han jag citerade en dag förra veckan. Denna nya ägare var vi till en början väldigt positiv till eftersom det inte kunde bli värre än det varit. Men så kom fiskesäsongen och då var den heliga regeln om att ingenting får förvaras på tomten närmast vårt hus bortspolad. Det var också så att avloppet i marken mellan dessa hus, mynnade ut under oss, alltså hade vi ett hav av blod och fiskrens under vår brygga. En härlig smältdegel som inte är tillåten enligt miljödomstolen i vårt kungarike. En  handläggare kontaktade oss eftersom vi inte har tillstånd att släppa ut föroreningar. Vi fick krav på oss: att vi måste söka tillstånd och installera en reningsanläggning. Så var vi plötsligt involverade i ett fiskebruk utan att ens bli tillfrågad. Märkligt!  Å andra sidan är ju detta kungadöme matad av fisk sen urminnes tider. Så småpåvarna har ju gärna stormhatt och en fiskekrok i ögat. Men hur vi blev inblandade var en gåta. Hur som helst hoppade vi av hela verksamheten när den nya grannen kört sönder vår vägg. Där är vi fortfarande, VI ÄR INTE MED I FISKERIBRANSCHEN! Se nu på bilden. Den är helt färsk. Fotograferad för några timmar sedan. Var sker verksamheten?  Jo, mot vår vägg. Jag bara undrar: skulle ägaren till detta fiskebruk acceptera en likvärdig behandling? Skulle den splitternya ägaren av fastigheten acceptera att vi solkade ner hans vita hus på det här viset. Jag bara undrar?

Annars skiner solen, det droppar från taken och våren är kommen, Men vi har inte ens förmåga att njuta för nu är frustationen total. Jag håller på gå upp i limningen. I morgon ska jag uppsöka en läkare och öppna mitt inre. Berätta om hur avföringen ser ut, vad bristen på sömn gör med en människa och sen ska jag fråga om inte den rätta lösningen är : BÄTTRE FLY ÄN ILLA FÄKTA. Enligt hela kungadömet har det alltid varit så här och så ska det förbli. De starka gör som de vill och resten håller sig i skinnet. Jag håller mig inte i nåt skinn. Jag sparkar och spottar och vägrar tro att de små inte har några rättigheter. Ok, 160 cm människa är inte stort men jag kräver min ändå min plats.

Frustrationen är också det här med väntan. Vi har även idag önskat få kontakt med en polis för att få komma in i huset. Hade tänkt att få bära bort allt i köket som nu står utsatt för väder och vind. Konst, böcker och textilier mår inte bra i utsatt väder. Kan vi få tillåtelse att rädda det som räddas kan? Eller ska vi bara bestämma att vi låter allt gå i graven? Bort med skiten i havet!

För övrigt önskar jag alla en fin kväll.

 

Igår fick vi vatten. Världens trevligaste hantverkare kom hit klockan åtta på kvällen efter en hel dags arbete, med ett stort leende på läpparna och berättade att han försökt få igång fruset vatten på tio andra ställen innan han kom till oss. Det hade misslyckats på alla tio men här ångade han upp det frusna och så kom vattnet. Vilket nöje! Där hade vi tur! Vilket flyt! Nu kan vi både diska och duscha.
Tidigare under dagen hade jag oroat mig för all snö som kom och all vind som blåste. Vågade inte gå förbi huset eftersom jag inte vill se hur illa det går, hur mycket som förstörs där det inte finns någon vägg. Får ont i kroppen av misshandeln. Jag som vanligtvis blir lycklig som ett barn när det snöar. Men nu vill jag inte ha någon nederbörd. Sol och vindstilla är det enda väder som välkomnas!
Gårdagen var också fokuserad på att få prata med en ansvarig polis och för att få höra hur det går med utredningen. Fick ringa många gånger, utan svar,  men fem minuter innan arbetsdagens slut fick jag kontakt. Mannen jag trodde var den ansvarige hade inte den positionen, hade alltså  jagat fel polis. Jakten gav noll. Men i morse innan jag började  undervisa alla barn på klarinett och flöjt fick jag tag på den rätta. Han kunde berätta att de ska undersöka mer och göra fler vittnesförhör, de var inte på långa vägar klar. Men då undrade jag hur länge de tror det tar? Två veckor, säger människan. TVÅ VECKOR!? Hur är det möjligt? Jo, de har andra saker att utreda. Andra saker? Det här är det enda viktiga ! Jag försökte förklara att huset blir så förstört som det står utan väggar och utan stöttor. Men vad hjälper det, att jag pratar om mina intressen. INGENTING! Så där säger väl alla. Vad är viktigare än något annat?
Så där tappade vi modet. I samma slask åkte det positiva tänkandet och tror på att det ordnar sig snart. I avloppet åkte planen på när vi kan flytta hem. I vasken for alla andra planer för framtiden. Nu tror jag det är dags att sätta sig i bilen och köra så långt soppan räcker, där är allt säkert mycket bättre. Det är mycket grönare på andra sidan. Inga långbänkar, inga fiskskallar och inga bråkstakar. Bara underbart och vackert.

Det är kul om man får bajsa. Vi har fått låna en dunk på 20 liter som vi fyllde på hos närmaste granne. Det räcker längre än du tror om man är lite sparsam. Nej, det blev ingen dusch i morse och vi har utnyttjat de toaletter vi sett under dagens promenad. Men nu önskar vi att det frusna tinar upp så vi får hyvla av oss skiten innan vi möter folk utanför familjen i morgon.                                                                                                                   Gårdagen hade en positiv händelse och det var att polisen åbäkade sig hit i enkom för att vi skulle få gå in i vårt hus och hämta mat. Men så hade vi en negativ nyhet och det var att vattnet frös precis efter att vi stekt plättar och tuggat i oss detsamma. Ingen diskning eller fortsatt rengöring av fynd från branden.
Det här behövdes inte för oss. Vi är fortfarande på benen och försöker hålla god min och en optimistisk framtidssyn, men sanningen att säga blev det en harang av svordomar som slungades ut i den stjärnklara kvällshimlen. Blev så trött!
Eller riktigt arg. Men vad hjälper ilska, jo, kan hjälpa mot en massa sjukdomar tror jag. Det onda stängs inte inne utan frigörs och släpps ut där det bäst hör hemma. Istället tog vi en pava i påsen och gick till Hanna. Där satt vi några timmar och samtalade mellan osttuggorna. Det lättade upp alla gråa själar.                                                                                                                 Morgonens frukost blev något dämpad. Försökte njuta av både juice och müsli men nja, inte blev det nåt solgassigt frukostbord med leende vuxna över ångande kaffekoppar. Det var ju ett problem att spola efter morgontoaletten. Patrik hävde sig ner och fick med sig en hink med vatten att rensa avloppet med. Nu är inte havsvattnet heller så klart som man kan önska. Dels har det varit brand i vårt hus så det flyter omkring träbitar och annat smått, dessutom är det skreisäsong så vattnet är fyllt av fiskrens. Det duger att spola med, men inte mer.
Imorgon vill vi kunna öppna en kran!

 

 

Har tappat räkningen på hur många gånger jag ringt polisen idag. Ville veta hur läget är och så ville jag komma in i huset och rädda lite mat ur kylar och frysar. Först hade de inte tid att svara och sen hade de inte tid att komma. Hur läget var det hade de inget svar på. Jag kommer att höra av mig i morgon.                                                                                                    Det är inte mycket att tillägga om vårt väntande. Suger energi. Bedövar entusiasmen i oss och färgmättnaden går ned några hack. Kan vara på plats med en glad överraskning. Välkommen! Det ska helst vara nåt som för processen framåt eller en sjutusan till underhållning i form av levande själars glada upptåg. Det är kanske lite väl mycket begärt, jag vet. Men om det är lättuppnåeliga drömmar  är det inte nån större vits att sitta här och önska. Hoppades att biografen skulle visa något bra i helgen. Det gör de : “Utøyafilmen”. Men tyvärr, det funkar inte den här helgen. Tror den är för tung just nu. Nej, jag går ut så får jag gå in och då har ju redan två saker hänt. Räknar aktiviteter…

Så går en dag och jag tycker alla liknar varandra. Säg finns det flera som känner så, jag undrar ibland. Det var några strofer från någon slagdänga på sjuttiotalet, tror jag. Nu börjar alla dagar likna varandra. Det är inte mitt idealliv. Tycker mer om när alla dagar är olika. Kanske därför jag inte sökt mig till “åtta till femjobb”. Eller så har jobben inte sökt sig till mig. Vet inte vilket? Men nu har det gått två veckor sen branden. Den släcktes nån gång mellan fem och sex den fredagen. Vi trodde förstås att vi skulle vara i ett annat läge idag. Huset skulle vi fått tillbaka, utredningen skulle vara klar och arbetet med att sanera skulle ha startat. Så vad gör man? Åker till Bahamas en vecka och fixar brännan. Ja, en del kanske har den möjligheten men här var det mera knapert. Så jag tror vi försöker uppmuntra varandra, kanske söker vi upp någon människa som får oss att för en stund glömma verkligheten eller så sätter vi oss i en bil och kör tills soppan tar slut. Ni kommer att få veta vilket…

Ja man ska inte gratulera den här dagen, det är ju nästan lika dumt som  att gratulera på världshungerdagen, sa någon i etern. Vi få jobba på, det finns fortfarande mycket kvar att göra för att vi ska bli jämlika. Är i alla fall imponerad av metoorörelsen, den har gjort skillnad. För egen del gjorde jag inget för jämlikheten idag, jag arbetade med vår hemsida och fortsatte rengöra bilder och cd-skivor, funna i rivningsmassorna. Det går framåt. Spännande är det och jag gläds över varje fynd som inte är förstört. Försöker torka en kalender från 2016, det ser lite tveksamt ut men det ska nog ordna sig                                                                                                                .                                                                                                                                                   En gång på nittonhundratalet bodde jag och Annika på en husbåt i Stockholm. Det var sen höst när vi flyttade in. Primitivt boende men vi hade i alla fall tak över huvudet. Vi mådde illa bägge två av det gungade hemmet, värst var det för Annika. Sjösjuka kallas det. Båten låg ankrad vid ett båtupplag granne med Gröna Lund. Eftersom vi inte hade toalett fick vi sätta oss under båtarnas presseningar på land och uträtta det som behövdes. Vatten hämtade vi i dunkar på butiken.  Det blev en rejäl vinter och snörekord. Vi hade lovat killarna som ägde båten att vi skulle skotta taket om det blev mycket snö. Det blev inte så mycket före jul och så vi åkte hem till Norrbotten och Ångermanland för att fira julen. Efter en vecka eller två var firandet över och vi åkte tillbaka till storstan. Nu var det väldigt mycket snö och när vi  kom till kajkanten hängde båten väldigt märkligt. Halva båten låg under vatten och resten var ovan vattenytan. Vi började dra i tåtarna men det hände absolut ingenting. Så då började vi grina. Vad gör man?  När vi lugnat ner oss en smula och tagit oss till nån kompis som bodde på fast mark, ringde vi killarna. De var på party i Härnösand och förstod inte vad vi sa. Så första samtalet slutade med att Kennet sa: – Fy fan vilket skämt! Sen la han på. Vi fick ringa upp flera gånger innan de tog oss på allvar. Både jag och Annika har förträngt mycket av historien men vi minns att killarna blev  arga så vi drog oss undan. Vet att de ordnade med nån länspump och lyckade få båten att flyta igen. Vi var inte längre aktuella som hyresgäster i alla fall. Våra ägodelar lades upp på kajen och vi hämtade hem lite i sänder. Färdades med tunnelbana och buss. Isiga frusna lakan, täcken, kuddar och kläder såg ut som stora textilskulpturer. Folk tittade väldigt intresserat. Noter, böcker, husgeråd och allt annat man samlat på sig efter att ha bott hemifrån i fyra år fick vi också med oss. Vi torkade och tvättade men vi fick slänga allt elektriskt. Allt av papper blev lite vågigt men det har vid det här laget jämnats ut. Så med den erfarenheten i minnet torkar jag det jag hittat i pappersväg. Efter några decennier kommer det ju att ha plattats ut.

Dagen har också bjudit på ett möte med försäkringsbolaget. Så nu vet vi mer om vad som gäller och hur renoveringen går till. Men det är inte dags att börja än. Polisen är inte klar, de utreder vidare. Vi hoppas att de är färdiga i morgon, fredag. Det skulle innebära att vår helg blir ett nöje annars blir det ett fortsatt väntande. Naturligtvis är det viktigaste att vi får veta varför branden uppstod och så länge svaret dröjer måste vi bara stå ut med väntan. Ingen jobbar väl övertid men det är min dröm att utredningsgruppen gör det ikväll. Önska kostar ingenting. Kvinnodagen var präglad av män. Polismän, brandmän, försäkringsmän, elektrikermän och så våra två hundmän och sist men inte minst min bästa man. Men dagen till ära tycker jag ändå att min önskan är viktigast: GUBBAR JOBBA ÖVERTID, DET ÄR JU ÄNDÅ 8 MARS!

 

Jag vaknar väldigt tidigt. Tankarna har en fantastisk hastighet. Både igår och idag ser jag en bild när jag vaknar. Den fina kossan som Kasper gjorde på lågstadiet av papier mache. Det var en relief byggd på kartong. Av all väta under skapandet hade den böjt sig, så det hängde inte plan på väggen som planerat. Men den var så fin! När jag satt vid mitt ljusbord i ateljén hade jag den precis i blickfånget. Det ljusbordet var lämnat åt sitt öde när grävmaskinen gjorde sitt och väggen framför försvann den också. Stackars kossa! Så när jag ligger där och saknar kon kommer ju alla andra saker upp. Jag har ett bildminne. Så blev jag varse att Kasper också gjort gula pilar i trä, det var på mellanstadiet. En sån hängde också där på väggen vid sidan om en vacker bild på Patrik som jag själv tagit. Det var många inramade bilder som försvann. Ett fiskebruk från Vardö, porträtt på olyckliga människor till en utställning om miljöförstöring och kartonger med bilder från en tangoorkester på turné i Finland, moster Annas begravning…

Men inte bara minnen utan också mina fantastiska arbetsredskap, scanner, skrivare, hårddiskar, tangentbord, ljusmätare, mörkrumsutrustning, fotopapper och bläckpatroner för tusentals kronor.

Konstaterar att det har varit ett olycksbådande halvår. Det började i september då jag tappade min fina nya kamera i golvet med ett splitternytt objektiv på. Objektivet klarade sig men inte kameran.              I november körde jag från Leknes och hemåt efter en fantastisk kul dag hemma hos Gine och hennes vänner, då jag plötsligt känner att jag kört ner i en grop i vägen. Den var  så djup att bilen blev förstörd. Fick lämna den där över natten och Patrik fick hämta mig.  Senare visade det sig att fjäderben, drivaxel, hjul och spoiler var helt mosat. Så gick en hel månad med ivrig korrespondens mellan mig och en handläggare på Statens vegvesen. Jag var helt övertygad om att det inte kan vara möjligt att jag ska rå för att bilen gick sönder på en statlig väg. Det kändes till en början hopplöst men efter en månads skrivande fick jag beviljad ersättning av vegvesendet. TACK!
Så strax före avresan till Island, typ för en månad sedan,  skulle jag överlämna ett kuvert med 500 kr till vår granne och göra mig oskyldig. Vi gick ut med hundarna och jag hade kuvertet i en påse med en burk honung. När jag lämnat honungen dit den skulle, la jag kuvertet i fickan. Så knackade jag på hos grannen och precis då upptäckte jag att kuvertet var borta. Så började en vandring i mörker och kyla på jakt efter  500kronorskuvertet. Men varken jag eller Patrik hittade det. Så nästa dag gjorde jag ett nytt kuvert och så var saken biff. Nu så här efteråt tycker man att 500 kronor är en fis i universum. Vi har lite andra proportioner  på kostnader idag.                                                                                Dagen före den förskräckliga branden tappade jag väskan, eller rättare sagt lämnade jag väskan på perrongen på Arlanda. Väskan med allt viktigt så som pengar, pass, kamera, vantar, mössa, läppstift, kalender, penna och sånt. Men det är  en solkskenshistoria för väskan kom ju tillbaka. Hur som helst ökade ju pulsen, blodtrycket steg och under en timme var det panik.

Ja, så brann det som sagt och det är ju ingen solskenshistoria i nåt avseende. Eller det är det ju, eftersom ingen blev skadad och huset står där men solsken och skolsken… Nå, idag hade polisen och brandkåren sin tekniska utredning i huset. Nu när allt är borta av rivningsmaterial och inredning syns tydligt var det brunnit och det ser ut som att det var i ett rum där vi förvarade träspill från renoveringen, som vi skulle använda både att elda med och till inredning.                                               Trots att det körts lastbilslass i parti och minut från det som revs av vårt hus, låg Noomis fina ylletröja från Island plötsligt så fint på marken vid husknuten. Det var ju en fröjd. Av alla ylletröjor som låg i rummet som nu inte finns,  så var i alla fall en tröja kvar oskadd.

Den här texten kan ju verkligen låta som nån monolog på tema: tyck synd om mig. Det var inte meningen, det är ju synd om alla människor nån gång då och då, en del har det inte alls bra. Men det är ju det man önskar, att alla ska ha det bra. Någorlunda bra.

Igår när jag pratande med min kompis Monika berättade hon om ett samtal hon hade med sin sambo, om min blogg och att jag skrivit  så positivt om alla vänliga själar runt oss och hur tacksamma vi är över alla människor som hjälper till. Då svarade han: – Ja, det går över!
Det kallar jag humor och det är säkert sant, för när vardagen kommer så är man samma skit som innan allt hände. Kan förstås ha som ambition att bli mer ödmjuk i framtiden. Hur som helst hoppas jag att vardagen snart är tillbaka!

Det var jämförbart med ett långlopp, kroppen var helt slut av anspänningen, att se delar av mitt hus lastas på flak och sen skickas till soptippen. Vem vill vara med om det? Jag rekommenderar annan aktivitet om du själv kan välja. Dessvärre hade jag ingen valmöjlighet. Nu står mina fynd här och sakta men säkert ska jag ta vara på det som finns och i bästa av världar kan jag få behålla en massa minnen.

Medan mina minnen torkar har jag ordnat med bilder till polisen. Igår passade jag på att fotografera våran vägg som vätter  mot Hans fiskebruk. Den fick vi ju bygga om när de hade knuffat in väggen några decimeter. Så innan skreisäsongen började i år var väggen vit. Nu är den BLODIG. Ja, ni ser hur det ser ut på bilden. Skulle direktör FISK eller tjänsteman RISK acceptera att deras husvägg hade blodats ner av sin granne. Skulle inte tro det, men här är den allmänna uppfattningen på kommunen, att vi ska gilla läget. Så kan man tycka att vi har annat att tänka på och ska skita i blodiga väggar eller för den skull en sjö av vatten, blod och fiskrens som ligger nån decimeter upp efter väggen. Men jag tycker inte att vi ska blunda. Varför ska vi bli behandlade så här? Jo, det beror på att vi inte är med i samma nisseklubb, eller att vi inte slickat rätt anus vid rätt tillfälle. En del kanske skulle prata om korruption men vi har fått veta av en chef på kommunen att det ordet inte får nämnas. Så det tar vi inte i vår mun. Vad kan man säga? STÄDA VÄGGEN!

Så kan jag också passa på att nämna några ord om Patriks besök på kommunkontoret idag. Mötet var bokat långt innan det brann och det handlade om att få färdigt alla papper för att få bygglovet klart. Det här är en lång historia. Vi har ju gjort ett fatalt misstag när vi började renovera vår brygga: vi pratade med kommunen. Alla andra pratar inte med någon och bara bygger om. Så här sitter vi nu i en pappershög som är gigantisk. Det intressanta är att ungefär under samma tidsperiod har vi sökt bygglov i Umeå för en liten stuga på 36 kvadratmeter i strandskyddat område. Handläggaren på kommunen har varit hjälpsam och tillmötesgående och nu är vi nära ett godkännande. Dispens på strandskyddet är klart, så om en vecka eller två är vi i mål. Här hemma i Norge har vi varit under ständig bevakning. Vi har blivit stoppade för allt och inget medan andra i byn bara har byggt  hejvilt, och blivit godkända för både näringsverksamhet och uthyrning av rum utan några som helst papper.  Nu har vi ytterligare en sak hos kommunen i Norge eftersom vi har haft brand i huset. Man kan tycka att det skulle ligga någon empati i folk som ska hantera olyckliga ärenden, men vi fick besked om att det säkert tar en månad innan vi får tillåtelse att bygga upp det som är borta. Alltså måste de har arbetsbrist på kommunen. Ingen annan söker om tillstånd. Så allt i pappersväg de kan krama ur de där idioterna till svenskar, som kommit hit och skuldsatt sig över öronen för att rädda en brygga från undergång och skapa sin dröm, det ska de bara ha.

Jag drar väl hela soppan när jag nu är igång. Grannen köpte sin brygga och startade fiskebruk och uthyrning av rum inom loppet av någon månad. Där var det inte tal om bygglov. Riksantikvarien var heller inte något de behövde förhålla sig till. Medan andra inte får ändra något på fasaden utan att söka tillstånd kunde de här smacka in både dörrar och garageport utan någon som helst pappersexercis. Inte heller krävdes någon brandprojektering. Så visade det sig att de plötsligt fått igenom en bruksändring på bryggan. Det var ju intressant. Vi hittade deras papper på nätet och har nu skickat in detsamma gällande vår brygga till kommunen. Så kunde allt lösas lika enkel för oss som för grannen. Men inte. Kommunen meddelade  att det inte går att bara ändra hur som helst, vi måste igenom hela processen med bygglov och allt. Att grannen kan klara sig utan hela processen beror på att de  har en annan handläggare. Vad betyder det? Att olika handläggare har olika regler att följa? Vi har alltså FEL handläggare? OTUR! Ja, men då får vi väl byta handläggare då. Ok. Då satsar vi på det.

I morgon är det en helt ny dag och vi ser fram emot den. För den här dagen var inte månadens bästa.

Så godnatt och så ser vi fram emot en god morgon!

 

Helga vilodagen

Ja så var den helgad. Vilken dag. Den längsta sen jag var tio år. Minns ju söndagar, sommarlov, jullov och påsk, hur oändligt långa dagarna kunde vara. Jag läste, lekte, hälsade på gamla människor, cyklade, åkte skidor, läste, sjöng, spelade, och dagen tog aldrig slut. Igår upplevde vi samma sak. Dagen var ljus och kall. Började bra med hundpromenad och träffade en ny bybo som vi fick en trevlig pratstund med. Hem och njöt en lång frukost med söndagsintervjun på P1. Fick höra ett samtal med en intressant kvinna som bott i Bagdad på sjuttiotalet, varit ambassadör och diplomat och som dessutom är arabist. Bara en sån sak. Ja så gick minuterna. Skrev nåt viktigt papper, läste, löste korsord på norska ( kallas hopplöst projekt), stickade en mössa tre gånger eftersom den blev för liten hela tiden, lagade mat, åt, tvättade, diskade, rastade hundar, pratade, läste, stickade om eländet, gick husesyn, åt, lyssnade på mer radio, pratade i telefon tills ingen svarade mer och till slut kom kvällen. Härligt att få avsluta årets förhoppningsvis längsta dag. Hade vi varit i det vanliga livet hade vi förutom allt jobb kanske klätt på oss och tagit fram snöskorna och gått en liten fjälltur. Men nu har vi ju semester- och  disputationsfestkläder med oss. Inget som är nog varmt för tre timmar utomhus och framförallt fel skor.

Idag är det måndag. Tack för det. Vardagar är fantastiska. Inga förväntningar bara det vanliga slit och släpandet och konsten att göra det trevligt. Nu skiner solen och det är fortfarande kallt. Det positiva i kylan är att vår mat i kylskåp och frysar kanske inte blir förstört. Det är ju värdefullt. All skrei, alla egenplockade bär, allt hembakt surdegsbröd och bullar. Det lever vi länge på och kan dessutom ta med till nära och kära när vi åker på besök. Så fortsätt med kylan bara. Blommorna är ju döda sen säkert en vecka tillbaka. Stackars! Jag är så kär i mina blommor. Har dessutom en svaghet när det gäller blomster, finns minsta lilla liv så får de stå och krya på sig. Det kan ta lång tid. Blommor som vanligt folk slänger när de inte blommar längre de får leva så länge de orkar hos mig. Med lite tur blir de starka och fina.

Bla, bla, bla, bla…

När jag satt och skrev som bäst om blommor och vilodagen så ringde Patrik och sa att nu är de igång med att sanera utanför vårt hus. Så jag hoppade i skorna och stegade hem. Där var grävmaskinen i full gång. Hjälp! En polis stod där och bevakade så honom tog jag kontakt med. Vilken stjärna! Det var inte bara han som var det visade det sig. Grävmaskinisten var också så hjälpsam. Så fort jag såg en CD-skiva eller nån bild eller nåt annat som gick att rädda stoppade han grävandet. Jag stod där i fem timmar. Räddade massor av cd-skivor med bilder på. Så nästa steg är att det går att rädda bilderna från skivorna. Nu finns hopp!

Räddade en del fotokopior, en passepartoutskärare, en del diabilder och en kalender. Fick se massor av tyg och garn åka i soporna, min färgskrivare, min ljusmätare, inramade bilder och kläder. Farmors soffbord, mammas bäddsoffa, köksbordet från barnens farfar och skrivbordslampan från mormor och morfar. Jag registrerade alla saker och tänkte att det kunde ha varit mycket värre.

Var också in i huset med den sympatiska polisen. Det gick bra. Ingen angenäm syn men det var inte värst. Vi har ett fantastiskt vackert hus, så fint inrett med enkla medel, Det mesta är där och ser nästan ut som vanligt. Blev ledsen över att den fina bilden vi fick av Andreas i somras var trasig, scannern likaså, en massa saker i min ateljé. Men med hjälp av våra snickare som kom dit på slutet, lyckades vi rädda alla mina negativpärmar. Fatta lyckan! Vi fick också rädda de kvarvarande bilderna från väggarna, fotografier i kartonger och en oljemålning.

Jag frös något så fruktansvärt, det var en kall vind. Men det var omöjligt att lämna platsen förrän de var färdiga för dagen. När klockan var tre fick jag ta med mig lite mat från kyl och frys och lite kläder.

Nu är jag helt slut. Det känns fantastiskt att det gick att rädda så mycket trots att det låg där ute i en hög av trä och bråte från brandsläckningen. Allt som de var tvungna att riva för att släcka elden är nu borta. Vi går in i nästa del, brandteknisk utredning och försäkringsbolagets besiktning. BRA!

Nu kan jag andas bättre, när allt detta är gjort. Nu hoppas jag vi snart har möjlighet att komma in i rummet där alla instrument och en hårddisk med bilder ligger. En hårddisk är borta men den andra ska vara där. Önskar också att ett fönster snart blir stängt, men just nu kan man inte gå in där, det är alldeles för osäkert. Så nu får den delen av huset stöttas upp och sen tar vi nya tag.

Kan bara säga att gårdagens långsamhet står i total kontrast till dagens utgrävning.

Livet är spännande!